Genre

Jag har valt att skriva, framförallt inom fantastiken eftersom jag upplever att man får så mycket större möjligheter om man inte gränssätter sig vid världsliga saker. Samtidigt är genren en av de svåraste eftersom det är den genre som boxas in mest och motarbetas mest i Sverige.

När Leffe Grimwalker lektörsläste min trilogi om Alvhilda hade han en kommentar att inleda med när han kom till beskrivningen av mig som författare. Han sa:

”Du borde skriva i en annan genre och jag förstår om du inte vill det. Men du har en
annan ådra som du inte ser än. Men jag ser den.”

Det var inte så att jag tog illa vid mig av de orden, jag vill verkligen inte sitta fast i en genre även om Fantastiken är den som är mig varmast om hjärtat. På sistone har jag börjat kolla efter andra genre eftersom jag är så trött på attityden mot fantasy. Senast idag såg jag en diskussion som jag helt enkelt inte kan tänka mig att jag skulle se inom en annan genre. Frågan var: ”Vad skulle kunna få dig att köpa en svensk fantasybok?”

Och folk hade långa svar där de punktade upp alla kriterier som krävdes för att de alls skulle kunna tänka sig att pröva en svensk författare inom fantasy. En av punkterna som jättemånga tog upp var att det antingen skulle vara på ett etablerat förlag eller vara en redan känd författare, och så räknade de upp två.

Till att börja med har jag svårt att se att en sådan diskussion ens skulle vara aktuell inom någon annan genre och dessutom är det lite väl moment 22 över svaren. Svensk fantasy tas i stort sett inte in i de etablerade förlagen vilket gör att svenska fantasyförfattare antingen måste ge ut själva eller på mindre förlag. Och då faller den svenska marknaden på att fantasyläsarna är för fega för att våga prova några nya böcker och självklart vågar inte de etablerade ta in något som det inte är tillräckligt stor efterfrågan på. Då köper de hellre in utländska författare som de vet säljer eller redan etablerade författare eller historier som är tillräckligt lika de redan storsäljande utländska så att de kan göra bra jämförelseblurbar.

Och då faller ju det argument som jag såg i en annan tråd direkt efter, att fantasy ofta har kopplingar till det samhälle som författaren är kopplad till och att det ofta har kritik eller ett budskap inlindat som inte är riktat till Sveriges samhälle om den är skriven i USA. Men många svenskar skriver som kan vara direktkopplat till vad som händer här och nu. I det finns det även många svenska som använder vårt nordiska ursprung i sina böcker som dessutom efterfrågas, men som inte ges ut på etablerade förlag i samma utsträckning som på indieförlag, vilket gör att det inte säljer på grund av redan tidigare nämnda argument.

Nu kommer etablerade utländska författare och skriver om nordisk folktro och det kommer så klart slå stenhårt men då kommer vi till det absurda, att en amerikansk författare ska skriva om vårt kulturarv för att våra svenska författare kanske ska ha en chans att få göra det samma? Kommer vi svenska fantasyförfattare som gjort det under flera år då kallas för härmapor?

Det är den stora anledningen till att jag funderar på att ändra genre, för att slippa bli motarbetad bara för att jag är en svensk författare, för det upplever jag inte inom någon annan genre. Och då har jag ändå upplevt att just fantasykulturen, framförallt bland författarna, är väldigt välkomnande, varm och hjärtlig. Jag har upplevt det i mötet med många läsare också, de där som faktiskt vill satsa på den svenska fantasylitteraturen. Jag önskar bara att det kunde sprida sig så pass mycket att fantasyförfattare ska få den chans de är värda, för som det är nu känns det lite väl som en dövande negativitet.

Me too

Om man är aktiv på sociala medier så är det nog svårt att ha missat kampanjen ”Me too”. Den har alltså gått ut på att alla kvinnor som varit med om övergrepp från män ska skriva me too. Vad ska det vara bra för, kanske någon undrar då. Jo, för att synliggöra problemet. Visst har det pratats om men har oftast viftats bort genom att män säger ”Inte alla män” eller på annat sätt göra sig själva till offer i debatten eller helt enkelt bara drar bort fokus från huvudtemat. Det är många som försökt här med genom att skrika ”Men glöm inte den här gruppen” eller ”Det här är ju väldigt exkluderande mot de här grupperna” och självklart de obligatoriska ”Män kan också bli utsatta/ kvinnor kan faktiskt också vara förövare”

Av någon anledning har kvinnor fått ansvaret att lyfta alla andras problem när de lyfter sitt eget. Men den här gången var det bara frågan om kvinnor som blivit utsatta av män och jag tycker att budskapet ändå gått fram ganska tydligt. Överallt har jag sett ”Me too” och det har blivit smärtsamt tydligt trots alla sidodiskussioner, att detta faktiskt är ett jättestort problem som inte går att viftas bort med ”Inte alla män”. Det handlar om så mycket mer än bara de män som gör övergreppen, det handlar om hela samhällets syn på dem och kvinnorna som utsätts.

Det största problemet är upprätthållarna. Jag har själv varit en sådan, under många år, utan att själv förstå det. Upprätthållare är både kvinnor och män. De gör inte själva övergreppen men de är med i processen av att förminska övergreppens betydelse samt stötta förövarna och på det sättet förstärka det dåliga beteendet. Det är vanligt och sker överallt.  Ett tydligt exempel är Linnea i Bjästa. Det står att många är i chock över att det kunde ske, men det händer dagligen utan att det står i tidningarna eller att det blir så stort. De flesta är ofta mer benägna att ifrågasätta en kvinna som säger att hon blivit utsatt för ett övergrepp än att lägga ansvaret hos killen. Det är bara att se hur det ser ut nu runt Martin Timell. Det har kommit fram flera år av dåligt beteende från honom. Visst jag kan förstå om vissa tycker det är magstarkt att det ska stå i så många tidningar och att så många sprider hat om honom, men se det från andra hållet istället. Han har haft möjligheten att göra övergrepp under många år, han har inte fått några konsekvenser och kvinnorna som anmält till chefen om vad som hänt, har inte fått något stöd. Om man inte tar hinken av skuld direkt och lär sig av den så blir alla hinkar till ett vattenfall till slut och då får man stå i duschen ett tag.

Det är en salig blandning av människor som står på hans sida och det är långt ifrån bara män. Många kvinnor skyndar sig till hans sida, uttrycker att det var ju så många år sedan att det inte räknas (även om vissa som anmält gjorde det så sent som 2016), att man som kvinna måste vara tydlig och säga ifrån direkt till honom så att han fattar, att man som kvinna måste kunna ta lite skämt och kanske tafsa tillbaka istället för att springa gråtande till chefen. Det är detta som är upprätthållande.

Det är en av anledningarna till att jag inte ens orkade fundera över att skriva vad min Me too ens handlade om, det räcker med att jag är med i uppropet. Det tog mig över tio år innan jag ens orkade berätta om det för någon och jag blev direkt ifrågasatt av folk om jag inte riktigt betedde mig så som ett offer borde bete sig, eller sa saker som ett offer inte borde säga. Alla hade gärna en nål framme som de var beredda på att sticka in i min ballong av lögner.

Men, som jag sa, jag har också varit en upprätthållare, under många år. Jag tyckte att kvinnor var gnälliga, att vi måste stå upp för vad vi tycker ordentligare så skulle det inte vara några problem, att män var lättare att umgås med eftersom kvinnor bara var skvallriga intrigskapare. Jag upprätthöll bilden av att kvinnor var sämre, inte skulle tas på allvar och gjorde sig själva till offer. Det gjorde jag trots att jag själv varit utsatt och dessutom blev utsatt under tiden. Men bilden var ju att jag fick skylla mig själv som inte sa ifrån ordentligare och det var väl kanske inte så farligt vilket gjorde det ännu svårare att faktiskt berätta om det. Jag hade ju själv redan sagt att jag fick skylla mig själv.

Därför är det viktigt att man, när en kvinna berättar om ett övergrepp, inte genast börjar leta fel eller ifrågasätter henne. Att man inte lägger skulden på henne. Att man inte genast springer och tar mannen i försvar utan överlåter sådant till advokater som kan sitt jobb. Om hon inte säger vem det är, kräv då inte att få veta det för då vill hon inte ha en hjälte, hon vill bara ha ett öra och förstående. Var då det. Lyssna, fråga om det finns något du kan göra för henne, hjälp henne söka den hjälp hon behöver, men ta inte över situationen hur frustrerad du än är.

Men framförallt, ta alla övergrepp på allvar och fundera över vad du själv kan ha gjort för att upprätthålla det. Har du skrattat åt sexistiska skämt, sa du inget när någon i din närhet pratat om övergrepp på ett positivt sätt, har du själv krävt en kvinnas uppmärksamhet sexuellt eller kroppsligt, har du snackat ner en tjej på grund av kläder eller beteende inför andra? Allt sådant är att upprätthålla möjligheten för män att göra övergrepp och komma undan med det.

Publicerade noveller

Något som jag missat mitt i allt annat som snurrar i mitt liv, så har jag ju tagit steget och publicerat några e-noveller, helt själv. Man kan hitta dem alla här.

Jag fick till och med hela 48 kronor från biblioteket för utlåning av en av titlarna. Det kanske inte låter mycket men med tanke på att jag inte gjort någon reklam för dem, mitt namn är helt okänt och det bara var en period på fem dagar, så är jag ganska nöjd.