Undergång av Nathalie Sjögren

Med viss risk för spoilers

Från baksidan: Emy och Melissa hittar sin faster död i sommarstugan. I naturreservatet Näsbokrok har mörka krafter vaknat till liv. Systrarna har knappt hunnit sörja förrän Melissa försvinner. De historier fastern brukade berätta har förvandlats till verklighet. Emy tvingas bege sig till underjorden för att hitta Melissa. Där ställs hon inför olika väsen från den nordiska folktron. Vilka kan hon lita på och vilka tjänar de mörka. Kommer hon att hitta sin syster innan det är för sent?

Nathalie har skrivit en spännande historia där magin finns och där vi lever precis bredvid alla de oknytt som finns i vår gamla folktro, vi kan bara inte se dem eftersom det är en hinna mellan oss. Ett tvillingpar dras in i ett spännande äventyr där vi får följa den ena tvillingsysterns kamp för att rädda sin syster ur de mörkas grepp. Det är mycket mörkt och ljust, gott och ont och det är viktigt för huvudkaraktären att avgöra på vilken sida de olika oknytten är, trots att det är snudd på omöjligt att avgöra i ett myller av gråskalor. Den svenska folktron är inte fylld med helyllefigurer direkt.  Nathalie hinner med att presentera de flesta av de kända väsen som finns att läsa om i olika böcker från vår fornnordiska historia och huvudkaraktären får verkligen känna att hon lever. När jag läst klart kunde jag känna att boken i sig skulle göra sig väldigt bra som första boken i en serie för det känns som om historien bara skrapar på ytan på något som man kan gräva mycket djupare i.

Kanske skulle Nathalie då kunna gå djupare in på varje fornnordisk karaktär för nu känns det som om det går lite fort. Lite som att det är viktigt att vi ska hinna få så många presenterade för oss som möjligt vilket också kan vara ett bra sätt att så ett frö inför framtida böcker.

Något mer jag skulle vilja se om det blev några fler böcker är mer självständighet hos Amy. Hon är väldigt stryktålig och jag var imponerad över hur stark hon var när hon kämpade trots nära dödenskador. Men genom nästan hela boken upplevde jag att hon inte fick äga sin egen styrka.  Hon får veta att hon är viktig och speciell och har en massa makt men hon kan inte utöva den utan skall föras till en viktig person, av en man. En man som dessutom är tvungen att rädda henne snudd på hela tiden eftersom hon sätter sig själv i olika situationer. När inte han finns där för att hjälpa henne finns det som tur är en annan man som hoppar in och hjälper henne ur svårigheten. Jag kan se vikten av det här i hennes utveckling och det är därför jag vill att hon ska få upprättelse och få berätta vidare där hon kan få möjligheten att vara så bad ass som jag är rätt så säker på att hon är, om hon får chansen och vågar tro på sig själv.

Det är en del kärlek i boken, något som kan locka några av de yngre läsarna men för mig var det ganska överflödigt. Jag har läst Nathalies första bok. Mörkret i den tilltalade mig lite mer än den här. Det känns som om den här är riktad åt en yngre publik än hennes första bok men jag vet hur mörk Nathalie kan bli och en sådan svärta skulle kunna piffa upp framtida utvecklingar av det här konceptet, därför håller jag tummarna för en fortsättning.

Boken riktar sig till unga vuxna men jag kan nog tänka mig att även mogna ungdomar från tolv år kan läsa den. Det är nog framförallt roligt för folk som bor i närheten av Varberg eller Kungsbacka att läsa den eftersom det utspelar sig i trakterna runt omkring, i  Åsa för att vara exakt. Efter vad jag har hört har nämligen Nathalie gjort grundlig efterforskning och vandrat mycket i reservatet vid skapandet av boken vilket gör att man lätt kan känna igen sig i trakten när man läser.

Boken får av mig tre av fem stjärnor.

Gattaca

På lördagen såg vi Gattaca tillsammans. Det är en sci-fi-film om en dystopisk framtid där den genetiskt framavlade människan är normen. Om man inte är genetiskt framavlad får man inte plats på förskolan eftersom de inte täcks av försäkringen, de naturligt reproducerade anses inte vara några som har en framtid och kan därför endast få jobb som städare eller tjänstefolk för samhällets elit. I denna framtid får vi följa Vincent som är naturligt framavlad och därför förlorat alla chanser som hans lillebror får. Hans lillebror har tagits fram på ”rätt” sätt och får alla livets fördelar utan att ens kämpa för dem. Vincent vill inget hellre än att få jobba på Gattaca och resa ut i rymden, något han drömt om ända sedan barnsben. Han är smart och har bra fysik men det gör ingen skillnad, tills en dag då han tar ödet i egna händer och blir en identitetslånare. Han köper identiteten av en Jerome som har genmanipulerats att vara bra simmare men som rullstolsbunden är han ingen. Efter att ha genomgått flera kroppsliga förändringar måste han varje dag vara tvungen att skrubba bort hud samt ha med sig Jeromes blod och urin för stickprover. Allt går åt rätt håll, Vincent gör karriär och är bara några få veckor från att få åka ut i rymden och följa sin dröm, när ett mord sker på arbetsplatsen. Vid genomsökning hittas dna som tillhör honom och han blir efterlyst som mördare, men inte Jerome, som är den identitet han har. Frågan är bara om han kommer klara av att gömma sin identitet när en utredning och genomsökning efter hans äkta jag utförs runt omkring honom.

Det var en spännande film med en lättköpt intrig som kändes applicerbar på både vår utveckling och vissa frågor som är aktuella redan idag. Det kändes ganska tidlöst och vi var förvånade över att den var filmad redan 1997. Vi kunde inte tro att den var tjugo år gammal. De hade inte försökt krångla till det för att göra det ”futuristiskt” vilket i många fall kan göra filmer plastiga. Tempot var inte snabbt utan ganska långsamt vilket passade filmen, det var ingen actionrulle. Huvudpersonens tvångsbeteende i början av filmen fick mig att tänka på American psyko.

I huvudrollerna ses Ethan Hawke som Vincent, Jude Law som Jerome och Uma Thurman som Vincents kärleksintresse. Alla gör en mycket bra skådespelarinsats.
Jag rekommenderar filmen om man tycker om sci-fi med spänning utan att det måste vara huvudlös action rakt igenom.

Sonens favoritcitat från filmen är: ”We have to get drunk immediately”

Black mirror

För inte så länga sedan var jag sjuk. Det var inget farligt, bara en sådan där förkylning som drar ner en i fåtöljen och inte tillåter en att göra så värst ånga knop. Då hittade jag en ny serie på Netflix som jag plöjde igenom, nöjd från början till slut – Black mirror.

När jag beskrivit serien för andra har jag använt samma ord som The New Yorker

black-mirror-2

”A television anthology series that shows the dark side of life and technology.” –IMBd
”This is NOT anti-utopian, it is an actual mirror of a utopian idea gone terribly wrong.” – Janet Taylor
”It’s a dark look at what could be, and a very deep look at the worst of human nature.” – Erin Costello
”Every episode is unique yet criticizes the same absurd society we’re living in.” – Svenvanlathem

Det är fristående avsnitt, som små noveller, som alla hanterar något socialt problem och ger samhället en känga på ett eller annat sätt. De flesta utspelar sig så pass nära vår egen tid att det inte känns orimligt. Det är inte en Star trekvärld utan det utspelar sig i allt från fem år till hundra år in i framtiden.  Ett snyggt grepp är att så fort det kommit upp i en tjugo år framåt kan man bara se elbilar som används. Ett avsnitt presenterar ytterligheten i de sociala medierna där likes blir lika med kredit. Ett porträtt av världens ytlighet. En annan tar upp problemet med att avhumanisera motståndarna för att få människor att göra obeskrivliga saker. I vissa avsnitt tar de upp frågorna om vad som händer efter döden fast på ett mer digitalt plan och vår hantering av döden, både på ett själsligt och fysiskt plan. Frågan om var gränsen går mellan människa och maskin tas upp.  Man får uppleva problemet med människor i grupp som vill dela ut straff, se andra människors lidande och skuld som nöje. Näthatets baksida, om det nu finns något annat än det. Det enkla med anonymiteten bakom våra skärmar när vi spolar ner andra människor i helvetesgapet.  Man får även möjlighet att se både det fantastiska med digitala hjälpmedel för att minnas men även baksidan med att bära med sig händelser för resten av livet.

Jag vet att det finns många där ute, både i min bekantskapskrets och utanför, som kommer avfärda serien eftersom den inte är realistisk, för att den är en science fiction och därför är allt för långt i från det liv vi lever. Jag vill inte hålla med riktigt. Den här serien är väldigt nära verkligheten på många plan och kan ge en tankeställare till de flesta där ute. Jag rekommenderar den till alla att se. Vissa avsnitt kan vara väldigt smärtsamma och otäcka, inte minst eftersom man faktiskt kan se vårt samhälle utvecklas åt det hållet, eller för att vi redan upplever vissa saker redan idag.

Alla bilder och citat i inlägget är länkade från IMDb där du även har möjlighet att se på en trailerfilm för serien.