Trots och uppfostran

Bild från Pixabay

Jag har vänner på Facebook som delar många intressanta artiklar och ofta ses det som sanningar och hyllas. Bland annat länkade en vän till en artikel om trotsåldern.  Enligt författaren finns det inte någon trotsålder utan allt handlar om att vi vuxna inte kan möta våra barns utveckling utan vill hålla tillbaka dem. Jag kan tänka mig att det kan handla om det i vissa fall, när föräldrar faktiskt håller barnen tillbaka. Men trotsåldern är inte så enkel att det bara handlar om att barnen vill ta mat själva eller klä på sig själva, det handlar mer om att de vill bestämma själva. De vill ha makten att säga nej eller ja och möta konsekvenserna i dessa beslut, och det är väl där som problemen kommer. Barnen säger tvärt emot vad föräldrarna säger, i ALLT och då handlar det inte om att ta mat själv. Jag tror att många av de föräldrar som har riktigt svårt trots hemma skulle jubla om det bara handlade om att barnet vill hälla upp mjölken själv och spiller lite. Riktigt äkta trots för mig handlar om ett barn som sitter och skriker hysteriskt i köket över att hen inte får hoppa från balkongen, eller för att hen inte får stanna hemma när alla andra ska till jobb och skola.

Trotset handlar alltså om att när föräldrarna säger nej, så måste man göra tvärt om. Om föräldern säger att det är dags att gå och lägga sig så skriks det, om föräldrarna säger att det är dags att gå till förskolan så skriks det att när föräldrarna säger att man inte kan köpa en elefant, så skriks det. Tvärt om, få bestämma själv, sätta sig på tvären och få makt.

Jag har varit väldigt tillmötesgående och låtit mina barn få göra saker själva när de velat, prova, misslyckas, lära sig och göra om igen. Om jag kunnat tillmötesgå dem i deras självbestämmande har jag även gjort det, som det tillfället mitt i vintern som min fyraåriga dotter vägrade sätta på sig overallen när vi skulle hem från förskolan. Istället för att bara tvinga på henne overallen sa jag ”Okej, då går vi då”, och så gick vi till bilen. Det dröjde inte länge förrän hon skrek i från baksätet att hon frös. Som tur var hade vi inte långt hem, bara tillräckligt för att hon skulle inse att hennes val kanske inte var så himla bra som hon trodde. Nästa dag när jag sa till henne att sätta på sig overallen så gjorde hon det ganska snabbt. Jag förstod att hennes trots handlade om att hon ville ha makt, få bestämma, och det fanns möjlighet så jag passade på. Det finns dock inte alltid den möjligheten och då har man ett skrikande och slående barn. Att då säga att det bara har att göra med att föräldrarna inte lyckats möta upp barnet, att allt ligger på föräldrarna som gör ett dåligt jobb, är mycket tråkigt attityd, men det ligger väl i tiden. Det här med att tycka offentligt om andra och ge andra dåligt samvete eller känna att de inte duger.

Jag vill säga till alla föräldrar där ute som har barn med riktigt svår trots, stå på er, ni gör ett jättebra jobb och ert barn kommer att komma ur det någon dag. Tillmötesgå det som går och sätt tydliga gränser där det behövs, lycka till.

Ni kan läsa mer om olika strategier och mer utförligt så kan ni läsa inne på psykologiguiden.

Posted in Uncategorized.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *