Pausad från livet i två veckor

Jag har legat i influensan och den tog bort två veckor av mitt liv. Det började med att dottern blev förkyld på onsdagen. Jag vabade men hon var rätt så pigg på eftermiddagen. Maken vabade på torsdagen men upplevde precis som jag att hon var oförskämt pigg på eftermiddagen. Vi såg det som en enklare förkylning och avbokade därför inte vår stockholmsresa.

Sammandraget fick vi vänta drygt två timmar i kylan på vårt tåg eftersom det vi skulle åka med var inställt. Sedan fick hela vårt tåg trängas med ett redan fullt tåg, och ankomsten med två trötta barn var halv elva på kvällen. Här kyldes min dotter ner och blev sämre på lördagen. Vi fick därför avboka våra planer och tog det lugnt med mina föräldrar, gick på bio och myste i soffan hemma. På söndagen stannade dottern hemma för att hon inte skulle smitta ner 93-åriga gammelmormor, men jag åkte. Halsontet började under besöket och utvecklades till feber och frossa under middagen på restaurangen min kusin och hans sambo jobbar på. När vi åkte hem på måndagen var jag i fullfrossande flunsa och ville bara dö. Som tur var gick i alla fall tåget, till och med i tid.

Väl hemma tog jag tempen och den landade nästan på fyrtio grader. Jag sov bort resten av måndagen, hela tisdagen och största delen av onsdagen. Man vill ju tro att det skulle vara över där men nej då. Jag har efter det lidit av blodtrycksfall vid minsta lilla ansträngning och en trötthet utanför denna värld. Jag har inte ens orkat koncentrera mig på en text varken att skriva eller läsa, för länge. Jag har inte klarat av filmer med för högt tempo. Medan jag legat hemma och känt mig relativt patetisk som varit orkeslös i hela två veckor och inte riktigt är hundra än, har jag hört att folk blivit inlagda så det är en tuff influensa i år.

Jag har i alla fall lyckats få ihop en novell och börjat läsa en kollegas roman.  Framförallt har jag hunnit se väldigt mycket Star trek.

Jag hoppas i alla fall att ni andra klarar er lindrigare än vad jag gjorde.

Ett härligt steg i skrivpedagogsriktningen

I  veckan planerade vi vårens aktiviteter på fritids. Jag har ju haft drama med lågstadiet på onsdagar och pyssel med mellanstadiet på fredagar. Det har varit jättekul så det är inget jag vill ge upp på något vis. Jag kommer fortsätta ha detta men jag la mitt stora intresse som förslag, att faktiskt få möjlighet att göra det jag brinner för; hålla skrivpedagogspass med mellanstadiet. Så nu har jag fullt upp onsdag, torsdag och fredag för jag ska ha skrivpedagogik på torsdagar. Just nu sitter jag och lägger upp min reklam för ämnet inför torsdag då jag ska inleda med lite roliga skrivpedagogslekar, prata med dem om skrivandet och hur roligt det är för att skapa det där intresset som behövs för att jag ska ha en grupp framöver.

Kollegan som jobbar på just mellanstadiets fritids sa att allt som krävs är ett lockande namn. Jag var inne lite på att ha rollen som typ Gud när man skriver med i aktivitetens namn. Man har ju  makten att skapa nya världar, personer och varelser. Man får bestämma ödet för alla och en var och man får ändra på verkligheten om man inte tycker att den funkar, i alla fall i skriftform. När det var dags gick jag runt och pratade lite med de barn som var på fritids och hade väl lite olika ingångar, några fastnade för att vi skulle ljuga och det var faktiskt det jag inledde men. Eftersom jag jobbat mycket med drama körde jag lite improvisationsövningar som jag tycker ligger nära skrivpedagogiken. Vi började med att vi skulle ställa vansinniga frågor till varandra som man skulle svara så snabbt som möjligt på, till exempel ”Varför har du en blomkruka på huvudet” ”Därför att det var fullt med grejer på fönsterbrädan så jag hade inget annat ställe att göra av den på.” Det blev många skratt, de släppta loss och fantasin körde igång rejält. Det var en mycket liten grupp på bara fem barn men jag hoppas att jag ska kunna öka på gruppen under några veckor så att vi kan köra riktigt bra övningar tillsammans. Förutom att jag tycker att det är jättekul, är det ett bra sätt att jobba upp planeringen inför mitt framtida skrivpedagogiksarbete där jag kommer hålla fast vid att blanda drama och skriva för det är väldigt bra kombination.

Inte nog med att jag ökade på med litterära saker på fritids, jag ökade även på under skoltid, så jag fick ta över bibliotekstjänsten på min avdelning. Det innebär att jag tillsammans med en person till ska gå igenom och fixa med inköp, se över biblioteket och dessutom går jag med tvåorna och lånar böcker en gång i veckan. Jag gick i tisdags eftermiddag första gången och det var jättekul. Jag hade ett fånleende hela resten av den dagen på grund av denna härliga avslutning på skoldag.

Jag har dessutom fått en fråga som fått mig att fundera ännu mer på min skrivpedagogiksplan. Jag är milt sagt pepp inför terminen som börjar och på samma gång året.

Det som göms i snö kommer upp i tö

Eller det som göms under allt bråte i datorn kommer fram i rensning.

När jag började skriva hade jag en blogg som hette ”Författartankar”. Jag avslutade den bloggen innan jag faktiskt gjorde allvar i mitt skrivande. Då skrev jag mest små texter, följde Skrivpuff, gjorde skrivövningarna, följde andra som gjorde skrivövningar och fick peppande kommentarer. Det nätverk jag byggde på den tiden är till viss del samma som jag har nu, men vissa föll bort när bloggen dog. Bloggen återuppstod senare fast med en ny adress och nytt utseende, Alvhildabloggen. Den fick aldrig samma följare och jag har nog inte haft samma sociala nätskrivande sedan den dagen. Jag saknar det en del i dag eftersom det är ett sätt att jobba tillsammans, få feedback och ge feedback, känna att man finns, blir läst. Det är en liknande känsla som att gå på skrivkurser.

Det var värmande att läsa de olika peppande kommentarerna jag fått under den tiden, framförallt en:

Jag tycker att det är synd att du lägger bloggen författartankar på is men kan förstå att du gör det. Jag tycker att det är kul att följa någon som har samma dröm som en själv och man ser faktiskt stöter på samma problem som en själv. Jag är en nybliven läsare av den här bloggen men har ändå läst en hel del av den som tex novellerna. Jag hoppas att du gör en comeback på författartankar någon gång.

Jag har gjort olika comebacks sedan den dagen, jag har till och med blivit utgiven, men jag har helt tappat den härliga läskrets och gemenskap jag hade under den tiden. Om du har det idag, släpp det inte, fortsätt, även om annat tar din tid och du dras därifrån. Den gemenskapen är något att hålla fast vid.

Jag avslutar med att lägga in en mycket kort text som också fanns med i de dokumentet jag sparat från den tiden, en text skriven innan all den tid jag haft på mig att utvecklas genom skrivandet av Alvhilda, kurserna, lektörerna och redaktörsbearbetningarna:

090518 Luft

Utmaning från skrivpuff

Bilen var ett vrak. Den låg inkilad mellan trädet och diket. Hon satt, eller rättare sagt låg, i sätet bredvid mig. Hon låg i en onaturlig ställning. Något måste vara brutet. Hon andades fortfarande, det kunde jag se, men det var ytliga andetag. Hon var inte vaken och det rann blod från hennes huvud.

Jag tog mig ur bilen, jag minns inte hur men jag tog mig ur. Jag sprang upp ur diket och upp på vägen. Det kom en bil åkande. Jag ställde mig mitt i vägen och vinkade. Jag hoppade upp och ner och skrek på bilen att stanna.

Bilen åkte mot mig, rakt emot mig utan att visa något tecken på att stanna. Precis i sista sekund hann jag kasta mig åt sidan. Bilen saktade in. De hade sett mig. Jag sprang efter bilen. Den stannade några tiotal meter bort. Bildörrar öppnades, två personer klev ur och började gå mot min bil, bilen där hon låg. Jag sprang emot dem och ropade lättad åt dem och berättade hur glad jag var över att se dem. Jag försökte ge en slags bild av vad som hänt och vad som behövdes. Den ena personen tog upp sin mobil och började ringa efter hjälp.

När jag kom fram till dem sträckte jag ut min armar för att omfamna dem, för att visa min tacksamhet över att de stannat, över att de kommit som skänkta från ovan, för att de nu skulle hjälpa henne.

Dom passerade bara.

Rakt igenom mig.

Som om jag vore luft.

Jag tittade på mina händer. De upplöstes, de försvann, de blåste iväg som om de vore luft. Hela jag försvann, med vinden. Jag var inte där, jag var luft, luft som försvann iväg bland träden, luft som spelade i vindspelen, luft som lekte bland bladen.

Min kropp låg kvar i bilen, tom och öde, jag hade blivit luft och snart gjorde hon mig sällskap bland trädens vajande blad. Medan ambulansmännens rop fortfarande ekade över våra kroppar lekte vi tafatt med fåglarna.