Nytt läsår nya utmaningar

Nu är hösten här och skolorna har satt igång över hela landet. Båda mina barn har börjat på nya skolor. Sonen har börjat på gymnasiet där han stormtrivs eftersom de flesta har samma fåniga humor som han och han får måla jättemycket. Dottern har börjat sexan i en skola från sexan till nian där ordning och reda är högsta prioritet, och reglerna är hårda. Hon stormtrivs för hon får studiero. Jag är däremot kvar på samma skola som förut men men nya arbetsuppgifter.

Jag avslutade sommaren med att läsa en underbar bok som legat i min läshög allt för länge; Maresi: Krönikor från röda klostret.
Den är välskriven, spännande och engagerande. Jag har hört mycket gott om den innan så jag är inte förvånad, men det är skönt att gå in i det nya läsåret med en fin läsupplevelse eftersom det varit trögt med just läsningen ett tag. Det var en bok jag sträckläste och som jag prioriterade före annat vilket inte har hänt på länge. Allt för ofta har läsning mest handlat om tvång, inte utifrån, utan inifrån, jag har velat bli engagerad men inte haft fokuset. Det säger inte så mycket om böckerna i sig utan mer om mitt mående och min tid skulle jag tro.

Det är kanske för att jag varit tvungen att släppa saker på grund av smärtan jag upplevt som jag kunnat fokusera på en sak. Redan i våras hade jag ont i höger käke och fick besked om att det troligen var stress. Jag har försökt ta det lugnt hela sommaren och göra käkgymnastik och det blev bättre. För någon månad sedan slog det till med en fruktansvärd smärta i vänster käke som blixtrade upp i tinningen och ner i halsen. Läkaren trodde att det kunde vara spottkörtelsinflammation men snabbsänkan var för låg för att det kunde konstateras men hon skrev ut Naproxen vilket gjorde att det mesta la sig men det gjorde fortfarande ont. Då ramlade en halv tand ut och tandläkaren konstaterade att jag hade en infektion under tanden. Operation planerades in i mitten av september.  Efter några dagar på en penicillinkur var värken borta men när jag slutade med Naproxenen slog smärtan till igen fast på andra sidan. Eftersom jag var undersökt på den sidan gick jag till läkaren igen som undersökte mig grundligt. Jag hade tagit upp Naproxenkuren igen men var tvungen att gå från jobbet vid flera tillfällen för värken fick mig att bryta ihop. Jag var åter hos tandläkaren som inte kunde se några problem med tänderna så läkaren fortsatte undersöka mig. Jag har fått konstaterat hög sänka, lågt blodvärde så jag fått börja med järntabletter och jag har fått göra en skiktröntgen över bihålorna utan resultat.  Slutsats är att jag ska fortsätta äta Naproxenet tills operationen av mina tänder och om problemet kvarstår så fortsätter utredningen då. Eftersom jag har högt blodtryck är Naproxenet inte jättebra dock.  Jag känner mig i alla fall väldigt sjuk varje morgon när jag intar min tablettfrukost. Fem tabletter, det är fasen inte att leka med!

Mina nya arbetsuppgifter är att vara biblioteksansvarig vilket innebär att jag just nu omorganiserar biblioteket. Det jag för tillfället gör är att jag packar upp böcker ur lådor, genreindelar dem och organiserar inne i biblioteket så att det blir lättare att hålla ordning och hitta böcker. Det är ett ganska avslappnat jobb där jag sitter i min egen lilla litterära bubbla och plockar med böckerna med vissa turbulenta avbrott när barnen ska låna böcker. Deras iver är positiv men den lämnar en del arbeta efter sig. Jag kommer senare att arbeta skrivpedagogiskt med mellanstadiet för att stötta upp för svensklärarna som då kan jobba i halvgrupp och jag får möjlighet att jobba med det jag är utbildad till.
I år åker jag på bokmässan i Göteborg genom jobbet. På torsdag och fredag är jag där som bibliotekarie och pedagog. På lördagen ägnar jag mig åt mitt eget författarskap då jag kommer sitta i panel och diskutera politik inom fantasy och signera böcker hos Andra världar. På bokmässans fredagskväll är det release för Grimm som jag medverkar i med en novell.

Det känns som om detta kommer kunna bli ett bra litterärt år då jag kan fördjupa mig i litteratur igen, få tid och ork att utvecklas inom mitt eget skrivande och coachande samt att jag kommer kunna komma igång med min egen firma i större utsträckning. Det kickade jag off med att hålla i läsårets första after work i vår härliga utebar där jag blandade drinkar och bjöd på barsnacks. Jag gör repris på det i kväll när några vänner kommer över och hänger.

Jag önskar alla ett nytt härligt läsår.

Undergång av Nathalie Sjögren

Med viss risk för spoilers

Från baksidan: Emy och Melissa hittar sin faster död i sommarstugan. I naturreservatet Näsbokrok har mörka krafter vaknat till liv. Systrarna har knappt hunnit sörja förrän Melissa försvinner. De historier fastern brukade berätta har förvandlats till verklighet. Emy tvingas bege sig till underjorden för att hitta Melissa. Där ställs hon inför olika väsen från den nordiska folktron. Vilka kan hon lita på och vilka tjänar de mörka. Kommer hon att hitta sin syster innan det är för sent?

Nathalie har skrivit en spännande historia där magin finns och där vi lever precis bredvid alla de oknytt som finns i vår gamla folktro, vi kan bara inte se dem eftersom det är en hinna mellan oss. Ett tvillingpar dras in i ett spännande äventyr där vi får följa den ena tvillingsysterns kamp för att rädda sin syster ur de mörkas grepp. Det är mycket mörkt och ljust, gott och ont och det är viktigt för huvudkaraktären att avgöra på vilken sida de olika oknytten är, trots att det är snudd på omöjligt att avgöra i ett myller av gråskalor. Den svenska folktron är inte fylld med helyllefigurer direkt.  Nathalie hinner med att presentera de flesta av de kända väsen som finns att läsa om i olika böcker från vår fornnordiska historia och huvudkaraktären får verkligen känna att hon lever. När jag läst klart kunde jag känna att boken i sig skulle göra sig väldigt bra som första boken i en serie för det känns som om historien bara skrapar på ytan på något som man kan gräva mycket djupare i.

Kanske skulle Nathalie då kunna gå djupare in på varje fornnordisk karaktär för nu känns det som om det går lite fort. Lite som att det är viktigt att vi ska hinna få så många presenterade för oss som möjligt vilket också kan vara ett bra sätt att så ett frö inför framtida böcker.

Något mer jag skulle vilja se om det blev några fler böcker är mer självständighet hos Amy. Hon är väldigt stryktålig och jag var imponerad över hur stark hon var när hon kämpade trots nära dödenskador. Men genom nästan hela boken upplevde jag att hon inte fick äga sin egen styrka.  Hon får veta att hon är viktig och speciell och har en massa makt men hon kan inte utöva den utan skall föras till en viktig person, av en man. En man som dessutom är tvungen att rädda henne snudd på hela tiden eftersom hon sätter sig själv i olika situationer. När inte han finns där för att hjälpa henne finns det som tur är en annan man som hoppar in och hjälper henne ur svårigheten. Jag kan se vikten av det här i hennes utveckling och det är därför jag vill att hon ska få upprättelse och få berätta vidare där hon kan få möjligheten att vara så bad ass som jag är rätt så säker på att hon är, om hon får chansen och vågar tro på sig själv.

Det är en del kärlek i boken, något som kan locka några av de yngre läsarna men för mig var det ganska överflödigt. Jag har läst Nathalies första bok. Mörkret i den tilltalade mig lite mer än den här. Det känns som om den här är riktad åt en yngre publik än hennes första bok men jag vet hur mörk Nathalie kan bli och en sådan svärta skulle kunna piffa upp framtida utvecklingar av det här konceptet, därför håller jag tummarna för en fortsättning.

Boken riktar sig till unga vuxna men jag kan nog tänka mig att även mogna ungdomar från tolv år kan läsa den. Det är nog framförallt roligt för folk som bor i närheten av Varberg eller Kungsbacka att läsa den eftersom det utspelar sig i trakterna runt omkring, i  Åsa för att vara exakt. Efter vad jag har hört har nämligen Nathalie gjort grundlig efterforskning och vandrat mycket i reservatet vid skapandet av boken vilket gör att man lätt kan känna igen sig i trakten när man läser.

Boken får av mig tre av fem stjärnor.

Gattaca

På lördagen såg vi Gattaca tillsammans. Det är en sci-fi-film om en dystopisk framtid där den genetiskt framavlade människan är normen. Om man inte är genetiskt framavlad får man inte plats på förskolan eftersom de inte täcks av försäkringen, de naturligt reproducerade anses inte vara några som har en framtid och kan därför endast få jobb som städare eller tjänstefolk för samhällets elit. I denna framtid får vi följa Vincent som är naturligt framavlad och därför förlorat alla chanser som hans lillebror får. Hans lillebror har tagits fram på ”rätt” sätt och får alla livets fördelar utan att ens kämpa för dem. Vincent vill inget hellre än att få jobba på Gattaca och resa ut i rymden, något han drömt om ända sedan barnsben. Han är smart och har bra fysik men det gör ingen skillnad, tills en dag då han tar ödet i egna händer och blir en identitetslånare. Han köper identiteten av en Jerome som har genmanipulerats att vara bra simmare men som rullstolsbunden är han ingen. Efter att ha genomgått flera kroppsliga förändringar måste han varje dag vara tvungen att skrubba bort hud samt ha med sig Jeromes blod och urin för stickprover. Allt går åt rätt håll, Vincent gör karriär och är bara några få veckor från att få åka ut i rymden och följa sin dröm, när ett mord sker på arbetsplatsen. Vid genomsökning hittas dna som tillhör honom och han blir efterlyst som mördare, men inte Jerome, som är den identitet han har. Frågan är bara om han kommer klara av att gömma sin identitet när en utredning och genomsökning efter hans äkta jag utförs runt omkring honom.

Det var en spännande film med en lättköpt intrig som kändes applicerbar på både vår utveckling och vissa frågor som är aktuella redan idag. Det kändes ganska tidlöst och vi var förvånade över att den var filmad redan 1997. Vi kunde inte tro att den var tjugo år gammal. De hade inte försökt krångla till det för att göra det ”futuristiskt” vilket i många fall kan göra filmer plastiga. Tempot var inte snabbt utan ganska långsamt vilket passade filmen, det var ingen actionrulle. Huvudpersonens tvångsbeteende i början av filmen fick mig att tänka på American psyko.

I huvudrollerna ses Ethan Hawke som Vincent, Jude Law som Jerome och Uma Thurman som Vincents kärleksintresse. Alla gör en mycket bra skådespelarinsats.
Jag rekommenderar filmen om man tycker om sci-fi med spänning utan att det måste vara huvudlös action rakt igenom.

Sonens favoritcitat från filmen är: ”We have to get drunk immediately”