Att ta tag i saker

2018 är nog året som jag kommer förknippa med att låta saker ligga på hög. Jag har varit dålig på att ta tag i saker, våga ta för mig och få saker att hända. Just 2018  står inte ensamt utan det har nog varit lite så under en längre tid. Jag har, efter min väggsprint för ett gäng år sedan, valt att inte stressa upp mig med orden ”Stressa inte upp dig över saker idag, som du kan skjuta på tills i morgon”. Det är ju superbra eftersom jag är väldigt duktig på att stressa upp mig, men, det gör mig ganska oengagerad. Varför bry sig om att få något färdigt efter att ha intalat sig att det är skit samma. Saker som behövs göras, som inte är så viktiga men som ändå är sådant jag vill få gjort, läggs på hög. Ett exempel är bordet och stolarna som vi fått av mina föräldrar. De är från början av nittonhundratalet i Gustaviansk stil. Sitsen på stolarna hade min mamma klätt om för ganska många år sedan och sa att det var dags igen men överlät det till oss så att vi kunde hitta ett tyg som passar i vårt hus. Det tog minst ett år efter det, eftersom vårt kök inte varit renoverat än så vi hade inte någon koll på vilka färger som skulle passa. Sedan har det inte blivit av på grund av flera anledningar. Maken har tyckt att vi borde göra ett ordentligt jobb med stolarna och inte bara byta tyg. Alltså, spänna underredet, måla om och göra dem stadigare. Det har gjort att projektet blivit övermäktigt och hamnat utanför min kunskap och möjligt. Därför har annat prioriterats över.

Men nu, jag köpte tyg som jag tyckte passade, jag köpte vadd till dem och sa till maken att nu gör jag det! Tyget som varit slitet redan när vi fått möblerna hade gått hål, det hängde trådar och de såg riktigt risiga ut. För att inte tala om att tyget dessutom inte alls passade in i vårt kök. Maken började prata om att göra det ordentligt igen. Jag gav honom en chans – ”Försök då!”
Han gjorde ett försök att göra det där som andra går flera åt på tapeterarutbildning för att kunna men gav upp. Han ansåg att vi skulle lämna i dem innan vi gick vidare men det vet jag inte kommer hända eftersom det kommer kosta flera tusenlappar. Därför sa jag helt sonika att nu skiter jag i hela ”Göra det ordentligt eller inte alls” eftersom det innebär ”inte alls” och tog saken i egna händer. Nu har vi tio stolar med nytt tyg på och det är superfint. Det blev ett brunt slitstarkt tyg som matchar både väggar och luckor. Till sommaren, när jag kan jobba ute, kommer jag måla om dem också. Jag och häftpistolen kom dock inte överens helt och hållet. Den gjorde så att min rygg blev väldigt trött och så tyckte den att det passade att skicka iväg stiften upp och ner, tre och tre lite random och ibland låta dem fasta halvvägs. När jag var klar med en stol hade jag häftat fast stift på femtio ställen, men på hälften av ställena satt det dubbelt och det man kan se i min hand var alla de stift som fastnat eller hamnat fel. Slöseri på både tålamod och stift.

Igår, när alla stolar utom de två vi hade på vinden var omgjorda, kände jag att det var som om en tyngd lyfts från mig och jag var lättare. Jag var på så töntigt gott humör att jag skrattade och hade kul hela kvällen. Jag tror att det är för att jag äntligen gjort något som stått på min ”att göra”-lista och berget nu krympt. Kanske kommer vi lämna i stolarna någon dag, men de kan ju se fina ut tills dess.

Nu tänker jag viga 2019 till det året jag inte skjuter saker framför mig, året då jag tar tag i saker och får dem gjorda. Om varje sak som inte är gjord kommer lätta mig lika mycket som stolarna kommer jag flyga in in 2020.

Men nu har jag inte tid att hänga här, jag har ju fyra manus att avsluta.

Önskningar och löften

Nu är julen slut och vi ser fram emot nyåret. Min jul har varit snudd på perfekt. Huset hann komma i ordning efter ommöbleringen vi gjorde för några veckor sedan. Julgranen hann bli klädd och skinkan blev griljerad dagen före dopparedagen, enligt tradition. Mina föräldrar kom dagen före julafton och jag och dottern hann få ihop pepparkakshuset som det varit lite si och så med när det gäller planerna under december. Degen var inköpt i tid men det var svårt att komma överens om vad vi skulle bygga. Vi bestämde oss till slut för att göra ett gäng småhus för tomtarna, men jag ville hellre göra ett höghus så jag fick det. Det blev en söt liten by. 

Vi hann tyvärr inte göra några julklappsrim under dagen före julafton men vi hann knåpa ihop några precis innan jullunchen. Jag blev riktigt nöjd med flera av rimmen, till dottern som önskat sig en gitarr rimmade jag på att hon knappt sjunger alls men att hon med detta kan hålla annan hals. Maken som fick ett par hörlurar till sin mobil rimmade jag på att han ingen lurar när han på bussen gubbsurar. Jag själv fick både roliga och bra saker, saker jag önskat mig.

När vi tittade på Doctor Who, Tennanteran, saknade jag flera avsnitt. Det hade maken tagit fasta på och köpt mig boxen med specialavsnitt tillsammans med en fin plansch av Karen Gillians karaktär ur Doctor who som maken rimmade på att jag ju inte gillar Damm om sanningen ska fram men att det finns undantag med hänvisning till att att karaktären heter Amy Pond i serien.  Jag fick dessutom Toothless … nej, förlåt, fel film, Dustin från Stranger things och tillsammans med maken fick jag en mugg som dottern själv gjort motivet till som föreställer hela familjen. Vi fick även näst sista säsongen av Game och thrones och Oceans 8.

Det är mycket saker man kan önska sig, världsliga saker eller stora saker som världsfred och att klimatfrågan ska lösa sig. Men när jag satt innan jul kom jag fram till några önskningar jag har inför det nya året tillsammans med några löften att avge vid årsskiftet.
Jag önskar mig: bättre självförtroende och större mod att våga ta plats och lita på min kompetens.
Jag lovar mig själv: att strukturera, planera och faktiskt satsa på min verksamhet. Att vara aktiv i de sociala medierna, att stå på mig och göra mig ett namn som folk känner till.

Jag börjar med att annonsera om den skrivkurs jag kommer hålla i samarbete med ABF nu i vår. Den kommer att börja torsdagen den 28/2 klockan 18:00 – 20:30 i ABF:s lokaler här i Örebro. Du kan läsa mer om den här.

Sista meningen

Bild: collage med bilder från Pixbay.

Här kommer veckans utmaning och det enda du får av mig är den sista meningen av den historia som du ska berätta. Vad har hänt innan, hur blev det så här, vem är huvudpersonen och varför gör hon som hon gör just nu. Detta är alltså den sista meningen i din historia, du berättar allt fram till den.

”Lisa red in i solnedgången på sin trogna gris Pelle, lycklig över att äntligen ha blivit kallad för hjälte.”

Skriv det för dig själv eller i din blogg eller som kommentar här. Om du skriver i din blogg får du gärna länka och om du bara skriver för dig själv får du gärna berätta så att jag vet hur att du finns.