Provläs Alvhilda – Uppvaknandet

alvhilda framsida

Tyst

Utan ett ljud

smyger jag i ögonvrån

I utkanten av ditt medvetande

lägger jag mitt frö

Med rötter i det förgångna

slingrar jag mig

runt din vilja

I väntan på våren

När världen är mogen

När saknaden blivit förödande

 

Med dödens kraft slår jag ut


 

1

Allt var förändrat. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var annorlunda, bara att jag inte uppfattade världen på samma sätt längre. Jag hade vaknat ur min sömn, som om någon ruskat om mig. Det enda jag hörde var flygplanets dovt surrande motorer. Mörkret som omslöt mig var mjukt och varmt. Ombonat. Jag njöt av det. Lät det omfamna mig. Lugn och harmoni spred sig i min kropp och vibrationerna från planet fick mig att slappna av ännu mer. Trygghet, njutning. Där hade jag svaret. Det som var förändrat var att jag kände; mitt tomma inre hade fyllts med känslor. Ologiska och oförklarliga. Det gick inte att hålla nere mungiporna som fastnat i ett leende.

Klarvaken började jag se mig omkring från min inträngda mittenplats. Genom det dova surrandet hörde jag ljudet av de snarkande medpassagerarna. Tystnaden och lugnet fick mig att inse att jag var den enda som var vaken i mörkret. Julie, som satt på min högra sida, sov med öppen mun. Hennes små snarkningar fick mig att tänka på en spinnande kattunge. Nu när hon var avslappnad, avstängd, utan att en massa ologiskt kärleksdravel hoppade ur munnenvar hon inte lika påfrestande. Jag smekte över hennes runda äppelkind och blev varm inombords när jag tänkte på den kärlek hon hyste för mig. De känslor som bara varit intressanta att betrakta, iaktta, berörde mig faktiskt nu

Något drog mitt intresse åt andra hållet. Jag var nyfiken på vad det var för person som klämt sig förbi och satt sig på platsen vid fönstret tidigare under kvällen. Jag hade varit i vägen och om jag inte haft musik i öronen skulle jag troligen ha lärt mig nya svordomar, om inte på mitt eget modersmål så på något spännande nytt språk. Bredvid mig satt en man som såg ut att vara i min egen ålder, någonstans mellan tjugofem och trettio år. Blond. Väldigt blond. Hans ljusa lockar hade inte kortats av i någon modern frisyr för att ge intryck av modemedvetenhet eller norm. Istället hade han låtit håret växa fritt, ner över axlarna. Hans hakparti var tydligt markerat men inte överdimensionerat. Det utstrålade pondus och manlighet. Kindbenen var också tydliga och lena i dragen. Även om han var grov var hans detaljer rena, mjuka och nästan pojkaktiga. Intresset för hans anatomi var oväntat men spännande. Det fanns ingen anledning att inte följa mina nya impulser. Han låg ändå bara stilla, ovetande om min granskning. Jag log ännu mer för mig själv. Det var inte konstigt att han varit tvungen att tränga sig in för han tog rejält med plats i sätet. Inte på grund av hälsofarlig övervikt som så många andra som satt på planet, utan genom sin välbyggda kroppshydda. Breda axlar, synliga bröstmuskler och en platt mage. Hans figurnära grå skjorta gjorde det lätt för mig att se hans kropps detaljer. Axlar och armar doldes däremot av en stor brun rock av skinn. Medan jag gjorde mina ingående observationer blev jag alldeles varm i hela kroppen och ett rus gick genom mitt huvud. Ruset fick igång mitt hjärta och andning på ett pinsamt ansträngt vis. Mitt i kroppsupproret fick jag för någon sekund nästan för mig att hans siluett fick en ljus aura som vibrerade runt om. Jag avfärdade det snabbt som inbillning. Det var inte rationellt. Jag skrattade till. Mystik var för lättlurade, hysteriska människor med för stor fantasi. Det fanns mediciner mot sådant.

Jag knäppte upp säkerhetsbältet för att sätta mig lite ledigare i stolen. Mannen hade något som drog mig till honom. Jag ville närma mig honom, känna honom mot mig.

Undrar hur han skulle vara att kyssa?

Tanken som vällde upp inom mig fick mig att rygga tillbaka. Jag slet blicken från honom och stirrade rakt fram en stund. Med järnvilja bekämpade jag impulsen att se tillbaka för att fortsätta studera honom. Tanken hade fött viljan och jag var nästan rädd att jag skulle följa impulsen och råka trycka mina läppar mot hans. Efter en hård inre kamp kapitulerade jag och fortsatte att se på honom.

Hans dragningskraft var ologisk och gav mig rysningar. Rysningarna var både sköna och obehagliga. Det var en blandning som eggade på den inre rösten som varit dold för mig tidigare, under hela min uppväxt. Han satt bara millimeter ifrån mig, vi delade armstöd och jag kunde röra vid honom om jag ville. Jag vågade inte. Jag ville se honom bättre, komma närmare, men sätet var för trångt. Jag tog mig upp på knä för att kunna luta mig över honom och se hans ansikte bättre. Eftersom han hade sitt säte bakåtlutat fanns det plats mellan honom och sätet framför som jag utnyttjade. Jag lutade mig framåt och satte min ena hand på det inre armstödet, det intill väggen. Med min högra höft på armstödet emellan oss kom jag riktigt nära honom utan att vidröra något annat än flygplansmöblerna. Vad skulle jag säga om han vaknade? Luften är fri? Jag skrattade till åt repliken. Jag hade i tanken beskyllt Stephen och Julie för att vara barnungar men nu använde jag själv flygplanssätena som klätterställningar och dagisbortförklaringar som ursäkter för straffbara övertramp. Jag slog bort tankarna och fortsatte att se på honom.

Ju mer jag tittade desto mer ville jag se. Det var tur att han sov djupt, annars kanske han skulle ha känt av min närvaro och vaknat. Medan jag såg på honom började hjärtat att slå ännu snabbare och hårdare än tidigare. Andningen hade också blivit mer ansträngd, jag nästan flåsade. När jag la ihop rysningarna, hjärtfrekvensen, andningen och den svaga yrsel jag kände kom jag fram till vad som hade hänt: jag hade blivit upprymd. Bara tanken på att det var det jag var fick mitt inre att lyfta en aning. Jag var tvungen att kämpa för att klara av att hålla tillbaka skrattet som bubblade upp inom mig.

Jag kämpade med mitt överväldigande känsloutbrott, rädd att jag skulle väcka den fantastiska mannen bredvid mig, att jag skulle döda magin som fick mig att uppleva så många underbara känslor. De hindrade mig dessutom från att fortsätta studera den vackra mannen.

 

Det var som en elektrisk spänning mellan mig och den främmande mannen så om jag hade sett gnistor skulle jag inte ha blivit förvånad. Jag lutade mig över honom. Med ansiktet över hans bröstkorg drog jag in doften. Den var frisk. Jag slöt ögonen. Hans lukt framkallade bilder av en mörk vildvuxen skog. Lavar växte på träden och marken var mossbeklädd. Vad var det för skog jag såg? Den var vacker och en smärtsam längtan bubblade upp inom mig. Jag hade aldrig varit i någon skog, även om jag aldrig upplevt skräck eller rädsla för det okända hade jag alltid varit tveksam till att gå in i tätbevuxna skogar. Det var något med den primitiva vildvuxenheten som infann sig där som var frånstötande. Vi hade aldrig kommit överens, som om den ville ha mig där lika lite som jag ville vara där.

Trots min yppighet rörde jag mig smidigt som ett rovdjur, med bara någon centimeters marginal, över hans kropp. Jag såg mig ännu en gång snabbt om i den nedsläckta kabinen för att verkligen försäkra mig om att alla sov. Ingen såg min personliga utflykt så jag placerade snabbt knäna på vardera armstöd, händerna mot nackstödet bakom hans huvud och grenslade honom med bara några centimeters luft mellan oss. Ännu en tanke som skapade upprymdhet i kroppen. En upprymdhet som satte igång det som Stephen försökt locka fram under alla år. Jag ville känna den främmande mannens kropp mot min hud. Han var den första mannen jag hade haft mellan mina ben. Jag skrattade åt tanken och var tvungen att ta några koncentrerade långa andetag innan jag kunde fortsätta. Jag förde mitt ansikte lite närmare hans och fortsatte att fantisera om att kyssa honom. Det fanns inga referenser i mitt minne att utgå ifrån eftersom jag aldrig kysst någon tidigare. Åtminstone inte passionerat. Jag bet mig i läppen, slöt ögonen och koncentrerade tankarna, distraherade mig själv för att inte låta fantasin galoppera iväg bortom all kontroll. Det var omöjligt att smyga diskret när andningen var ansträngd. När jag samlat mig placerade jag min näsa intill hans. Jag kunde inte backa. Jag var fast i en trans som inte gick att ta sig ur.

Luften vibrerade.

Då öppnades hans ögon.

Jag stirrade in i de blåaste ögon jag någonsin sett. De var som djupa brunnar som höll mig kvar, drog mig ännu närmre. Jag borde ha kastat mig baklänges. Bett om ursäkt. Gett en förklaring till mitt närgångna beteende. Luften är fri. Men jag var som fastfrusen, förtrollad av de blå ögonen. Hans andedräkt sköljde över mig och luftens mjuka rörelse smekte min hy på ett sätt som fick håren på mina armar att resa sig. Hela mitt inre förstod hur nära kyssen var. Det stack i läpparna och en känsla av självklarhet spred sig i mig. Våra blickar var fortfarande låsta i varandra och en oemotståndlig dragningskraft drog hela mitt väsen mot honom med läpparna som landningsplats. Hans blick utstrålade åtrå, längtan och skräck. Hans ambivalens fick mig att vilja ha honom ännu mer utan att jag kunde förstå varför. Trots att vi inte vidrörde varandra var vi så nära att jag kunde känna hans kroppsvärme och hans åtrå. Snart skulle våra läppar mötas i en djup innerlig kyss, en kyss som jag först nu förstod att mitt undermedvetna skrikit efter i hela mitt liv. Jag drog djupt efter andan och slöt ögonen.

 

Smärtan när jag slets bort från honom överrumplade mig. Jag fann mig själv inklämd mellan mitt säte och det framför med rumpan på flygplansgolvet och fötterna uppe i vädret.

”Allie, vad fan håller du på med?” viskade Julie. Jag mötte hennes uppspärrade ögon. Hon lutade sig över mig mellan sätena. ”Du kan ju inte bara antasta stackars sovande äldre män hur som helst förstår du väl?” Hon tog min hand och hjälpte mig upp i min flygplansstol igen. Den blonda mannen var försvunnen. Istället satt där en överviktig, dreglande äldre man. Han var mörkhårig, hade skäggstubb och mörka ögonbryn som växte ihop vid näsroten. En klump av avsmak vandrade upp i halsen på mig och jag vände bort blicken. Enligt Julie hade hon vaknat till av mitt tråcklande och sedan iakttagit hur jag närmat mig den man som satt bredvid mig. Han hade aldrig under hela den tiden, enligt henne, varit blond, ung eller det minsta tilldragande.

 

Solen höll sakta på att gå upp vid horisonten och jag förstod att vi skulle landa inom ett par timmar. Frukosten serverades medan en röst i högtalarsystemet berättade om väderförhållandena i Stockholm och att landningen skulle ske enligt tidsplanen. Jag sträckte på mig för att försöka få en glimt av världen utanför, den värld som vi var på väg att landa i. Henri hade pratat om landet och all den skog som växte där.

Skog?

Motbjudande men lockande.

 

2

I ärlighetens namn var känslorna på planet inte de allra första jag någonsin känt. Det första fragmentet av en känsla hade kommit ett halvår tidigare när Henri berättat om sin planerade utlandsresa. Vi hade haft en liten middag hemma hos oss för att fira inflyttningen i vår nya lägenhet i ett av de finare områdena i New Haven, Connecticut. Inflyttningsfester var en sedvänja jag aldrig riktigt förstått mig på men Stephen hade insisterat på att vi ändå borde bjuda över Julie och Henri på något litet.

Jag lutade huvudet mot den modernt designade skafferidörren och drog ett djupt andetag. Middagen var precis avklarad. Samtalen hade cirkulerat runt samma ämne under flera timmar: frågor och planeringar om framtiden utifrån det faktum att jag och Stephen skaffat en lägenhet med utrymme för tillökning. En gnagande tomhet spred sig i kroppen. Jag blev inte arg eller ledsen men tomheten inom mig smärtade som om den vore en känsla. Det var på grund av tomheten som jag inbillat mig att jag kanske ändå kände något. Men det hade aldrig nått längre än så. Tomhet, det var allt. De förväntningar som låg på mig gnagde. Det var krav jag inte hade lust att leva upp till. De normala förväntningarna i en relation, av närhet och familjeplanering. Efter att ha stirrat in i mina ögonlocks mörka insidor under några sekunder öppnade jag ögonen igen för att ta itu med mitt uppdrag. Konjaken stod i vitrinskåpet intill kylen, det som Stephen utsett till barskåp. Längst fram vid glaset hade de dyra dryckerna placerats. Den fina konjaken, ett par dyra whiskysorter som Stephen köpt och lite fin likör. Jag iklädde mig den trevliga och artiga värdinnerollen och gick tillbaka in på scenen.

”Jag må vara oförmögen att känna känslor men jag är inte dum.” Jag mötte deras uppsluppna blickar och visade upp konjaken jag hämtat, som för att ursäkta min tidigare sorti. ”Sarkasm och ironi är bara fånigt och jag inser att ni är överens om att jag och Stephen bör föröka oss.” Målmedvetet och smidigt ick jag fram mot bordet och serverade i de små kuporna jag tagit med mig från köket. ”Jag förstår däremot inte på vilket sätt det är av intresse för er över huvud taget.” Jag såg på Julie som nöjt nickade åt mig. Trots att jag visste att hon inte tyckte om konjak valde jag att hälla upp och låta henne tvinga i sig, som vanligt. Jag orkade inte vara någons mamma.

”Jag skulle önska att intresset vore lika stort för min plan”, sa Henri som stod mitt i vardagsrummet, där jag lämnat honom mitt i en mening. Han var en mycket stilig mörk man med utländska rötter, troligen från Afrika, men enligt honom själv kom hans franska brytning från Paris och inte från något kolonialland. Han hade armarna i kors över sin muskulösa bröstkorg som täcktes av en välstruken skjorta, inhandlad på någon av de finare klädkedjorna. Jag tror aldrig jag sett den mannen bära annat än Armani.

Han hade velat prata med oss om någon fantastisk plan, ett äventyr, som inte intresserade mig det minsta. Hans planer brukade alltid inbegripa snygga tjejer och äventyren brukade utspela sig i sängen, eller åtminstone hoppades man på det. Det fanns berättelser som utspelade sig på förvånansvärt offentliga platser. var det inget jag tyckte var tillräckligt intressant för att jag skulle vilja lyssna på det, så jag fortsatte att servera i ett överdrivet sävligt tempo för att irritera honom ännu mer. Jag rörde mig smidigt runt bordet. En fördel med att inte påverkas av känslor var att man alltid hade kontroll över situationen och slapp klanta sig så som Julie så ofta gjorde; snubbla över saker, välta ut glas och krocka med främlingar.

”Stephen, kan inte du servera kaffet?” Jag avbröt Henri just när han var på väg att åter ta till orda. Hans irritation kändes i rummet. Han drog sin hand genom sina välvårdade lockar och klämde fast det snaggade nackhåret innan han släppte ch återtog sin myndiga ställning. Det var ett tydligt tecken på att han var stressad eller att något gnagde honom. Jag hade lyckats åstadkomma det jag var ute efter. Stephen gick skrattande till köket för att hämta kaffet. Han var lika nöjd över Henris reaktion som jag, fast med fler känslor att klä det i.

”Ja, det är fantastiskt underhållande, Stephen. Tro inte att jag inte vet vad du skrattar åt”, snäste Henri. Hans reaktion fick Stephen att nästan bryta ihop av skratt inne i köket. Jag konstaterade att det var trevligt att åtminstone kunna roa andra när man själv inte kunde känna den lycka som skratt verkade ge. Henri följde Stephen med sin gyllenbruna blick och spände käken vilket tog fram perfektionen i hans käkparti.

Efter att Stephen serverat alla kaffe och sedan satt sig bredvid mig i soffan lät vi Henri fortsätta.

”Jag tycker att vi lämnar vardagen för en äventyrlig resa tillsammans.” Hans ord möttes av några sekunders tystnad.

”Vart skulle vi sticka iväg någonstans då?” sa Julie medan hon försökte smutta på sin konjak med en misslyckat oberörd min. Det runda, annars så öta, ansiktet krympte ihop och förvreds medan hon motvilligt svalde.

”Det var ingen som tvingade dig att tacka ja till konjaken.” Min torra blick fick henne att rodna. När skulle hon lära sig?

 

”Jag tycker att vi åker någonstans där det är varmt”, sa Stephen drömmande. Jag förstod på hans blick att bilder av mig i bikini ingick i fantasierna. Jag snörpte på munnen när han blinkade menande mot mig.

”Nej. Jag har en mycket bättre plan”, sa Henri och såg upprymd ut när han avbröt allas funderingar.

”En bättre plan än billiga drinkar och mycket sol?” Julie var inne på samma linje som Stephen, att vi borde göra en solresa tillsammans. Det var ovanligt att hon höll med honom, de brukade aldrig komma överens.

”Nej, inga stränder eller soliga drinkar.” Henri snurrade till det vilket fick de andra att skratta. Jag valde att hänga med i skrattet för att reta Henri.

Mon Dieu. Just nu är ni så fruktansvärt infantila allihop. Du också, Allie!”

Jag log triumferande mot honom och såg hur han vek undan sekunden innan våra blickar skulle mötas, som vanligt. Han undvek mig alltid. Som om jag vore farlig för honom. Jag tolkade hans beteende som svårhanterade känslor. Alla män var svaga för mig men Henri var den enda som verkade försöka visa upp en oberörd yta. Det var uppenbart att han dolde sina verkliga känslor bakom en glättig fasad.

”Jo, det finns ett land som jag är väldigt intresserad av att åka till. Det är inte något av de där vanliga resmålen som alla vill åka till utan ett lite mer udda alternativ.”

”Alltså, vadå udda? Ska vi utanför USA? I så fall hade jag väl trott att du skulle släpa med oss till ditt hemland Paris, men det är väl inte ett speciellt udda resmål? Julie avslutade sin kommentar med att snörpa på munnen och luta sig bakåt med armarna demonstrativt i kors. Blickarna som utbyttes mellan Julie och Henri var laddade.

”Jo, jag kan erkänna att jag saknar mina gamla hemtrakter ibland, men jag vill ändå börja med oängtera att Paris inte är ett land utan en stad, och det sagt är du ändå inte helt fel ute. Det är Europa jag har tänkt mig.”

”Ah, Italien?” sa jag och lutade mig bakåt i soffan med ett nöjt påklistrat leende i ansiktet. Jag försökte vara med i gissningsleken även om jag tyckte den var banal och ointressant. Det ingick i mina försök att vara mer social och normal. Det var ofta svårt för mig men jag såg situationerna som övningstillfällen och då var det lättare att bita ihop och härda ut.

enri skakade på huvudet åt mitt försök och Julie var inte sen med att skrika ut nästa gissning i en falsett som skar i örat.

”Oh, då är det Piza!”

Henri suckade irriterat och försökte rätta henne ännu en gång.

”Piza ligger i Italien och …”

”Då måste det vara Venedig”, utbrast Julie medan hon fnissade hysteriskt.

Julie hade alltid varit en svår nöt att knäcka, med alla sociala koder som chiffersystem. Trots att jag var van och hade varit ihärdig i mina tolkningar av omvärlden hade det börjat bli svårt att hänga med i svängarna och förstå signalerna i samtalet.

”Det ska inte vara något mer till damen till höger i soffan. Sluta gissa på italienska städer nu, din sjuka lilla tribad, och låt mig tala till punkt. Annars kanske jag måste straffa dig.” Henri såg strängt på Julie som med ett pipljud snabbt knep ihop munnen. Som om hon förväntade sig att hotet vore äkta.

”Okej, vi ska inte gissa på italienska städer, kan du komma till skott någon gång istället?” sa Stephen med en tydligt irriterad suck vilket fick Henri att släppa sitt fokus på Julies hysteri.

”Landet jag tänker på är ett av de mer nordliga och som till skillnad från Frankrike har sin monarki kvar. Det innebär att de har kungar och drottningar.” Han pausade för att ge Julie en liten blinkning som hon besvarade med ett lyckligt leende. ”Dessutom är landet känt för sina stora skogar, vissa nästan orörda, och som gömmer klara och rena sjöar.” När han sa det såg han åt mitt håll som om han förväntade sig en reaktion. Med tanke på att min erfarenhet av skog, eller snarare träddungar, inte varit särskilt positiv ställde jag mig frågande till hans blickar. Jag hade fått trädgrenar i ansiktet, trampat i lera och blivit riven av taggar. Inget jag längtade efter över huvud taget. Den uteblivna reaktionen från min sida verkade påverka honom och han kom av sig i sitt hyllningstal till landet. ”I alla fall så har landet en vacker natur och kvinnorna är kända för att vara riktigt sexiga. Och förresten, sa jag att de har många sägner och en spännande historia?”

”Alltså, du får ursäkta, Henri, men jag har faktiskt aldrig sett dig som en friluftsmänniska”, sa Julie. ”Jag förstår inte hur du kan tro att någon av oss skulle vara intresserad av skogar och troll. Jag tror inte vi lämnat stadslivet någon gång, i alla fall inte frivilligt.” Julie fick något i blicken som hastigt försvann och hon fann sig igen. ”Vad jag vill säga är; kom till skott någon gång.”

”Vad är det för fantastiskt skogbeklätt sexparadis som du vill släpa med oss till?” sa jag och när orden föll över mina läppar kände jag själv hur syrliga de lät. Att uttrycka sarkasm brukade alltid kräva en aktiv handling från min sida, men nu hade det kommit helt spontant som om jag vore känslostyrd. Jag såg hur Stephen ryckte till. Då borde även Henri ha känt syftet med orden och vi skulle kanske kunna komma till en avslutning på leken.

Det var då det hände. Från denna tomma tillvaro kom den ilande. Min första känsla. Henri lutade sig framåt och såg Stephen kort i ögonen och gav sedan Julie en lång blick medan han viskade:

”Sverige.”

Varje stavelse i ordet gav vibrationer. Ett grönt skimmer la sig över min inre syn och dofter av mylla och salt hav rusade genom min näsa. Jag såg bilder, jag kände längtan, sorg, ilska och förtvivlan på samma gång. Alla känslor som tidigare hållit sig borta trängdes nu för att ta över min kropp. Allt skedde under en bråkdel av en sekund, som om ett långt livs alla erfarenheter och minnen sköljde över mig. Ett blixtnedslag som snabbt sköt vidare och försvann. När det lämnat mig satt jag kvar lika tom som innan. Förvirrad stirrade jag framför mig. Tystnaden var kompakt. Tills Julie dödade den med sin genomträngande röst.

”Coolt. När åker vi?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *