Vinter

Tisdagsutmaningen är här igen och den här veckan har vi sportlov här i Örebro. Därför kör vi en liten vinterutmaning. Jag ger er dessa ord:

Mörkret, snö, kallt, huttrar, skrattar, fart, pulsar, kastar, värme.

Jag vill att du skriver en scen som utspelar sig i vintermiljö kanske är det just ett sportlovsäventyr. Försök få med så många av orden som möjligt, ju fler desto bättre. Men historien får handla om precis vad du själv väljer. Kanske är det så att du läser orden och tycker, i första anblicken, att de bara kan handla om en sak. I så fall vill jag att du försöker vrida det så det absolut inte handlar om det första du kommer att tänka på, utan om något helt annat.

Som vanligt kan du skriva för dig själv utan att visa upp eller i din blogg eller klistra in det här i kommentatorsfältet. Hur du än gör, är det jättekul om du vill lägga en liten kommentar så att jag vet vad du tycker om övningen.

Lycka till.

Ge någon annan ditt minne

Tisdag, tisdag, äntligen tisdag! Och en ny skrivövning! Den här gången tänker jag att vi ska jobba med minnen och perspektiv. Har du ett start minne av något, kanske något från när du var liten eller något som hände bara igår. Det ska vara något du minns mycket väl. Jag vill att du skriver det här minnet men gör det in tredje person. Alltså, du ska skriva minnet som om du står bakom eller hänger över dig själv, och beskriv det som om du vore en åskådare. Beskriv dig själv, vad gör du, hur rör du dig, hur reagerar du och vad är det som händer. Försök lyfta fram de känslor och den upplevelse du hade men gör det i tredje person.

Var så god och börja!

Och som vanligt, gör det för dig själv om du inte vill dela med dig, gör det i din blogg eller klistra in det här i kommentarerna. Vilket fall, lämna gärna en lite kråka så jag vet om du gillar övningen.

Lycka till!

Att ta tag i saker

2018 är nog året som jag kommer förknippa med att låta saker ligga på hög. Jag har varit dålig på att ta tag i saker, våga ta för mig och få saker att hända. Just 2018  står inte ensamt utan det har nog varit lite så under en längre tid. Jag har, efter min väggsprint för ett gäng år sedan, valt att inte stressa upp mig med orden ”Stressa inte upp dig över saker idag, som du kan skjuta på tills i morgon”. Det är ju superbra eftersom jag är väldigt duktig på att stressa upp mig, men, det gör mig ganska oengagerad. Varför bry sig om att få något färdigt efter att ha intalat sig att det är skit samma. Saker som behövs göras, som inte är så viktiga men som ändå är sådant jag vill få gjort, läggs på hög. Ett exempel är bordet och stolarna som vi fått av mina föräldrar. De är från början av nittonhundratalet i Gustaviansk stil. Sitsen på stolarna hade min mamma klätt om för ganska många år sedan och sa att det var dags igen men överlät det till oss så att vi kunde hitta ett tyg som passar i vårt hus. Det tog minst ett år efter det, eftersom vårt kök inte varit renoverat än så vi hade inte någon koll på vilka färger som skulle passa. Sedan har det inte blivit av på grund av flera anledningar. Maken har tyckt att vi borde göra ett ordentligt jobb med stolarna och inte bara byta tyg. Alltså, spänna underredet, måla om och göra dem stadigare. Det har gjort att projektet blivit övermäktigt och hamnat utanför min kunskap och möjligt. Därför har annat prioriterats över.

Men nu, jag köpte tyg som jag tyckte passade, jag köpte vadd till dem och sa till maken att nu gör jag det! Tyget som varit slitet redan när vi fått möblerna hade gått hål, det hängde trådar och de såg riktigt risiga ut. För att inte tala om att tyget dessutom inte alls passade in i vårt kök. Maken började prata om att göra det ordentligt igen. Jag gav honom en chans – ”Försök då!”
Han gjorde ett försök att göra det där som andra går flera åt på tapeterarutbildning för att kunna men gav upp. Han ansåg att vi skulle lämna i dem innan vi gick vidare men det vet jag inte kommer hända eftersom det kommer kosta flera tusenlappar. Därför sa jag helt sonika att nu skiter jag i hela ”Göra det ordentligt eller inte alls” eftersom det innebär ”inte alls” och tog saken i egna händer. Nu har vi tio stolar med nytt tyg på och det är superfint. Det blev ett brunt slitstarkt tyg som matchar både väggar och luckor. Till sommaren, när jag kan jobba ute, kommer jag måla om dem också. Jag och häftpistolen kom dock inte överens helt och hållet. Den gjorde så att min rygg blev väldigt trött och så tyckte den att det passade att skicka iväg stiften upp och ner, tre och tre lite random och ibland låta dem fasta halvvägs. När jag var klar med en stol hade jag häftat fast stift på femtio ställen, men på hälften av ställena satt det dubbelt och det man kan se i min hand var alla de stift som fastnat eller hamnat fel. Slöseri på både tålamod och stift.

Igår, när alla stolar utom de två vi hade på vinden var omgjorda, kände jag att det var som om en tyngd lyfts från mig och jag var lättare. Jag var på så töntigt gott humör att jag skrattade och hade kul hela kvällen. Jag tror att det är för att jag äntligen gjort något som stått på min ”att göra”-lista och berget nu krympt. Kanske kommer vi lämna i stolarna någon dag, men de kan ju se fina ut tills dess.

Nu tänker jag viga 2019 till det året jag inte skjuter saker framför mig, året då jag tar tag i saker och får dem gjorda. Om varje sak som inte är gjord kommer lätta mig lika mycket som stolarna kommer jag flyga in in 2020.

Men nu har jag inte tid att hänga här, jag har ju fyra manus att avsluta.