Livsvändningar

Jag har inte skrivit så mycket här inne, det är framförallt på grund av hur mitt liv har sett ut den senaste tiden.

Det har varit väldigt lite skrivande eftersom min hjärna har varit upptagen med annat, processat livet och döden.

Min drömjobb tog slut i januari och glad i hågen hade jag fått ett nytt liknande arbete (vikariat) som jag skulle börja i februari. Jag hade kommit in på den utbildning jag länge velat gå, en kurs till skrivledare i reflekterande skrivande. Livet lekte, allt var på topp.

Då dog min mamma, mycket plötsligt, precis innan jul.

Hösten innebar nytt jobb, nya kollegor, en kurs och ett liv helt uppe i sorgbearbetning, begravning, familjemedlemmar att stötta och saker att reda ut. Jag hamnade efter i kursen, ignorerade mycket av min egen sorg och en viss stressnivå lade sig över mig men det var hanterbart. Nu i sommar skulle vi åka till Gotland, den resa min mamma planerat åt oss för att visa oss sin ö. Utöver det skulle jag jobba ikapp kursen och vila ut.

Då, veckan efter midsommar fick min dotter svullna körtlar på halsen, så pass stora att informationen på 1177 var att uppsöka läkare. Vi ringde 1177 för att få tid till jouren så att de kunde skriva ut antibiotika om så behövdes, eftersom dottern hade sommarjobb som hon helst inte ville missa. 1177 viftade bort hennes körtlar med kommentaren att hon kunde gå och jobba och behövde inte oroa sig. Eftersom informationen ändå var den att hon skulle uppsöka läkare så ringde hon ändå för att få en tid dagen efter. Allt drog ut på tiden då hon inte fick läkartid förrän dagen efter och proverna hon tog skulle inte bli klara förrän ännu en dag senare. Vi blev rekommenderade att åka till barnakuten för svar på torsdagen. Väl där fick vi vänta länge, hela dagen, de tog lite fler prover, lyssnade på hjärta och lungor samt gjorde en mycket konstig kontroll där hon fick blunda och peta sig på näsan och balansera. När hon frågade varför sa sköterskan att det var för att utesluta cancer i hjärnan. Då började vi ana oråd och samma kväll fick vi veta att de hittat cancerceller i blodet och att hon skulle få flyga helikopter till Uppsala på fredagsmorgonen för utredning. En vecka senare, efter biopsi, tandutdragningar, inopererad venport och mängder av kortison fick hon sin diagnos: en mycket ovanlig cancer i lymfkörtlarna – T-cells lymfoblastiskt syndrom. När vi fick se röntgenplåtarna visade den hur hela hennes bröstkorg var full med svullna lymfkörtlar som knuffade bort luftröret, tryckte ihop ena lungan och kramade om hjärtat.  Vi avbröt vår semester och har vabbat resten av sommaren, Gotland ställdes in ytterligare ett år och vi har tillbringat i stort sett all tid i skenet av sjukhusens belysning i vänta på olika provsvar, behandlingar och på att dottern ska vakna efter behandlingar. Det är faschinerande hur relativ tidsuppfattningen ändå är. När vi suttit och väntat, timme ut och timme in kan vi ha upplevt att det bara gått en kvart trots att vi suttit apatiskt i en korridor i två timmar. Samtidigt har en helt kunnat känna som en månad. 

Hennes prognos är mycket god men det är ett tufft halvår framför oss. Jag vabbar och jobbar deltid samtidigt som jag försöker hänga med i kursen. Jag planerar mitt liv veckovis. Jag vill skriva, jag har massor i min hjärna jag vill skriva, men att ha ro nog att sätta mig vid datorn och faktiskt göra det finns inte.

Mitt liv är sjukhusbesök, stötta en dotter, jobba, glo på teve och sova.

Utöver det blir det inte mycket mer. Jag kan orka några sporadiska fikaträffar men jag är inte översocial just nu.