Vackra Hållö

I helgen var jag på en kickoff/planeringsdagar med nya jobbet på Hållö, västkusten. På samma sätt som vi hade fantastiskt väder på västkusten under semester, så fortsatte trenden. Det är inte så mycket att yppa om själva kickoffen här utan jag låter bilderna tala för sig.hållö berg hållö dag hållö kväll

Fel väg ledde rätt, till slut

Nu har jag jobbat inom pedagogisk verksamhet under några månader och strax innan det jobbade jag med ungdomar på boende och jag kan konstatera att jag är lyckligare än när jag jobbade inom socialtjänsten. Jag är gladare, har mer positiv energi med mig hem och det är inte så tungt att åka till jobbet på morgonen. Innan jag pluggade var det framförallt inom den pedagogiska världen jag jobbat och jag hade varit lycklig där. Jag hade haft kortare vik men på varje ställe jag varit blev jag alltid efterfrågad och fick komma tillbaka. Jag hade haft drama, skapande och foto- kurser med barnen som alltid var omtyckta. Jag hade hoppat in akut i mellanstadieklasser och högstadieklasser för att undervisa ämnen där jag, trots att jag inte hade kunskaperna, kunde engagera barnen så att de ändå fick något ut av lektionen.

Men, jag ville inte jobba som ämneslärare eller förskollärare, jag ville jobba med ungdomar och då trodde jag socionomutbildningen skulle kunna vara en bra grund. Utbildningen var helt rätt och jag älskade den, jag trodde verkligen att arbetslivet utifrån den professionen skulle vara perfekt för mig men sedan jag började jobba inom socialt arbete har jag blivit stressad, deprimerad och har mått väldigt dåligt. Inte för ämnets skull i sig utan på grund av den höga arbetsbelastningen, det motsägelsefulla i vad jag lärt mig och vad vi haft att arbeta utifrån. Det har varit för lite mänsklig kontakt och den jag haft var allt för negativ. Jag har varit boven i dramat hur jag än vänder och vrider på det eftersom jag suttit på en makt som många gånger setts som negativ mot dem.

Nu, inom det pedagogiska, kan jag var något positivt och jag vill vara positiv. Jag får barnen att skratta och de får mig att skratta. Jag får igång barnen och kan vara den där knasbolliga pinsamma samtidigt som jag kan dra igång spännande projekt där de kan lära sig både om sig själva och sin omvärld. Jag jobbar på att se de icke sedda och möta de svårmötta. Efter en vecka på mitt nya jobb och jag fått många nya vänner i alla storlekar och jag ser fram emot en termin med dem alla.

Ibland måste man gå fel väg för att förstå att vägen man gick på från början var den rätta.

Ja, man kan ju alltid drömma …

I somras stod jag och pratade med en person som inte var insatt i att jag skriver eller att jag givit ut böcker. Vi pratade Sveriges kristnande och kvinnans ställning innan och efter. Jag nämnde Sigrid Storråda som en förebild till en kvinna som jag ville använda mig av i en framtida bok jag ska skriva, där kvinnorna inte gick med på att ge ifrån sig all makt vid kristnandet och vad som skulle kunnat hända då. Personen i fråga sa då med en röst som lät rent nedlåtande ”Ja, man kan ju alltid drömma …” och jag blev helt ställd.

Jag tror säkert inte att personen hade tänkt sig vara nedlåtande, men det lät nedlåtande och för mig kändes det så. Jag blev tyvärr så ställd att jag missade att säga något alls om det men det fastnade och jag har gått och irriterat mig, inte över just honom utan hela grejen, ”att drömma”.

Det florerar ju massa tankebilder där det står saker som att man ska drömma stort och att bara man drömmer så kommer man lyckas och så vidare. Jag tycker det förminskar den arbetsinsats man faktiskt gör när man uppnår sina mål, sina drömmar. Jag levde efter drömfilosofin under många år. Jag drömde om att bli skådespelare när jag var yngre, jag pluggade även drama på gymnasiet men det krävs mycket mer än så för att bli skådis och att ligga och drömma om att bli stor i Hollywood ledde aldrig till något filmkontrakt. Jag drömde om att bli konstnär under många år och satt hemma och målade. Jag införskaffade staffli och hade många härliga akrylfärger som jag experimenterade med men någon svett la jag egentligen inte på det. Drömde, det gjorde jag däremot. Jag kunde ligga varje natt i flera månader och se mig själv slå igenom och bli stor konstnär men inte fasen rullade några stora pengar in för mina dukar inte. Jag drömde även om att bli författare som barn och tonåring och i drömmarna blev alla mina historier storslagna hyllmeter av kritikerrosade romaner. Men, jag fick inte ett enda bokkontrakt under den tiden, inte ett enda, jättemysko.

Eller?

Skillnaden mellan alla de första drömmarna och drömmen om författarskapet idag är att jag gjort om drömmen till handling och det kräver väldigt mycket mer än att visualisera. Det kräver blod svett och tårar, framförallt tårar, floder av tårar. För man misslyckas, man stressar, man blir trött man ger upp och man plockar upp det igen. Jag har skrivit tre romaner under tiden jag jobbat heltid, pluggat, uppfostrat två underbara barn, renoverat, skött trädgården, sökt jobb och allt vad vardagsliv kan ha handlat om under dessa sex år. Jag har under vissa perioder gått upp fyra för att få två timmars ostört jobb innan resten av familjen klivit upp. Jag har ibland efter jobbet, när alla andra suttit och tittat på teve på kvällarna, satt på mig hörlurar och skrivit bredvid familjen. Jag har läst andras texter för att ge respons och på det sättet lärt mig att både ta kritik och förbättra mina egna texter. Jag har varit på olika litterära event för att lyssna på författare som berättat om sina bästa råd, socialisera med andra författare för att öka kontaktnätet och få ännu mer matnyttiga tips. Men framförallt, att skriva böcker är hårt, fysiskt slit och drömmarna är avkopplande som inte kräver mer än ett par slutna ögon och en nöjd suck.

Nästa gång du hör någon som har en dröm, säg inte till personen att fortsätta drömma, säg till personen att gå från passivitet till aktivitet, att gå från dröm till handling. Inget blir gjort av att bara tänka på det och ingen kommer lyckas stort utan att misslyckas några gånger på vägen.