Lucka 6

Här i min skrivadventskalender kommer jag att varva övningar som bara inspirerar och låter er sätta pennan mot pappret med de som hjälper till att hitta en grundstory och sådana som kan hjälpa er framåt i den berättelse ni redan jobbar med.

Beskriv ett rum på två olika sätt:

Först beskriver du rummet utifrån en person som återvänder till ett av sin barndoms rum. Låt personen beskriva rummet på ett sentimentalt sätt gärna med bildrika utsvävningar.
Skriv i första person (jag). Max en sida.

Beskriv samma rum som om det vore en brottsplats. Karaktären som kommer dit skall beskriva så enkelt och koncist som möjligt, utan bilder eller sentimentalitet.
Skriv i tredje person (hon/han) Max en sida

Posted in Uncategorized.

2 Comments

  1. Hej, tyckte det här lät kul så jag gjorde som du skrev. Satte pennan mot ett papper.

    November
    Snön hade fallit i en vecka. Mildvädret kom under natten. Mina vinterkängor gjorde knappt avtryck i det blöta snöslasket men gav ifrån sig ett skvättande ljud. Mina steg var mer tvekande än bestämda och när jag närmade mig port nr 42 började benen att skaka kraftigt. Jag klev in och stampade av det blöta på entrémattan. Gick med en känsla av obeslutsamhet fram till hissen. Öppnade hissdörren, klev in och satte tummen på knapp nr 3. Ovanför knappen satt symbolen kvar – en ros. Jag hade vuxit upp på rosens våningsplan.
    Jag ringde på dörren. Hostningar hördes på andra sidan om den tunna ytterdörren. Jag hann tänka tanken att springa därifrån innan den öppnades. Men jag stod kvar. Plötsligt ansikte mot ansikte med min mamma, för första gången på trettiosju år. Hon blinkade ett par gånger, vände sig om och gick in i vardagsrummet utan att ha yttrat ett ord. Jag klev in i tamburen och tog av mina vinterkängor. Direkt till höger om hallen låg mitt gamla barndomsrum. Jag kikade in och en kraftig ångestattack sköljde över mig. Mycket var oförändrat. Den gröna pallen som jag fick sitta på, vänd mot väggen i timtal, när jag gjort något fel var kvar i samma hörn. Minnet gjorde ont i ryggslutet, precis som det gjort i mig som barn efter att suttit still för länge. Jag tyckte mig skönja den fläck i hörnet som jag brukade fokusera blicken på för att inte falla ihop under de timmar jag straffades. I motsatt hörn en byrå i ek. Där hade jag hade förvarat mina få leksaker. På byrån det enda som, nu som då, skvallrade om att det var ett familjehem; ett skolporträtt av mig i en billig mässingsram. Från årskurs fyra tror jag.
    Samma gulmålade väggar. Jag mindes dagen då väggarna blev målade. Äntligen något nytt hade jag tänkt. Kanske skulle färgen stryka över det gamla och en förändring komma. Den kom aldrig. Rummets fyra väggar var tomma sånär som på en dammig jakttrofé i form av ett älghuvud ovanför sängen. Hängda där redan på sextiotalet. Jag tror inte på gud. Gjorde jag aldrig som barn heller. Däremot bad jag till älghuvudet ibland. När jag var som allra räddast stod jag på knä i sängen, knäppte mina händer och bad älghuvudet om hjälp. Ibland drömde jag att jag red iväg på en älg, bort från allt, mot ett nytt liv.
    Alla minnen som attackerade mig från alla håll och kanter gjorde mig nu knäsvag. Ett kort ögonblick tänkte jag ställa mig framför älgen och be om hjälp. Mitt huvud dunkade av värk och jag kallsvettades. Min barndom hade jag lyckats tänka bort i mer än trettio år. Nu var den plötsligt tillbaka, lika verklig nu som då.
    Den sönderskavde fönsterbrädan var sig lik. Likaså, den slitna sängen som stod kvar med samma gamla lapptäck. Det täcke som en gång i tiden fångade upp alla salta tårar som rann längst min kind under de långa sömnlösa nätterna. Till och med den gamla fläckiga trasmatta låg kvar på golvet. Allt såg ut som den dagen, för snart fyra sekel sedan, då jag i vredesmod och av rädsla flydde rummet, lägenheten och förorten för gott.
    Jag tänkte gå in till mamma i vardagsrummet. Jag hörde henne tända en cigarett. I övrigt var det dödstyst i lägenheten. Just när jag skulle vända mig och gå föll min blick på min spegelbild i fönsterrutan. Det var jag som barn som tittade tillbaka på mig själv som vuxen. Jag såg ett ansikte med flackande nervös blick. Tårarögd. Ett barn som längtade efter ett annat liv. Det vred sig i magen på mig, kändes som tarmarna ville lämna min kropp. Jag kunde inte förhindra vomeringen som hastigt kom. En kaskad av maginnehåll for genom luften och landade på den slitna trasmattan. Jag vände mig om, greppade mina vinterkängor i handen, öppnade ytterdörren och sprang.

    Januari
    Kommissarie Björn Nordlund klev in i lägenheten tillsammans med sin kollega Sara Johansson. Likstanken stack i deras näsor. Björn tog fram en näsduk och höll över ansiktet. Han tänkte på hur föränderligt livet var. I går hade han firat nyår med sina barn och barnbarn. Hummer, räkor, champagne och ett sällskap med glatt humör. Nu stod han i en hall i en förortslägenhet som luktade förruttnelse i sällskap med sin kollega, en uniformerad polis samt Johanna Hansson från rättsmedicinska. Liket låg i ett rum i direkt anslutning till hallen på höger sida. Grannarna hade känt en obehaglig odör från lägenheten och ringt 112.
    Björn Nordlund ställde sig under dörrposten och försökte bilda sig en uppfattning om tid och rum. Väggarna hade en vag gul nyans. Troligen inte målade de senaste trettio åren. Blodstänk mot det gula bakom den slitna sängen. Där låg den döde. En äldre kvinna med djupa sår från knivhugg över hela kroppen. Sängen var rejält nedblodad. Golvet kletigt av torkat blod. En trasmatta hade kämpat för att suga upp lite av blodet men misslyckats. Den var så sliten att den knappt höll ihop tänkte Björn Nordlund.
    Han skakade av obehag på huvudet utan att de övriga märkte något. Trots mängder av tjänsteår vande han sig aldrig med döden. Han lät blicken vandra över rummet. Ett dammigt älghuvud hängde ovanför sängen. Björn Nordlund tyckte inte den hörde hemma i det så avskalade rummet. Kontrasten till liket bildade en märklig bild ihop. Det fanns pall i ena hörnet och en byrå i ett annat. Byrån gjord av ek. En fotoram låg omkullvält ovanpå. Han tog på sig handskar och gick fram till byrån och vände upp ramen. En allvarlig ung pojke. Blond. Kanske tio år gammal, gissade han. En gammal bild konstaterade han. Troligen sjuttiotal.
    En kniv, enligt Johanna Hansson det troliga mordvapnet, låg prydligt på den slitna fönsterbrädan. Björns blick fastnade en stund på kniven. Torkat blod på bladet. Johanna har nog rätt, tänkte han. Ögonen vandrade upp mot fönsterrutan, han mötte sin egen blick och konstaterade att han såg trött ut. Han hade sett nog och bestämde sig för att åka till polishuset och invänta teknikernas rapport från brottsplatsen. Dödsorsaken hade han klar för sig. Han vände sig om, gick sakta ut genom ytterdörren och beslutade sig för att ta hissen. Han noterade förstrött att alla våningsplan hade symboler. Han tryckte på knappen med en elefant ovan. Hissen lämnade rosens våningsplan med sikte på elefantens bottenplan.

    • Snyggt!
      Jag gillade detaljen med djuren i hissen, hur du inledde och avslutade med dessa. Första delen fylld av svåra minnen, ångesten och det smärtsamma fick du fram genom tankarna och de fysiska känslorna från minnena. Andra delen som är snyggt ihopkopplat med första, jag förstår direkt att det är samma rum och med tanke på den första delen får jag direkt tankar på sonen som varit där, att han har haft motiv. De svåra känslorna som kommit upp igen och fått honom att gå tillbaka. Samtidigt är det ju inte säkert att det är så, man kopplingen gör att jag tänker så direkt.
      Det är en tydlig skillnad mellan den första och den sista, där den första är närmre och beskriven genom känslorna. Andra delen är mer betraktande, beskrivet på ett avstånd.
      Ingen glad text men berörande.
      Tack för att du delade med dig av den, det var väldigt kul att få läsa dina ord.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *