Försöker sätta ord på mina känslor

Detta är ett känslomässigt inlägg. Allt för ofta struntar jag i att skriva blogginlägg för det ska vara så genomtänkt hela tiden, men nu orkar jag inte. Jag måste få det ur mig! Jag har pratat om det här tidigare, inte här, men med vänner. Hela normaliseringen av hatet. Det började med att folk sa elaka saker anonymt på nätet. Folk skrev att personer borde dö, att de inte hade rätt att leva, att de önskade att någon skulle ta livet av personer. Efter ett tag började folk skriva likadana kommentarer fast med sin egen facebook-alias. Med bild, namn och länk så man kunde se full identitet och vänlista. Folk är inte blyga för de där hatiska åsikterna längre utan häver även ur sig att folk ska straffknullas och att personer borde äta bly, inne i diskussionstrådarna på Aftonbladet. Många rasistiska utrop där man buntar ihop alla rädda och utsatta ensamkommande flyktingbarn till ”Skäggbarn” utifrån rapporter om att alla barn inte är under arton. Bilder av att det är trettioåringar som sitter på våra hem målas upp och ännu mer hat flödar i samhället.
En kompis berättade att hen varit på en fest där en person uttalat hatiska kommentarer där någon politiker borde straffknullas för att hon uttalat sig, enligt den som uttalat, fel. Min vän hejdade personen och pekade på vad hen faktiskt sagt.
”Menar du verklige det? Menar du verkligen att du tycker att någon ska våldta henne, att du anser att det är en bra grej? Fattar du vad det är du säger?” Andra på festen kom och la sig i och tog direkt sida med personen som uttalat sig.
”Sluta PeKåa dig så himla mycket. Hon är ju dum i huvudet, klart hon ska straffknullas. Vem är du som tror du kan säga vad andra ska få tycka?”
Jag sa då att jag undrade hur lång tid det ska ta tills ord går till handling. Utvecklingen har gått oroväckande snabbt, från att man lyfte på ögonbrynen och undrade om personen var helt dum i huvudet, när den kom med klart hatiska uttalande till att det är vardagsmat och att folk gärna röstar på ett parti som uttalar främlingsfientlighet som vallöften. Från att det var små nättroll som gömde sig bakom en dataskärm och diffusa skinnskallar som skanderade rasism till att våra grannar med bild och kärnfamilj sitter och uttalar sig på samma sätt och dressmansklädda välfriserade personer står och säger samma saker som vallöften har skett över två mandatperioder. Från att hoten går från internet till muntliga uttalanden till, ja, mordbränder och hugg med svärd har skett på mindre än femton år.

Flera asylboenden har brunnit den senaste veckan och när man höjer rösten om mordbrand blir folk arga, för vi vet ju faktiskt inte än. Det kan ju vara en slump att så många ställen började brinna just nu. Och idag blev flera barn knivhuggna på en multikulturell skola i Trollhättan. Mannen ska ha haft en nazisthjälm och enligt utsago ska personen ha kopplingar till högerextremismen. Jag försöker inte på något sätt gå vetskapen i förväg och utmåla honom som extremist för det har vi inga belägg för. Det jag säger är att det ena triggar det andra och vårt samhället börjar bli bra olustigt. När hatet, hoten om våld och sjuka uppmaningar om att döda är så genomgripande överallt, är det inte konstigt om det finns de som tar till det våld som det uppmanas till, det har ju blivit okejat. Många blir arga när man gör jämförelser med tiden innan nazismen men det var ungefär samma nednötning av värderingar innan de kunde göra den kraftiga aktion som de gjorde under andra världskriget.

Jag kommer i alla fall inte vara en av de som chockat säger – ”Oj, vi märkte absolut ingenting!” om tjugo år när man ifrågasätter vår totala blindhet.

Kommer du?

Posted in tankar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *