Läsfest

Bild från Sydnärkenytt

I lördags hade vi läsfest på jobbet. Det är en liten bokmässa med inriktning på läsande och skrivande som jag fick ansvar över att ordna. Jag har hållit i de flesta trådarna, bjudit in utställare, ordna med framträdanden, lösa scener, ordna med mat till utställarna, fixa med mingel och alla de där små detaljerna runt omkring. Intresset att stå på scen var stort och eftersom vi kommit överens om att vi inte skulle säga nej till någon med önskan, har jag roddat scentider och scenplatser. Jag har pratat med tidningar, teve och radio för att få dem att göra reportage innan och efter, mailat till bibliotek, åkt runt till bibliotek, tjatat, tryckt upp information och gjort en intervjuföljetong av utställarna på eventsidan på Facebook.

När lördagen väl kom bestämde jag mig för att jag skulle vara nöjd, hur det än gick, för allt jag planerat hade blivit bra, men responsen vid de försök att förmedla informationen hade varit sval. Det var som om jag stått i ett rum fullt med folk och skrikit ut informationen utan att ens få en ryckning hos förbipasserande. Alla utställare var nöjda med bemötande, borden, servicen och upplägget men det var dåligt besöksantal. Jag lät inte detta påverka mig under dagen, men lite frustrerad blev jag när länets största tidning uttryckt sin förvåning över vilken stor bokmässa det var. De hade fått för sig att det bara skulle vara ett enkelt författarbesök – ”hur ska jag få plats med det här i en notis?” – ”Skriv en helsida då!” sa jag irriterat. De hade fått två pressreleaser och telefonsamtal. Radio och teve var inte där och hade inte lyft ett finger för att rapportera trots att det var mycket större i år än förra året och jag hade hört av mig och berättat det.

Nu vet jag att jag kan organisera en bokmässa, jag kan sköta i stort sett alla bitar men det är ingen idé att jag kör någon form av marknadsföring utan ska låta någon annan ta det helt. Jag är ett spöke i det avseendet, hur mycket jag än skriker är det ingen som hör. Men jag känner mig nöjd över min insats. Jag får inte klanka ner på mig själv eftersom jag slet mig själv helt utmattad med organiseringen. Det största projekt jag kört tror jag, och jag vet nu att jag klarar av det. Och nu är det lugnare igen. Vi ska utvärdera och jag har en hel del tankar om hur vi ska sköta det hela bättre till nästa år så att det inte blir att stressa in i kaklet nästa år.

Jag är annars tillbaka till att bara ta hand om den frustrerande delen i att få ungdomar att läsa. Högläsning, novelltävling, kortare inspirerande skrivpass, ordverkstad och pyssel. Har jag sagt att jag har världens roligaste (mest frustrerande) jobb?

Posted in personligt and tagged , .

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *