Livsvändningar

Jag har inte skrivit så mycket här inne, det är framförallt på grund av hur mitt liv har sett ut den senaste tiden.

Det har varit väldigt lite skrivande eftersom min hjärna har varit upptagen med annat, processat livet och döden.

Min drömjobb tog slut i januari och glad i hågen hade jag fått ett nytt liknande arbete (vikariat) som jag skulle börja i februari. Jag hade kommit in på den utbildning jag länge velat gå, en kurs till skrivledare i reflekterande skrivande. Livet lekte, allt var på topp.

Då dog min mamma, mycket plötsligt, precis innan jul.

Hösten innebar nytt jobb, nya kollegor, en kurs och ett liv helt uppe i sorgbearbetning, begravning, familjemedlemmar att stötta och saker att reda ut. Jag hamnade efter i kursen, ignorerade mycket av min egen sorg och en viss stressnivå lade sig över mig men det var hanterbart. Nu i sommar skulle vi åka till Gotland, den resa min mamma planerat åt oss för att visa oss sin ö. Utöver det skulle jag jobba ikapp kursen och vila ut.

Då, veckan efter midsommar fick min dotter svullna körtlar på halsen, så pass stora att informationen på 1177 var att uppsöka läkare. Vi ringde 1177 för att få tid till jouren så att de kunde skriva ut antibiotika om så behövdes, eftersom dottern hade sommarjobb som hon helst inte ville missa. 1177 viftade bort hennes körtlar med kommentaren att hon kunde gå och jobba och behövde inte oroa sig. Eftersom informationen ändå var den att hon skulle uppsöka läkare så ringde hon ändå för att få en tid dagen efter. Allt drog ut på tiden då hon inte fick läkartid förrän dagen efter och proverna hon tog skulle inte bli klara förrän ännu en dag senare. Vi blev rekommenderade att åka till barnakuten för svar på torsdagen. Väl där fick vi vänta länge, hela dagen, de tog lite fler prover, lyssnade på hjärta och lungor samt gjorde en mycket konstig kontroll där hon fick blunda och peta sig på näsan och balansera. När hon frågade varför sa sköterskan att det var för att utesluta cancer i hjärnan. Då började vi ana oråd och samma kväll fick vi veta att de hittat cancerceller i blodet och att hon skulle få flyga helikopter till Uppsala på fredagsmorgonen för utredning. En vecka senare, efter biopsi, tandutdragningar, inopererad venport och mängder av kortison fick hon sin diagnos: en mycket ovanlig cancer i lymfkörtlarna – T-cells lymfoblastiskt syndrom. När vi fick se röntgenplåtarna visade den hur hela hennes bröstkorg var full med svullna lymfkörtlar som knuffade bort luftröret, tryckte ihop ena lungan och kramade om hjärtat.  Vi avbröt vår semester och har vabbat resten av sommaren, Gotland ställdes in ytterligare ett år och vi har tillbringat i stort sett all tid i skenet av sjukhusens belysning i vänta på olika provsvar, behandlingar och på att dottern ska vakna efter behandlingar. Det är faschinerande hur relativ tidsuppfattningen ändå är. När vi suttit och väntat, timme ut och timme in kan vi ha upplevt att det bara gått en kvart trots att vi suttit apatiskt i en korridor i två timmar. Samtidigt har en helt kunnat känna som en månad. 

Hennes prognos är mycket god men det är ett tufft halvår framför oss. Jag vabbar och jobbar deltid samtidigt som jag försöker hänga med i kursen. Jag planerar mitt liv veckovis. Jag vill skriva, jag har massor i min hjärna jag vill skriva, men att ha ro nog att sätta mig vid datorn och faktiskt göra det finns inte.

Mitt liv är sjukhusbesök, stötta en dotter, jobba, glo på teve och sova.

Utöver det blir det inte mycket mer. Jag kan orka några sporadiska fikaträffar men jag är inte översocial just nu.

Årets händelse nummer 1

Äntligen kunde vi ses i skrivandets tecken igen. Förra sommaren blev det ju tyvärr inget, men äntligen, precis innan skolstart, hann vi ha ett läger igen. Jag och Kerstin Önnebo, som driver Skrivarpodden, hade även detta årets läger. Vi fick sex anmälningar och fyra som dök upp. Till skillnad från många scoutläger eller kollon är det här en grupp ungdomar som inte alltid prioriteras i samhället. De där mer lugna, introverta ungdomarna med stort litterärt intresse. De gör inte så stort väsen av sig och de tar inte plats vilket gör att man ofta missar dem vid planeringen av sommaraktiviteter och satsar på sporten, pulsen, stojet och springet. Därför är det extra härligt att få en chans att ge de här ungdomarna en plats.

Och om vi haft skoj! Vi har badat, lekt improvisationslekar, berättat sagor tillsammans och skrivit, skrivit och åter skrivit. De producerade mängder av text och läste till och med upp för föräldrarna när de kom, trots att det var väldigt motigt. Vi jobbade med dramaturgin på flera olika sätt så att den satt när vi väl började skriva.

Något riktigt intressant är att jag fått leva ett drömliv-. ja, alltså, ni vet den där mardrömmen man har av att man kommit till jobbet i pyjamas – den drömmen har jag levt eftersom lägret låg på min arbetsplats och vi gick upp ungefär när alla kom till jobbet. Därför har jag smitit förbi många av mina kollegor i pyjamas med håret på ända med handduken under armen. Det var många lärare som gick förbi oss när vi smaskade på vår frukost i rastcafét som såg lystert efter det goda vi dukat fram.

Mitt under lägret fick jag även chansen att prata med svensklärarna och jag har nu inplanerat skrivpedagogiska pass under hela hösten med fem olika klasser på skolan. Drömmen är att på heltid arbeta med skrivpedagogiken tillsammans med ungdomar, både de skrivlystna och de där svårflirtade, båda ger en rolig utmaning. Hoppas vi ses i ett klassrum någonstans i landet någon vacker dag.

Håller huvudet över kaoset

Eller försöker hålla huvudet över kaoset kanske är bättre uttryckt.

Just nu försvinner allt mitt publicerade från försäljningssajterna och allt jag har kvar är det du kan köpa direkt av mig, vilket du inte ska tveka över att göra för det finns fortfarande böcker kvar. Jag har ofta legat sömnlös och bara funderat över vilken av alla vägar jag ska ta och om jag ens finns att räkna med i etern, i bruset.

Jag driver youtubekanalen Perny och Eva tillsammans med Eva Holmquist där vi bollar många intressanta ämnen. Jag håller skrivläger för ungdomar i region Örebro läns regi och jag jobbar helt klart litterärt. Och nu har jag äntligen kommit fram till vilken av alla tusen vägar jag vill välja framöver inom mitt skrivliv.

I jobbet skriver jag en del för ungdomar och yngre, jag har lärt mig att skriva mer kortfattat och inte ordbajsa så hysteriskt som jag ändå gjort genom hela mitt författarliv. Jag tycker själv det är intressant att skriva spännande historier för tonåringar och därför har jag landat i att jag kommer satsa på det ett tag. Det är inte bestämt att jag kommer göra det för alltid, men framöver kommer jag fortsätta jobba på Fantastiska Klassresor-serien men jag kommer skriva om, paketera om och döpa om det hela. Genom en ny youtubekanal jag börjat följa har jag fått upp ögonen för en ny plattform där jag kan organisera mina manus och mina karaktärer. Jag har planer på att verkligen väva ihop böckerna med mitt skrivpedagogiska arbete, vilket kan bli riktigt spännande.

Jag funderar även över att bli mer aktiv i de sociala medierna än vad jag varit, utöver Perny och Eva alltså. Även om det är kaos runt omkring mig tycker jag att jag har lyckats anpassa bakgrunden så att det ser riktigt snyggt ut vid sändning inne i mitt nästan färdiga arbetsrum. Jag behöver nog ändå göra den lite mer ljudisolerad och kanske isolera ljuden från vår panna för att få det helt perfekt – men – jag är ju van vid att inte riktigt uppnått perfektion, så varför inte sträva efter ett ännu bättre arbetsrum.

Frågan är bara vad som saknas i etern, vad finns det för hålrum jag kan fylla där ute. Vad saknar du för kanal och inriktning?