En vecka av prövningar

Som jag berättat tidigare, blev jag av med min mobil i lördags.

Det kan ju kanske ses som ytligt att tycka att det är en stor sak, men, när man har allt i mobilen, blir det helt plötsligt lite meckigt. Jag hade inga telefonnummer kvar och kunde inte ringa till folk. Dottern som var sjuk kunde inte gå på kalas på söndagen och jag kunde inte ringa och meddela detta eftersom numret försvunnit med telefonen. Jag blev osäker på om det var något inplanerat i veckan eftersom min almanacka försvunnit med mobilen. Maken frågade mig vid ett tillfälle om han kunde jobba kväll vissa datum, som om jag kunde svara på det. Jag köpte mig en pappersalmanacka i början av veckan för att skriva i alla viktiga saker som möjligen skulle komma på tal, den är fortfarande ganska tom. Insamlingen till present hann jag inte vara med på eftersom dottern var borta de första dagarna i veckan och fick då förslaget om att swisha … ni kanske förstår problemet där. Dottern var som sagt sjuk, maken och sonen insjuknade på söndagen och har legat hela veckan. Jag har dock haft huvudet högt. Lite knepig i halsen men pigg. Det har varit tur eftersom jag sprungit mellan polisen och telia hela veckan, för att lösa allt och få ut en ny på försäkringen.

Eftersom jag haft min mobil som en liten stereo har jag varit tvungen att ha med en portabel mp3-spelare under veckan. Eftersom jag inte kunnat slösurfa när jag blir uttråkad vid väntan på möten eller vid buss eller annat skoj, har jag släpat runt på min bok också. Här är nog en av de mer positiva sakerna i det hela. Jag har fått mycket mer läst den här veckan än på länge. Jag ska försöka komma ihåg att fortsätta ta med boken överallt.

Igår var jag på ett mycket trevligt möte på Arbetsförmedlingen, ja, du läste rätt. Ett jättetrevligt möte! Vi får se om det fortsätter vara lika trevligt eller om det var en chimär. Lagom när jag gått hem igen fick jag meddelande från försäkringsbolaget att mitt ärende beslutats i och jag fick en ny mobil mot 750 kronor i självrisk. Det var bara att promenera upp på stan igen och sedan hem för att ta med dottern på klasspicknicken.

När jag kom hem stupade jag. Allt min immunförsvar som skrikit till förkylningen ”Inte än, ser du inte att vi är upptagna, ta ett steg tillbaka, ta en fucking kölapp!!!!” gav nu vika och jag rasade i säng.

Posted in Uncategorized.

2 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *