Black mirror

För inte så länga sedan var jag sjuk. Det var inget farligt, bara en sådan där förkylning som drar ner en i fåtöljen och inte tillåter en att göra så värst ånga knop. Då hittade jag en ny serie på Netflix som jag plöjde igenom, nöjd från början till slut – Black mirror.

När jag beskrivit serien för andra har jag använt samma ord som The New Yorker

black-mirror-2

”A television anthology series that shows the dark side of life and technology.” –IMBd
”This is NOT anti-utopian, it is an actual mirror of a utopian idea gone terribly wrong.” – Janet Taylor
”It’s a dark look at what could be, and a very deep look at the worst of human nature.” – Erin Costello
”Every episode is unique yet criticizes the same absurd society we’re living in.” – Svenvanlathem

Det är fristående avsnitt, som små noveller, som alla hanterar något socialt problem och ger samhället en känga på ett eller annat sätt. De flesta utspelar sig så pass nära vår egen tid att det inte känns orimligt. Det är inte en Star trekvärld utan det utspelar sig i allt från fem år till hundra år in i framtiden.  Ett snyggt grepp är att så fort det kommit upp i en tjugo år framåt kan man bara se elbilar som används. Ett avsnitt presenterar ytterligheten i de sociala medierna där likes blir lika med kredit. Ett porträtt av världens ytlighet. En annan tar upp problemet med att avhumanisera motståndarna för att få människor att göra obeskrivliga saker. I vissa avsnitt tar de upp frågorna om vad som händer efter döden fast på ett mer digitalt plan och vår hantering av döden, både på ett själsligt och fysiskt plan. Frågan om var gränsen går mellan människa och maskin tas upp.  Man får uppleva problemet med människor i grupp som vill dela ut straff, se andra människors lidande och skuld som nöje. Näthatets baksida, om det nu finns något annat än det. Det enkla med anonymiteten bakom våra skärmar när vi spolar ner andra människor i helvetesgapet.  Man får även möjlighet att se både det fantastiska med digitala hjälpmedel för att minnas men även baksidan med att bära med sig händelser för resten av livet.

Jag vet att det finns många där ute, både i min bekantskapskrets och utanför, som kommer avfärda serien eftersom den inte är realistisk, för att den är en science fiction och därför är allt för långt i från det liv vi lever. Jag vill inte hålla med riktigt. Den här serien är väldigt nära verkligheten på många plan och kan ge en tankeställare till de flesta där ute. Jag rekommenderar den till alla att se. Vissa avsnitt kan vara väldigt smärtsamma och otäcka, inte minst eftersom man faktiskt kan se vårt samhälle utvecklas åt det hållet, eller för att vi redan upplever vissa saker redan idag.

Alla bilder och citat i inlägget är länkade från IMDb där du även har möjlighet att se på en trailerfilm för serien.

Outlander

Bild lånad från Scotland now

Den här serien verkade fantastiskt spännande när jag såg den inne på Netflix och jag blev dessutom rekommenderad den av några på Facebook.  Jag hade inte läst inne på IMDb innan jag såg den men den texten tillsammans med kommentaren ”Det är en massa snygga killar i kilt” kanske skulle kunnat ge en fingervisning på vad jag skulle kunna förvänta mig: ”Follows the story of Claire Randall, a married combat nurse from 1945 who is mysteriously swept back in time to 1743, where she is immediately thrown into an unknown world where her life is threatened. When she is forced to marry Jamie Fraser, a chivalrous and romantic young Scottish warrior, a passionate relationship is ignited that tears Claire’s heart between two vastly different men in two irreconcilable lives.” – Written by Starz. Här är trailern för samma serie.

Som sagt, jag började se med höga förväntningar på en äventyrsserie. Serien handlar om en utbildad kvinna i huvudrollen som kastas in i en hård värld och serien är medryckande. Den är spännande, den är fylld av snygga män i kilt som slåss om den fagra kvinnans kropp på olika sätt, den är fylld av kvinnoförtryck som får igång engagemanget och den är fylld med en massa intressant historisk fakta.

Nu har ju inte jag läst böckerna, vilket uppenbarligen är positivt, enligt en av mina vänner som har läst dem, eftersom huvudrollsinnehavaren är en riktig mes där, jämfört med i serien. I  böckerna blir hon förfärad av blod och helt handfallen vid riktigt otäcka skador. Som fältsköterska under andra världskrigen tror jag inte man är riktigt så hjälplös när man praktiserar sitt eget yrke vilken tid man än lever i så det är tur att de gjort henne lite mer hårdnackad i teveserien. Synd bara att de gjort henne så korkad. För hon må vara hårdnackad men eftertänksam, intelligent, uppmärksam eller taktfull är hon då rakt inte. De har dessutom reducerat henne till en typisk damsell. Hon sätter sig själv i korkade situationer där hon utsätter sig själv och många i sin omgivning för direkt dödlig fara för att bli räddad om och om igen av sin skotska riddare. Jag saknar en vit springare varje gång han basunerar in för att rädda henne och hon är otacksam över hans och de andras heroiska ingripanden allt för ofta, helt oförstående inför vad hon faktiskt utsatt dem för.
Det räcker med att ta en titt på bilden längst upp i detta inlägg, där huvudrollsinnehavaren står inklämd, bakom sin hjälte. Om det vore en riktig serie med en stark kvinna skulle jag vilja se henne stå längst fram med samma pondus som han har här. Men, bilden visar serien på ett väldigt bra sätt. Hon kommer till en tid hon vet är svår för kvinnor, kvinnor får inte tala hur som helst offentligt och de är sällan något alls utan en man, först sin far och sedan sin make. Hur frustrerande det än må vara så är det inte något en ensam kvinna kan lösa genom att skrika, slå och kräva sin rätt. Det är otroligt att hon överlevde hela första säsongen.
Det känns som om författaren vill visa upp kvinnoförtrycket genom att låta sin huvudkaraktär få stånga sig blodig mot det starka patriarkatet men det enda som det gör i mina ögon, är att visa upp henne som korkad. Det serien vid många tillfällen är noga med att poängtera är hur påläst hon är angående de skotska högländerna under just den period hon befinner sig, genom sin man naturligtvis som är den egentliga forskaren i ämnet, vilket gör hennes agerande motsägelsefullt.  Det jag hade tyckt om att se vore om hon blev allierad med kvinnorna från den tiden, fick lära sig hur de arbetade för att göra en förändring. Männens historia är redan skriven så många gånger, jag väntar med nyfikenhet och upprymdhet efter att vi faktiskt ska få se kvinnornas historia, de starka kvinnorna. Kvinnan som blev bränd som häxa, som uppenbarligen också var från vår tid, hennes resa tror jag skulle ha varit mycket mer lärorik och spännande för hon tog den starka kvinnans väg i fråga om att förstå samhället och har ett systerskap där hon stöttar kvinnor och gör sig mindre till ett offer. Det som däremot är motsägelsefullt hos henne är att inte verkar ha så mycket kunskap från nittonhundratalet men jag har en tes och det är att hon kom dit redan som barn. Men hon var även hon korkat öppen med sina ”häxkonster” vilket är genomkorkat för alla under den perioden.
Författaren vill framförallt visa upp hur påläst hon själv är vilket ibland går före själva logiken i serien. Vi får en massa information om örter, förgiftning, textilfärgning med kiss och häxjakten. Hon låter karaktären bli indragen i allt som bara går att dras in i. Men mitt i allt är det inte hon som driver historien framåt, det är männen. Det är hennes man från nittonhundratalet som är den kunniga inom historia, det är hennes man från sjuttonhundratalet som räddar henne (förutom sista gången, men då är det ändå männen runt om henne som är de som tänker mest, medan hon som vanligt motarbetar dem).

Framförallt är serien byggd på en romancebok, något jag missat innan men som var uppenbart när jag väl såg den. Det är fruktansvärt mycket sex och allt sex (utom våldtäkterna) är helt fantastiska och, i mina ögon, helt otroliga. Med tanke på hygienen på den tiden är jag imponerad över att hon inte alls har några svårigheter i att ta hans sexuella kroppsdelar i munnen, efter flera veckors färd till häst, sova under stjärnorna och efter flera sexakter tidigare. Jag menar, hon kommer från en tid som är upplyst i fråga om bakterier, hygien och kroppsodörer. Han är så snabblärd att han kan tillfredsställa henne till flera orgasmer andra gången han har sex i hela sitt liv. Hon är förövrigt väldigt lättillfredsställt med tanke på att hon kommer efter bara några få stötar, jag känner mig faktiskt väldigt avundsjuk på det och kanske lite oduglig. Framförallt är det mycket av varan, det går inte ett avsnitt utan att vi får följa med ner i sänghalmen, innan hon får ihop det med kiltbäraren får vi tillbakablickar till hennes man på fyrtiotalet. Det är inte några subtila sexscener där man bara förstår vad de håller på med, vi får verkligen se och veta alla detaljer. Sextiotalsporren ligger i lä.

Jag vill inte säga att serien är helt igenom dålig, den är spännande och man dras med i mycket, men det är inte en serie man ska förvänta sig ha ett fantastisk genustänk eller normal sexkvot. Jag kommer kanske titta på andra säsongen också.

Orphan black

Bild lånad från BBCAmerica

Jag hittade en ny serie i veckan. Orphan black. En mycket nära vän uttryckte att han var övertygad om att jag skulle gilla den och det gör jag. Vi har kollat igenom hela första säsongen på mindre än en vecka. På IMDb kan man läsa följande: A streetwise hustler is pulled into a compelling conspiracy after witnessing the suicide of a girl who looks just like her. Vilket är en mycket bra beskrivning av inledningen av serien. Det jag tycker om i serien är att den är spännande, de har byggt upp en väldigt bra driv som gör att när ett avsnitt slutar är det svårt att inte direkt hoppa till nästa för att få svar på den fråga som de precis levererat. Det är väldigt bra kvinnoporträtt och det är framförallt kvinnor som driver handlingen framåt. Männen är i mångt och mycket bifigurer, även om det mot slutet ändå poppade upp några ganska stora manliga också. Det är i alla fall framförallt kvinnorna i serien som allt cirkulerar runt. De har viktiga karaktärer som både är icke heterosexuella och icke vita vilket gör att den inte är den vanliga heteronormativa vita serie som brukar ta sådan plats. Dessutom är den fylld med härlig humor.

Nu från det säljande till det som kan vara mer spoilande.
Mina favoriter i serien är framförallt Alison Hendrix och Felix Dawkins. Alison eftersom hon överraskar nästan hela tiden och Felix för att han är så sarkastisk och underbart motståndare till det som många ser som bra. Karaktärerna jag favoriserar är motpoler i serien vilket kanske är anledningen till att jag fastnat för dem båda.
Alison den perfekta urban husfrun som sköter huset, är en perfekt hustru, tar hand om barnen och ger dem hela sitt liv genom att engagera sig i deras aktiviteter, köra dem överallt och visa upp en perfekt yta. Hon visar upp en hård yta, cool, fast den krackelerar direkt när det blir tufft på riktigt och hennes sammanbrott är underbart. Hennes karaktärsförändring tilltalar mig när hon går från perfekt yta till rebell, ställer krav och säger sanningar.


Felix tycker jag eftersom han inte skäms för något, han är den han är och han är det med stil. Talk to the hand i en härlig komisk anda. Han är ärlig, säger vad han tycker och ställer upp på sina vänner men inte utan att först meddela vad han tycker om saken.

Min gode vän var helt säker på att jag skulle favorisera Cosima som jag absolut gillar men inte alls lika mycket. Hon är en cool tjej som också vågar ta för sig och hon har en riktigt cool frilla.

Eftersom allt kretsar kring alla kloner som har väldigt distinkta personlighetsdrag, sätt att prata, dialekter och kroppsspråk kan jag inte mer än totalhylla Tatiana Maslany som en av mina nya idoler. Hennes skådespelartalang är fantastisk. Man ser direkt skillnad på alla kloner, även när de försöker spela varandra. Hon är en stjärna.

Serien finns på Netflix och jag kommer inte dröja med att börja titta på andra säsongen.