Sanningar

Bild lånad från 3D universum Space Bakgrund

När jag var liten var jag på ett planetarium med klassen. Jag var drömmaren, den där som funderade över världen, mysterier och vad som kunde finnas utöver det vi såg med blotta ögat. Efter att guiden för planetariet visat hela vår galax, pratat om hur många stjärnor det fanns och att alla stjärnor hade egna solsystem med planeter runt sig kunde jag inte låta bli att fråga om hon trodde det fanns liv på andra planeter, om det fanns utomjordingar. Jag minns att hon fördummade mig där och då, skrattade lite så där nedsättande och sa med en sådan där överpedagogisk röst att det bara var fantasier och att det inte fanns annat liv i universum än här. Om jag varit stor nog att jag kunnat argumentera hade jag nog frågat henne om inte det uttalandet var lite väl arrogant, med tanke på den massiva mängd av alternativa världar hon precis visat upp för oss. Men, istället tystnade jag och skämdes.

Den känslan och den situationen tror jag vi är många som känner igen oss i, från vår barndom. Hur vi tänkt stort och blivit nedskjutna från drömmarna av någon vuxen som förminskat våra ambitioner och strävan efter att förstå och nå längre.

Idag satt jag och barnen och tittade på en dokumentär som handlar om rymden och vad de har hittat där. De letar framförallt efter liv. När de pratar om liv pratar de alltid om liv som har samma byggstenar och förutsättningar som vi har hos oss och glömmer hur lite vi egentligen vet. Det som ändå fascinerar är att de hittat möjlighet till liv, utifrån de förutsättningar som finns på jorden, i vårt eget solsystem. Tänk då tillbaka trettio år, då jag satt och frågade min nyfikna fråga med öppet sinne och blev nedskjuten när möjligheten ligger så nära som i vårt eget solsystem. Det är sådant jag bär med mig när barn ställer liknande frågor till mig i dag eller när man hamnar i diskussioner om saker jag inte vet något om, men tycker känns banalt. Jag kan inte svara rakt på en sådan fråga.

I veckan hade jag ett samtal med några barn på lågstadiet. Det handlade om spöken. Jag minns inte ens hur vi kom in på det men de hade hört en spökhistoria och den hade uppenbarligen följt dem och de var lite oroade. De ville ha svar. Jag gick inte ens in på historien eller frågade vad den handlade om, för det var inte det som var det viktiga. Jag sa det lilla jag visste men jag försäkrade dem inte om något eftersom jag inte vet tillräckligt. Jag sitter inte på bevis om något angående spöken. Jag tog upp att jag hört vetenskapsmän säga att den gigantiska partikelacceleratorn som skall upptäcka saker vi inte kan se för blotta ögat, inte stött på något som kan likna spöken. Att de flesta gånger man tycker sig se spöken så är det mörker och skuggor som lurar en i ögonvrån, att man glömt detaljer och därför får för sig att saker flyttats. Jag förklarade att Svarta madam är en lek där man står framför en spegel, skvätter vatten på en spegel i mörkret vilket förvränger bilden och när man är på spänn, rädd och förväntar sig att se ett monster, kommer ens egen spegelbild att uppfattas på det sättet.  Jag försäkrade dem aldrig om att spöken inte finns, för det kan jag inte garantera, jag ställde dock frågan om varför de trodde att spöken alls skulle vara intresserad av att skada dem.

Många vuxna skulle troligen agera på samma sätt som kvinnan vid planetariet som lite nedsättande skrattade och sa att det inte finns liv på andra planeter, att det inte finns några spöken. Det vi alla måste vara väldigt ödmjuka över är att vi vet väldigt lite och att avfärda andras rädslor eller tro, gör inte att den kommer minska. Den kommer troligen att bli större, de kommer dock aldrig att vända sig till dig för vägledning igen, de kommer lida i tystnad.

När det gäller forskning kommer sanningar vi vet i dag vara förkastade i morgon, jorden har gått från att vara platt till att vara rund, vi roterar runt solen och inte tvärt om. Jag är nyfiken och förväntansfull inför morgondagens vetenskapliga fynd för jag tycker vi närmar oss det som i dag kallas för science fiction mer och mer.

Fokus

Jag jobbar på en skola som fritidspedagog men jag är dessutom mitt i processen att starta min egen firma som skrivpedagog och författare. Samtidigt som jag vill göra ett bra jobb på fritids och i skolan så behöver jag lägga fokus på att bygga upp min egen verksamhet men för att må riktigt bra behöver jag även tid att skriva. Därför har jag gått ner i tid så att jag ska kunna ha en dag i veckan att förbereda och jobba med min firma. Första dagen var i fredags och jag skulle inte vilja ge den dagen så höga betyg i fokusväg. Innan jag kunde komma igång och jobba kände jag ett starkt behov av att få undan allt det där stöket som försummats i veckan. Det var jag klar med först vid lunch. En halv dag försvann alltså i hushållsarbete. Sedan hade jag ett givande samtal med en skrivkollega som visade mig en mycket roande film angående mitt städande.

Sedan kom barnen hem och min första arbetsdag var över – förutom att jag senare på kvällen hann redigera om den där novellen jag vill få iväg till Fantastikportalens novelltävling.

Jag märker att jag har svårt för det här med fokus just nu. Förutom att jag ska hitta tiden att göra utskick och promota mig själv som skrivpedagog och få igång uppdrag till hösten så har jag tre böcker utgivna som jag behöver hitta tid att promota. Det ligger ett råmanus i datorn som jag kämpar med från och till, det är ett manus som betyder ganska mycket för mig eftersom det är den enda romanidén som överlevt ända sedan nittiotalet och som jag fått mycket positiv feedback på från olika håll. Mitt allt detta så går Swedish Zombie ut med att de söker zombiemanus till vintern. Självklart har jag en romanidé men jag funderar över om det är värt att satsa på det just nu när jag har så mycket mer. Den romanidén är fortfarande i kuvös och andas inte ens själv än så den kommer vara svår att hinna få tillräckligt färdig för inskick redan i november. Kanske om de kan tänka sig att ta emot råmanus men det lät inte som det när jag lästa om det. Men när jag och min vän bollade min idé i fredags så var han positiv till den, hjälpte mig att bygga på idén och gjorde mig inspirerad att skriva.

Bokhögen som ligger och pockar på min uppmärksamhet påverkar också mitt fokus. Jag vill läsa alla mina vänners böcker och ge dem utlåtande i min blogg. Jag vill komma igång med lite bokanalysprojekt. Dessutom har jag lite manus som jag ska läsa igenom åt vänner och ge konstruktiv kritik på.

Just nu vet jag inte riktigt vilken fot jag ska stå på, det är som om jag försöker jonglera med tio olika tunga och stora bollar utan samtidigt som jag balanserar på ett osäkert underlag.

Är det någon som känner igen sig i min situation och hur har du i så fall löst det på bästa sätt?

Pausad från livet i två veckor

Jag har legat i influensan och den tog bort två veckor av mitt liv. Det började med att dottern blev förkyld på onsdagen. Jag vabade men hon var rätt så pigg på eftermiddagen. Maken vabade på torsdagen men upplevde precis som jag att hon var oförskämt pigg på eftermiddagen. Vi såg det som en enklare förkylning och avbokade därför inte vår stockholmsresa.

Sammandraget fick vi vänta drygt två timmar i kylan på vårt tåg eftersom det vi skulle åka med var inställt. Sedan fick hela vårt tåg trängas med ett redan fullt tåg, och ankomsten med två trötta barn var halv elva på kvällen. Här kyldes min dotter ner och blev sämre på lördagen. Vi fick därför avboka våra planer och tog det lugnt med mina föräldrar, gick på bio och myste i soffan hemma. På söndagen stannade dottern hemma för att hon inte skulle smitta ner 93-åriga gammelmormor, men jag åkte. Halsontet började under besöket och utvecklades till feber och frossa under middagen på restaurangen min kusin och hans sambo jobbar på. När vi åkte hem på måndagen var jag i fullfrossande flunsa och ville bara dö. Som tur var gick i alla fall tåget, till och med i tid.

Väl hemma tog jag tempen och den landade nästan på fyrtio grader. Jag sov bort resten av måndagen, hela tisdagen och största delen av onsdagen. Man vill ju tro att det skulle vara över där men nej då. Jag har efter det lidit av blodtrycksfall vid minsta lilla ansträngning och en trötthet utanför denna värld. Jag har inte ens orkat koncentrera mig på en text varken att skriva eller läsa, för länge. Jag har inte klarat av filmer med för högt tempo. Medan jag legat hemma och känt mig relativt patetisk som varit orkeslös i hela två veckor och inte riktigt är hundra än, har jag hört att folk blivit inlagda så det är en tuff influensa i år.

Jag har i alla fall lyckats få ihop en novell och börjat läsa en kollegas roman.  Framförallt har jag hunnit se väldigt mycket Star trek.

Jag hoppas i alla fall att ni andra klarar er lindrigare än vad jag gjorde.