Det som göms i snö kommer upp i tö

Eller det som göms under allt bråte i datorn kommer fram i rensning.

När jag började skriva hade jag en blogg som hette ”Författartankar”. Jag avslutade den bloggen innan jag faktiskt gjorde allvar i mitt skrivande. Då skrev jag mest små texter, följde Skrivpuff, gjorde skrivövningarna, följde andra som gjorde skrivövningar och fick peppande kommentarer. Det nätverk jag byggde på den tiden är till viss del samma som jag har nu, men vissa föll bort när bloggen dog. Bloggen återuppstod senare fast med en ny adress och nytt utseende, Alvhildabloggen. Den fick aldrig samma följare och jag har nog inte haft samma sociala nätskrivande sedan den dagen. Jag saknar det en del i dag eftersom det är ett sätt att jobba tillsammans, få feedback och ge feedback, känna att man finns, blir läst. Det är en liknande känsla som att gå på skrivkurser.

Det var värmande att läsa de olika peppande kommentarerna jag fått under den tiden, framförallt en:

Jag tycker att det är synd att du lägger bloggen författartankar på is men kan förstå att du gör det. Jag tycker att det är kul att följa någon som har samma dröm som en själv och man ser faktiskt stöter på samma problem som en själv. Jag är en nybliven läsare av den här bloggen men har ändå läst en hel del av den som tex novellerna. Jag hoppas att du gör en comeback på författartankar någon gång.

Jag har gjort olika comebacks sedan den dagen, jag har till och med blivit utgiven, men jag har helt tappat den härliga läskrets och gemenskap jag hade under den tiden. Om du har det idag, släpp det inte, fortsätt, även om annat tar din tid och du dras därifrån. Den gemenskapen är något att hålla fast vid.

Jag avslutar med att lägga in en mycket kort text som också fanns med i de dokumentet jag sparat från den tiden, en text skriven innan all den tid jag haft på mig att utvecklas genom skrivandet av Alvhilda, kurserna, lektörerna och redaktörsbearbetningarna:

090518 Luft

Utmaning från skrivpuff

Bilen var ett vrak. Den låg inkilad mellan trädet och diket. Hon satt, eller rättare sagt låg, i sätet bredvid mig. Hon låg i en onaturlig ställning. Något måste vara brutet. Hon andades fortfarande, det kunde jag se, men det var ytliga andetag. Hon var inte vaken och det rann blod från hennes huvud.

Jag tog mig ur bilen, jag minns inte hur men jag tog mig ur. Jag sprang upp ur diket och upp på vägen. Det kom en bil åkande. Jag ställde mig mitt i vägen och vinkade. Jag hoppade upp och ner och skrek på bilen att stanna.

Bilen åkte mot mig, rakt emot mig utan att visa något tecken på att stanna. Precis i sista sekund hann jag kasta mig åt sidan. Bilen saktade in. De hade sett mig. Jag sprang efter bilen. Den stannade några tiotal meter bort. Bildörrar öppnades, två personer klev ur och började gå mot min bil, bilen där hon låg. Jag sprang emot dem och ropade lättad åt dem och berättade hur glad jag var över att se dem. Jag försökte ge en slags bild av vad som hänt och vad som behövdes. Den ena personen tog upp sin mobil och började ringa efter hjälp.

När jag kom fram till dem sträckte jag ut min armar för att omfamna dem, för att visa min tacksamhet över att de stannat, över att de kommit som skänkta från ovan, för att de nu skulle hjälpa henne.

Dom passerade bara.

Rakt igenom mig.

Som om jag vore luft.

Jag tittade på mina händer. De upplöstes, de försvann, de blåste iväg som om de vore luft. Hela jag försvann, med vinden. Jag var inte där, jag var luft, luft som försvann iväg bland träden, luft som spelade i vindspelen, luft som lekte bland bladen.

Min kropp låg kvar i bilen, tom och öde, jag hade blivit luft och snart gjorde hon mig sällskap bland trädens vajande blad. Medan ambulansmännens rop fortfarande ekade över våra kroppar lekte vi tafatt med fåglarna.

Posted in Uncategorized.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *