Provläs Alvhilda – Lidandet

Lidandet fram

Solen sken och värmen var tryckande. Förväntningarna fladdrade som fjärilar i luften. Jag kramade min mammas stora trygga hand. Svetten klibbade mellan våra handflator och jag mötte hennes varma leende. Jag skulle gå från att vara ett litet barn till att vara en stor skolpojke.

”Gud är stolt över dig, Stephen”, brukade min mamma alltid säga, ”en modigare och gudfruktigare pojke går inte att finna.”

Min blick svepte över dem som skulle komma att bli mina nya klasskompisar, även de fyllda av förväntningar och nervositet. Jag såg pojkar med hår som trotsat kammen på morgonen. De granskade oss andra för att se om det fanns något busfrö att leka med. Två flickor stod och höll varandra i handen. Deras armar for fram och tillbaka som om en osynlig älva satt och gungade på deras knäppta händer. En flicka med grön klänning, små nätta vita skor, svallande rödbrunt hår och gröna ögon …

 

Allt annat försvann. Ljuden av glada barn och skolans klocka som ringde in blev till ett brus i bakgrunden. Som om en tunnel omfamnat oss och tagit bort omvärlden, såg jag bara henne: flickan med de gröna ögonen. Ögonen lyste, de var så gröna, tittade på mig, såg rakt in i mig, smärtade mig, krävde mig, kvävde mig. Bröstkorgen blev som en vulkan, öppen och brännande. Magman kokade i mitt bröst, redo att kasta sig ut och dränka världen i eld. Jag föll skrikande till marken. Asfalten var hård men såren som revs upp på mina knän och händer kändes inte. Jag brann. Mitt inre förtärdes i smärtor och dödsångesten slet tag i mig när den osynliga rustningen träddes på min oskyldiga kropp.

 

”Alvhilda”, kom över mina läppar, högt och hysteriskt.

”Alvhilda.” Jag upprepade ordet utan att förstå innebörden av det.

”Alvhilda.” Jag bet en läkare som försökte ge mig en spruta med lugnande medel.

De gröna ögonen. De var tillbaka. Hon stod vid min sida och smärtan rann av mig. Tårarna strömmade ner över mina kinder och jag lät henne ta bort världen.

”Alvhilda?”

”Ja, Stefan. Jag är här nu. Jag ska befria dig. Vi ska åter hitta tillbaka till det som slitits ifrån oss och du ska fortsätta det liv som abrupt avslutades.” Hennes ord var lugnande, trygga. Även om de saknade innebörd förstod jag varje stavelse och de var som kylbalsam för min sönderbrända själ.

”Allie, gumman. Jag tror att Stephen behöver vila nu.”

Hennes mor, tusen mil bort, utanför vår privata värld, talade till henne. Våra blickar var fästa i varandra som om de var sammanflätade och hennes inre borrade sig in i mig.

”Stephen.” Hon konstaterade mitt namn och slöt något inom mig. Hon stängde in mig i min själ och lät en barriär växa mellan mig och verkligheten.

”Allie.” Jag konstaterade hennes namn och såg hur hon sjönk in i sig själv. Hennes gröna lysande ögon bleknade, tappade lyster och det ljus som tänt min eld slocknade. Ett stelt leende utan kärlek eller glädje spred sig över hennes ansikte. Med huvudet på sned klappade hon min kind med sin lilla hand och pratade med barnslig stämma:

”Stephen, hela klassen hälsar att vi hoppas du blir frisk snart.”

Det var först nu jag insåg att hennes läppar inte hade rört sig när hon talat till mig tidigare. Den rösten hade varit äldre, mognare och på ett språk jag inte kände till. Den hade inte varit en sjuårings.

”Allie, gumman, glöm inte presenten.”

Hon lyfte fram en liten nalle som höll i ett hjärta. I hjärtat stod det ”Krya på dig”. Hon tryckte den i min famn, reste sig stelt från sängen och lämnade rummet.

 

 

1

Kylan bet i min bara hud och mörkret låg tätt omkring mig. Jag stod på en avsats. Den svarta natten dolde det som låg där, långt under mig, men jag visste ändå vad som väntade. Klippor.

Om det varit ljust hade jag sett den klara sjön som var kantad av träd och det tunna snötäcket som knappt dolde de välskötta gräsmattorna. Nu såg ljusen från husen fjärran ut, precis som ljuset från bilarna som körde långt där borta, irrade runt i natten, utan vetskap om vad jag gjort mig skyldig till.

Hennes krav på mänskliga offer hade eskalerat under åren och mitt samvete var tyngt av allt lidande, all död som jag orsakat. Minnet av den unga mannen jag just överrumplat, när han varit på väg hem genom skogen, hade etsat sig fast på min näthinna. Han hade varit närgången mot Allie. Tafsat på henne efter för många öl innanför jackan. Det verkade inte ha berört Allie alls, men hennes upplevelse av oförrätt hade istället blossat upp hos mig och odjuret hade vaknat till liv.

Jag såg fortfarande hans skräckslagna min framför mig, när jag med mer styrka än han någonsin kunnat drömma om, pressat upp honom mot ett träd. Sedan hade jag låtit kniven, fortfarande samma trogna redskap som Allie själv gett mig en gång för många år sedan, hitta till aortan genom solarplexus. Kniven var i sig inte lång nog, men med tillräcklig kraft i själva huggen kom även skaftet med lätthet genom skinnet och tillät den spetsiga metallen att forcera diafragman ända tills den stötte i ryggraden. Under de ögonblick som passerade efter att den livsviktiga aortan skurits av till dess att livet helt lämnat kroppen hann jag se hans smärta och förtvivlan. Livet bokstavligen rann ur honom, tjockt, rött och pulserande. Det var under de sekunderna jag hann njuta av den slaviska fjättring hon hade mig i. De sekunder som odjuret triumferade över jaktens överlägsenhet och bytets underkastelse.

Sedan blev allt kallt, mörkt och skulden sparkade mig i magen. Ibland kräktes jag efteråt, ibland grät jag bara. Alltid flydde jag, nedblodad och förtvivlad, för att försöka glömma skulden. Men bilderna kom alltid ikapp mig, överrumplade mig mitt under en mattelektion eller vid en footballsmatch.

En del av mig glömde aldrig.

 

I kväll var en sådan kväll då det inte försvann. Jag hade redan spytt upp allt som fanns att spy och tårarna hade tagit slut. Med tårarna försvann även allt hopp. Jag hade tagit promenaden tillbaka efter att alla ungdomar lämnat festligheterna vid Castle Craig och höjden i Hubbard Park återigen lagts i tysthet. Det var från den kanten jag blickat ner många gånger tidigare men alltid ångrat mig. Vid fler tillfällen än vad jag ville erkänna för mig själv hade jag planerat det sista ögonblicket. De gånger jag inte orkat dela Allie med Julie. De gånger jag mindes värmen och kärleken jag upplevt med Louise, innan Allie tagit ut sin svartsjuka med mig som sitt redskap. De gånger min mask höll på att rämna. Då hade jag gått till det här stället.

 

Alla mord, all blodspillan och all min smärtsamma åtrå efter Allie var dolda för världen. Ingen hade någonsin kunna koppla några mord till mig trots att jag aldrig gjort några genomtänkta försök att dölja mina spår. De försvann ändå oförklarligt. Inte ens mina föräldrar, de där patetiska människorna jag bodde hos, hade sett mitt mörker. Jag hade kunnat upprätthålla min fina fasad av ordning och reda, bra kompisrelationer och som en nyckelperson i football-laget. Mina höga betyg i high school banade väg för att kunna studera på något av de bättre universiteten i landet. Att jag och Allie inte var något kärlekspar var det bara vi själva och Julie som visste. För en utomstående var mitt liv perfekt och ingen skulle förstå varför jag gett upp.

Med tårna över kanten, vinden i ryggen och världen nedanför mig slöt jag ögonen, drog ett djupt andetag och lät jordens dragningskraft få göra sitt. Jag svajade några gånger fram och tillbaka och med mina armar utsträckta som om jag vore en fågel på väg att lyfta lät jag min kropp tyngas framåt. Efter vad som kändes som några sekunder släppte tyngden från mina fötter och en känsla av tyngdlöshet infann sig, före färden mot evig natt.

 

***

Ett krasande och ett skri väckte mig ur mina tankar. Jag stannade till och lyssnade efter vart ljudet kommit ifrån. Ett konstigt prasslande i ett buskage bara några meter bort. Jag drogs som av en osynlig kraft mot ljudet. Där inne låg en katt. Den levde fortfarande men den uppsprättade magen skvallrade om att det skulle vara över mycket snart. Med varsamma händer plockade jag upp den lilla varelsen i mina armar. Höll den intill mig och såg in i dess skräckslagna och plågade blick.

Det mest barmhärtiga hade varit att snabbt vrida nacken av den men när jag satt med döden så nära var det som om jag inte kunde förmå mig själv att tvinga fram det avgörande steget. Jag ville dra ut på det, jag ville njuta av stunden när den infann sig. Jag visste inte vad det var jag väntade på, bara att det på något sätt skulle ge mig tillfredställelse.

Jag kände att djuret i min famn var tacksamt över min närhet, min mjuka famn och omsorg under de sista minuterna i livet. När skräcken försvunnit ur dess ögon fanns bara smärtan kvar. Jag höll den blodiga hårbollen i mina armar och när den drog sitt sista andetag andades jag in det. Mina kraftreserver blev påfyllda och mitt inre lugnade sig. Min instängda sjuåring kom fram och grät barnsliga tårar över det döda djuret. Jag välkomnade min förtvivlan och kände hur leklusten fyllde mig igen. En lust att ge det lilla namnlösa djuret en begravning kom över mig och jag grävde ett hål i jorden med mina bara händer. Jag la den lilla katten till rätta, täckte den med jord och la en sten ovanpå. Jag ville tacka och markera platsen där jag åter blev pojke.

 

2

Känslan av tyngdlöshet hade bytts mot ett strypgrepp från tröjan som dragits åt bakifrån, över halsen. Jag hade vacklat till och hållit på att snubbla över kanten vilket, trots det beslut jag själv tagit, spridit panik i kroppen. Jag hade famlat i tomma luften innan det som suttit fast i tröjan slitit mig bakåt tills jag låg på marken en liten bit ifrån kanten jag just stått vid.

Jag såg upp i ett mörkt ansikte. Mannen såg ner på mig och hans ögonvitor utgjorde en skarp kontrast mot den mörka huden. Han var välvårdat klädd med enkla svarta byxor och en snygg överrock. Hans svarta hår lockade sig fram i luggen.

”Är du helt dingue? Det var bra nära ögat, unge man.” Han skrattade nervöst, räckte mig sin handskbeklädda hand och drog upp mig på fötter igen. ”Du kunde ju ha dött om du hade hoppat ner där.” Ett vitt leende sprack upp i hans ansikte när han gav mig en uppmuntrande klapp på axeln. ”Henri var namnet. Vem har jag äran att rädda livet på?”

 

Det var knappt att jag förstod hur det hade gått till men Henri hade en övertalningsförmåga utöver det vanliga. Han ingav ett sådant förtroende och allt han sa kändes realistiskt och självklart. Jag mindes endast vagt promenaden ner från berget eller var han hade haft sin bil parkerad. Parkens tystnad och avsaknaden av blodspår från mitt brutala mord var allt jag tänkt på medan han pratat om världsliga saker. Saker som var viktiga för andra men inte för mig. Framtid, kärlek, skola och familj. Jag hade sagt ja och hummat vid rätt tillfällen och låtit honom leda mina steg. Jag satte mig i det mjuka skinnsätet för en snabb färd i hans svarta slimmade Maserati. Inredningen doftade ny. Jag kände mig orolig över att råka bloda ner något och var på helspänn hela vägen.

Henri verkade inte bry sig utan fortsatte prata på om hur värdefullt livet var, med sin knappt märkbara franska brytning. Jag var osäker på om någon annan skulle tänka på det men jag var mycket uppmärksam på detaljer, även när jag egentligen inte var aktivt uppmärksam.

Gatlyktorna svepte förbi utanför de tonade rutorna i en hastighet som fick det att virvla till i magen. Efter en kraftig inbromsning klev vi ur vid Franco American Club de Bristol, även känt som den franska klubben. Området var helt öde vilket var normalt på ett industriområde klockan två på natten men känslan fick mig ändå att reagera. På den stora parkeringen stod bara några få bilar varav vissa såg ut att ha aktiva kärlekspar i sig.

En uppmuntrande klapp på axeln från Henri fick mig att vända mig mot honom. Han nickade smilande åt mig att gå mot entrén. Byggnaden vi stod framför såg mer ut som en öde tågstation i tegel än som den bild jag själv målat upp av stället. Jag hade hört talas om den franska klubben många gånger tidigare som stället där många av våra skolkamrater hade lyckats komma in och köpa alkohol. Men de hade använt sig av falskleg och lyckats smöra sig in. De flesta hade dessutom varit tjejer som gått med äldre killar.

Jag följde efter mot dörren och försökte samla mig för att inte se alldeles hysteriskt skräckslagen ut.

Bonsoir.” Henri nickade mot killen i dörren som skrockade till svar innan han tystnade tvärt och tittade på mig med allvarlig uppsyn.

Âge?” Vakten nickade åt mig och talade franska med engelsk brytning. Det var uppenbart att han inte var fransk utan försökte upprätthålla en image eller inte trodde att Henri kunde engelska.

Étranger.” Henris franska var däremot helt felfri och han nästan sjöng fram det ensamma ordet. Jag förstod det inte men insåg att innebörden hade att göra med mig och min ålder. Vakten nickade till svar och släppte in oss.

Rummet vi kom in i såg överdimensionerat ut på grund av den begränsade mängd människor som befann sig i det. Två män satt och pratade med varandra vid ett bord längst framme vid scenen medan två mycket överförfriskade kvinnor stod på scenen och förvrängde en annars helt fantastisk klassisk sång till outhärdliga skrin. Jag märkte inte att jag stirrade på dem förrän Henri åter klappade mig på axeln för att jag skulle följa honom nerför en trappa. En våning ner låg en liten pub som kändes mer ombonad och gemytlig än det som mött oss en trappa upp. Känslan i rummet var pensionärsbingorum där man ställt in en bar, men i jämförelse med övervåningen var det ändå ett uppköp.

Henri visade mig snabbt mot toaletten som låg till höger vid baren. ”Det kan nog vara bra att tvätta av dig smutsen innan någon börjar fråga vad det är för något. Även om vi båda vet att det är lera så skulle man i ärlighetens namn nästan kunna tro att det vore blod och om det vore blod borde du eller någon vara döende, med tanke på mängden.” Han flinade åt mig och gav mig en vänlig knuff.

 

Jag stannade framför spegeln. Det obarmhärtiga ljuset visade mig alla detaljer. Jag var blodig på händerna och när jag tog av mig jackan såg jag att det var blodigt ända upp till armbågarna. Smetigt, mörkt koagulerat blod. Mitt ansikte var rödflammigt av blodet som jag smetat dit när jag torkat mina tårar. Jackan var förstörd. Den hade stelnat och kunde nästan stå av sig själv. Det var tur att det varit mörkt ute annars hade det inte gått att dölja ens på långt håll. Jag sökte igenom alla fickor efter plånbok och nycklar. Efteråt slängde jag ifrån mig jackan på golvet och stirrade på den en stund medan tankarna försökte forma någon slags plan. Inget infann sig förutom en vilja att bränna den. Frågan var bara vad jag skulle ha på mig istället med tanke på att det var snudd på minusgrader ute. Jag tog upp jackan igen och tittade in i ett av båsen. Det fanns en krok på dörren som jag använde för att hänga upp den och min långärmade tröja på innan jag stängde igen.

 

När jag kom ut i baren hade jag bara linnet kvar. Det var inte lika besudlat som de andra kläderna och dess svarta färg dolde blodet tillräckligt väl. Jeansen var också fläckiga men de drog färre blickar till sig än vad mina kalsonger skulle ha gjort. Därför lät jag dem vara kvar på. Vid baren stod Henri och samtalade med mannen som skötte drickat. Några killar stod och spelade vid ett av biljardborden längre bort. När jag kom fram räckte Henri över ett glas öl, blinkade och skrattade. Om det var åt min klädsel eller min förvånade min vet jag inte.

”Drick den här, det kan du behöva. Jag måste också in och slå en drill, välj ett bord åt oss så länge. Du behöver prata, det ser jag.” Han sprang snabbt in på toaletten.

I några sekunder tänkte jag på jackan och tröjan jag lämnat kvar, men det fanns inget jag kunde göra åt det nu. Istället låtsades jag obesvärad, tog våra glas och letade upp ett bord nere i ena hörnet av lokalen.

 

”Välkommen till den franska klubben.” Henri log mot mig och höjde armarna som om han ville visa upp något fantastiskt.

”Jo, jag har hört talas om den tidigare.”

”Det kan jag förstå. Många unga tjejer faller offer för alkoholen här är jag rädd”, sa han, blinkade åt mig och tog en klunk av sin öl. ”Är det därför du är så desperat?”

”Hur menar du?” Jag smakade på min kalla öl som jag dittills bara låtit stå framför mig, orörd.

”Är det på grund av en tjej som du ville kasta dig ut för klippan?”

Jag var först beredd att svara nej på hans fråga men kom på att han delvis hade rätt. I alla andras ögon var hon ju en tjej, till och med en våldsamt vacker ung kvinna. Men jag visste bättre än så. Hon var en hondjävul, sänd av Satan för att göra mitt liv till ett helvete. Blotta tanken fick ångern att bubbla och slita i mig i någon slags skräckblandad kärlek. Jag älskade henne – alla älskade henne! – och långsamt kom jag till ro igen i min underkastade vördnad för henne.

”Både ja och nej”, fick jag till slut fram för att vara så vag men ändå så ärlig som möjligt.

”Svårt att prata om?” Henri nickade långsamt medan han studerade mig. ”Jag förstår.”

Ilskan tog ett fast tag om mig och jag hade svårt att hålla tillbaka.

”Nej, det gör du inte, du skulle aldrig förstå, det finns inte en chans i helvete att du förstår något av det jag går igenom.”

”Prova.”

Hans utmanande blick fick det att brista i mig. Mina fördämningar som hållit tillbaka allt självhat, all den desperata ångest jag känt över alla mord jag tvingats begå rämnade. Jag lät allt svämma över bräddarna rätt i knät på den främmande mörka mannen.

 

Jag berättade om hur jag kastats från ett liv med kärlek och lek till ett kallt och ensamt liv där allt gått ut på att tämja ett våldsamt mordlystet monster inombords. Hur jag älskat Louise, en trasig flicka som alltid utnyttjats av alla killar i klassen men som lagt sitt förtroende i mina händer bara för att bli förrådd av mitt inre viljddjur.

Jag berättade om hur Allie hade härskat över min vilja sedan jag träffat henne för första gången, om den psykiska koppling jag känt och hennes krävande blickar. Om hur hon varit närgången, tvingat mig till smärtsam åtrå innan hon iakttagande lämnat mig med en känsla av skam i hela kroppen. Jag blottade allt blod jag hade på mina händer, hur jag brann på nätterna av skuld och ångest, för att vandra som ett levande lik på dagarna.

 

När jag biktat mig färdigt, all sanning låg på bordet och jag väntade på min dom, satt Henri tyst en bra stund. Han hade inte vikit undan med blicken under hela tiden jag talat och gjorde det inte nu heller.

”Så, det du säger är att du dödat vid fler tillfällen än du kan räkna på dina båda händer. Att du tagit livet av den enda kvinna du älskat samtidigt som du är besatt av kvinnan du påstår att du dödar för, men hon verkar inte själv veta att du gör det.”

Jag såg in i hans lugna ansikte, hans mörka ögon som inte utstrålade annat än förlåtelse och kärlek. ”Ja.”

Jag lutade mig tillbaka i stolen och gav mitt tomma glas en blick. Trots att den var snabb och knappt märkbar ens för mig själv snappade Henri upp den och visade bartendern med en gest att det var dags för påfyllning. Jag hade tömt tre stora glas öl medan jag talat, utan att tänka på det och det verkade inte som om vätskan skulle sluta serveras.

”Jag vet att det låter helt otroligt och jag förstår om du äcklas av mig och ångrar att du räddade mitt liv, men det är sanningen.”

Henri nickade långsamt med sina armbågar på bordet och händerna knäppta framför sig. Han lutade sin mun mot händerna och såg fundersam ut med blicken stadigt på mig. Efter en stund drog han eftertänksamt genom det välvårdade, kortklippta håret med ena handen, tog ett hårt tag i snaggen i nacken men släppte det innan han lutade sig framåt igen.

”Alltså, det är nog inte bra att prata för mycket om det du just berättat för mig. Andra skulle nog inte vara riktigt lika förstående som moi.”

Hans ord förvirrade mig. Vad var det för sjuk person jag satt med? Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle godta det jag just berättat.

”Vadå, har du dödat någon?”

”Alltså, nej, inte riktigt men jag hängde med en rätt så …” han svävade iväg med blicken som om han hade svårt för att hitta ett passande uttryck, ”inhuman snubbe.” Han skrattade åt sina egna ord som om det vore ett roligt skämt.

”Menar du att du hjälpte honom med det?”

Min röst lät mer skeptisk än vad som var meningen och det avbröt hans skratt. Med en snabb rörelse var han framme med sitt ansikte vid mitt och hans ögon var inte längre förtroendeingivande eller lugnande. Ett blått sken visade sig långt inne i hans svarta blick, nästan som om den glödde.

”Det kan jag säga dig: han behövde ingen hjälp. Men det verkar du vara i stort behov av”, han lutade sig bakåt igen och den här gången tog han med sig sin öl. ”Därför, om du behöver en vän, så har du det. En vän som faktiskt kan förstå och stötta dig i dina svåra stunder. Men skåda inte given häst i munnen för det kan stinka illa. Fast den här hästen är nog den enda du har.” Hans ansikte sprack upp i ett fryntligt leende och drack han upp i några få djupa klunkar.

 

”Det är dags att åka hem.” Han reste sig och gick över till baren och drog fram ett par jeans, en skjorta och en snygg överrock som han räckte över till mig. Rocken följde hans stil, grå och enkel men elegant. Med en lätt klapp på axeln visade han mig ut till bilen.

När han släppt av mig utanför mitt hus stod jag och såg efter de röda baklyktorna som försvann i kurvan längre bort i kvarteret.

I handen höll jag hans visitkort.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *