Högläsning av skräck

I dag och i går hade jag högläsning på jobbet. Jag hade på mig en grå kappa som kollegorna kallade för sagokappan och hämtade barnen från de olika avdelningarna. Temat var så klart spökhistorier. Jag har upptäckt Dan Höjer som barnbibliotekare eftersom barnen är helt sålda på just skräckhistorier, och han levererar. Vi snackar inte de där historierna som luras när det bara är ett lakan som rör sig i vinden eller när skuggan med de långa klorna bara är ett träd. De historierna där förtroende mellan författaren och läsaren liksom bryts. För när ett barn vill ha en spökhistoria vill de inte ha en moralkaka om att allt de tror är spöken bara är fantasier, de vill ha ett spöke och de vill att spöket ska vara riktigt läskigt. Där håller Dan Höjer hela vägen och jag läste flera av hans historier dessa två dagar.  Han har en bra balans mellan att göra det läskigt men ändå hålla sig inom gränserna för vad de små barnen faktiskt kan ta innan det blir för otäckt.

Vanligtvis brukar det vara svårt att få barnen att lyssna. De sitter bara och skruvar på sig eller tisslar med någon av sina kompisar.

Inte nu.

De satt helt koncentrerade på historierna som jag läste med nästan viskande stämma i det dunkla rummet. Jag stressade inte utan läste ganska långsamt och tog ofta konstpauser då jag lyfte blicken och mötte deras storögda nunor. Det gjorde att jag höll kvar dem i spänningen och känslan av mystik. Efteråt fick jag vid ett tillfälle applåder, ett annat ville de prata om de stygga vuxna som inte var snälla och att spöket som skulle skrämmas gjorde helt rätt. Alltid var det någon som med stora ögon sa ”Oj, det där var verkligen läskigt, va bra det var!” för de fick precis det de förväntade sig, spöken och läskigheter.

Jag själv stormtrivdes och kollade av hur de reagerade på läsningen på tisdagen för att höja lite på onsdagen. Jag gick till och med så långt att jag svetsade ihop två spökhistorier för de äldre där den ena började jättebra och hade ett otroligt spännande tema men slutade lite för försiktigt, medan en annan historia var lite för försiktig i början men hade ett fantastiskt spännande slut. De historierna var så bra tillsammans att barnen var överlyckliga. Till och med tuffingen, som efteråt sa att den inte var så läskig, hade suttit med stora ögon, utan att ge ifrån sig ett pip, på hela tiden.

Som tur är kommer det vara högläsning redan om två veckor igen så jag slipper gå för länge utan denna fantastiska upplevelse. Nu måste jag bara hitta de där spännande historierna utanför temat spöken och skräck.

Posted in tankar.

One Comment

  1. Pingback: Varför barn behöver högläsning | Sofi Poulsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *