En lurig historia

Bokmässan börjar närma sig och jag ska så klart dit. På torsdag och fredag kommer jag vara där som biblioteksansvarig från skolan jag jobbar på och på lördagen kommer jag vara där som författare då jag kommer sitta i panel och signera böcker. Som författare är jag där framförallt som fantastikförfattare och då ingår jag i en grupp av otroligt härliga nördiga personer som jag skrattar tillsammans med en hel del. När jag ska hänga där vill jag så klart smälta in. Det gör man lättast med steampunkgrejer, hattar, fåniga gadgets, vida klänningar och riddarkläder. Det innebär att när man smälter in där så gör man det ganska dåligt precis överallt annars.

För ett gäng år sedan när jag skulle på en bokmässa för just fantastik hade jag förberett mig genom att koppla en stor bakelittelefonlur med min mobil. När jag pratade i mobilen så kunde jag alltså göra det via luren istället, skitkul när man ska hänga på ett sådant ställe.

När jag satt på tåget, med en massa mugglare (som vi fantastiker brukar kalla icke invigda utifrån Harry Potters definition av icke magiker) så ringde telefonen. Jag tog upp mobilen och svarade men det var helt tyst. Jag såg att samtalet var igång men det var helt dött i telefonen. Det går då långsamt upp för mig att för att jag skulle kunna ta detta samtal var jag tvungen att, på ett tåg fullt med normala människor, ta fram en överdimensionerad plastlur som ser ut som den kommer direkt från sextiotalet, och hålla en konversation. Jag har aldrig tidigare varit så iakttagen under ett telefonsamtal som då och jag tror inte någon på allvar trodde på att jag faktiskt pratade med någon.

Snacka om att inte passa in.

Har du någon gång varit klädd eller gjort något för att för att passa in på ett ställe men brutit mot normen överallt annars?

Posted in personligt, tankar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *