Lucka 14

att skriva tillSkriv till en bild.

Dagens övning är att skriva utifrån en bild. Bilden till vänster, vad väcker den för tankar. Är det någon som är ute och går, promenerar? Vad händer bortom dimman? Vad är dimman för något, är det en vanlig dimma eller kanske är det något annat, dammet från ett stort slag? ångan från motorerna från en ny uppfinning i steampunktappning?

Kanske något helt annat.

Vad händer, berätta i en kortare berättelse eller en hel novell. Kanske blir det början till en roman eller en kort dikt. Formatet och längden är helt upp till dig.

Posted in Skrivövning.

2 Comments

  1. Vägen
    Jag visste inte var jag befann mig och inte heller varför jag inte visste var jag befann mig. Tid och plats var fullständigt utraderat ur minnet. Jag fann heller ingen förklaring till att mina kläder var trasiga och väldigt smutsiga. Jag kände gruset på vägen mot mina fötter så jag förstod, utan att titta ned, att jag var barfota. En värk i huvudet pockade på uppmärksamhet. Det dunkade mot min högra tinning. Det smakade unket i min mun. Jag hade en kraftig muntorrhet. Jag stod länge och tvekade om vilket håll jag skulle gå åt för att få någon förklaring till min situation. Jag bestämde mig för att gå mot den dimma jag kunde skönja i slutet av grusvägen i det jag trodde var östlig riktning. Kanske föll mitt val på just detta eftersom jag alltid haft en dragning mot öst men aldrig mot väst. Eller så berodde mitt val på något helt annat som jag inte kan sätta fingret på. Oavsett orsak medförde det verkan. Det skulle snart visa sig att jag borde valt det andra hållet istället.
    När jag gick längst vägen i den förmodade östliga riktningen hörde jag snart märkliga ljud som tycktes komma ur dimman. Ju närmare dimman jag kom desto påtagligare blev min huvudvärk. Ljuden ökade i styrka och jag kunde tillslut urskilja vad det var som lät. Det var Jussi Björling som sjöng sin gamla paradsång ”Till havs”.
    På håll hade knastret från den gamla stenplattan hörts tydligare än Jussi Björlings sång vilket gjorde att det tog tid att uppfatta vad det egentligen var som lät. Dimman skingrade sig något och jag såg konturerna av ett gulmålat hus. Genom diset tyckte jag mig känna igen huset och tomten som omgav byggnaden. Jag gick långsamt närmare det ljud jag hörde, nästan smygandes. Jag kände mig nervös. Benen skakade och svett rann längst ryggen. När såväl huvud som kropp rundade husknuten möttes jag av en syn jag sent kommer att glömma och likt en blixt från klar himmel vaknade vissa minnesbilder till liv. Jag började ana, på ett ungefär, vad som drabbat mig.
    Det jag möttes av var min fru och mina svärföräldrar som satt på verandan och fikade. När de såg mig tittade de på mig med besvikna blickar. Fragment av min svärfars 70-årsfest flimrade förbi mitt sargade minne. Deras besvikelse kunde jag nästan ta på och utan att jag ännu kunna minnas exakt vad som hänt kvällen innan förstod jag att det inte var till min fördel. Jag önskade att jag gått vägen åt väst istället. Och aldrig stannat.

    • Drömskt eller mardrömskt.
      Att inte veta var men är eller var man varit, att gå mot ovissheten in i dimman till tonerna av Jussi Björling känns drömlikt. Mötet med frun och svärföräldrarna är blandat, dråpligt och lite mystiskt på samma gång. Är det en dröm fortfarande eller bara morgonen efter en mycket pinsam och svår kväll som man inte vill konfronteras med.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *