Jag hade tänkt skriva så mycket

Jag har tagit en massa bra bilder från bokmässan som jag tänkt lägga upp här tillsammans med bra innehållsrik text. Men det blev inte riktigt så. Vi börjar med att få bilderna ur vägen:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En snabb sammanfattning är att det var en massa spännande föreläsningar hela fredagen, det var party alla kvällarna, det var tidiga mornar, det var väldigt lite sitta, det var allt för lite pauser, det var allt för lite matpauser, det var för lite vätska, det var för mycket demonstrationer, för mycket låsta entréer, för lite besökare, nästan tillräckligt många kramar, nästan tillräckligt många skratt och det lämnade efter sig ett allt för stort efterskalv.

Sliten är jag ju alltid efter bokmässan och det är därför jag brukar smita ut lite tidigare så att jag har söndagen på mig att ta igen mig. Men när vardagen började igen var det rätt in i en snurra som gick lite snabbare än vanligt och som jag inte riktigt var förberedd på så den rev upp en gammal stridsskada. Måndagen stod jag utan bil, märkte jag när jag redan var tjugo minuter sen. Det blev en ganska rejäl stress. På tisdagen vaknade jag med värk i hela kroppen och när jag kom till jobbet fick jag hoppa in med andra arbetsuppgifter än de jag brukade och det var påfrestande på grund av den stress jag redan utsatt kroppen för. Jag kände av den där förlamningen som jag inte känt sedan jag slutade som socialsekreterare. Värken var överväldigande när jag vaknade på onsdagen och det var knappt att jag kom ner till duschen. Ryggen kändes som om den skulle gå av, benen bar mig knappt och när jag satt vid matbordet kändes det som om det satt femtonkilostyngder i armarna. Att lyfta mackan till munnen var knappt möjligt. Jag försökte verkligen, hela timmen, att komma iväg men till slut fick jag se mig själv som slagen, för där jag var 2013/2014 vill jag inte igen.

Just nu har jag det mest perfekta jobb jag kan tänka mig. Jag jobbar med att organisera ett bibliotek och jag får lägga upp mina tider själv. Andra kan nog tycka att det låter lite väl slappt, men jag lovar, jag har att göra, hela dagarna. Jag pratade med några vänner om det innan terminen började, att det kunde lika gärna bli en fälla eftersom jag känner mig själv. Jag har ganska höga ambitioner och sätter ganska höga mål, fråga bara min man som får leva med det i fråga om renoveringsplaner och annat roligt som jag kan planera hemmavid.
I början jobbade jag faktiskt från före sju på mornarna till halv sex på eftermiddagarna för att få ordning på biblioteket till dess att barnen skulle kunna börja låna böcker. Jag vill planera den bästa barnboksveckan någonsin, men överraskat motiverande författarbesök. Jag vill hålla i härliga läs- skriv- och textrespons-pass med barnen. Jag vill att biblioteket ska ha det bästa utbudet av böcker och att det ska finnas allt det där som barnen ber om. Samtidigt vill jag göra om biblioteket till en mysig liten sagogrotta som barnen ska bli inspirerade av att gå in i. Jag vill göra bokbetygspapper som barnen kan fylla i så att de kan rekommendera böcker till sina kompisar. Jag vill ha roliga övningar för barnen att pyssla med när de har lånetid och väntar på sin tur att låna. Jag vill ha bokpysselpass med barnen. Framförallt vill jag ha allt det här NU! Gärna igår.

Samtidigt skriver jag en bok till barnen på skolan på min fritid. Den boken vill jag gärna ha klar innan jul, egentligen till vecka 46, även om jag vet att det är en omöjlighet så sitter det en hetsig liten tomte på loftet och piskar på. Jag behöver även komma igång med mitt arbete utanför lönearbetet så att jag kanske har en inkomst att leva av när jobbet är slut.

Vi ska inte glömma de där renoveringstankarna och planera vi har för huset.

Mitt i allt det här är det tur att jag har en chef som är lite hård och som ser vad jag gör på jobbet. Hon sa till mig att jag inte kan ha allt på en gång och det är större chans att jag uppfyller mina drömmar om jag saktar ner. Och nu är jag förbjuden att komma in före nio till jobbet ett tag framöver. Så i morgon ska jag ta mig en välbehövlig sovmorgon, en lång frukost utan stress och lite mys med ungarna (dröm, jag vet, de är ju tonåringar).

Och om du är som jag, dra i bromsen, sakta in och ta hand om er. För när kroppen säger ifrån är det viktigt att lyssna för är man duktig för länge, kämpar på i motvinden och struntar i kroppens nödrop, då finns det risk för sjukskrivning. Och ett som jag fått lära mig är att en gång utbränd, alltid lättbränd. Jag kommer aldrig få tillbaka allt jag hade innan 2014.

Posted in Uncategorized.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *