Nytt år nya tag

Hela 2016 har gått på pausknapp för mig och med tanke på allt som hände världen önskar man att pausknappen sträckt sig lite längre. Året inleddes med att jag hade ett fantastiskt jobb som slukade all min tid och energi. Jag jobbade med ensamkommande barn och det var fantastiskt, det jag velat ända sedan jag började plugga till socionom. Alla planer och tankar runt mitt skrivande fick ta ett steg bakåt för mitt nya jobb, ända tills jag blev obekväm. När de började bygga om och jag fick kraftiga allergier som gjorde att jag var tvungen att sjukskriva mig under en kortare tid och bad att de skulle försöka isolera byggdammet till endast byggarbetsplatsen så att jag skulle kunna återgå till arbetet var det bekvämare att säga upp mig eftersom jag bara vara provanställd. Någon drog bort mattan från under mina fötter och jag var i chock och den chocken höll i sig ganska länge. Det kan lätt bli så när man lagt ner hela sin själ och hjärta i något, blivit extramamma till tio pojkar och äntligen upplevt att man hittat hem. Men jag hann inte mer än jobba klart mina två veckors uppsägningstid förrän jag hade ett nytt jobb. Det var inte inom min profession utan jag återgick till det gamla – förskolan.

Det innebär att jag fått gå ner i lön, jag måste lära mig nya saker och fått lägga mer tid på min arbetssituation än på det mål jag satt upp när jag studerade till skrivpedagog. Idag har jag ett helt fantastiskt arbete på en skola som fritidspedagog där jag håller i drama, pyssel och jag ska även jobba för att få in skrivandet nu till våren.

På grund av turbulensen på min gamla arbetsplats blev arbetet med sista delen av Alvhilda utdraget men hon kom trots detta ut under hösten och jag känner att jag fått en nystart. Under hösten har det känts lite som om jag svidat om, jag har kastat av mig det dåliga och nu förvandlas jag lite. Vi gjorde en rejäl ommöblering här hemma och gick från en lätt kaosig inredning till något riktigt snyggt. Nu i vår skall vi tapetsera om och få ordning på allt det där som ännu är i oordning.

Efter att ha arbetat på ett ställe där jag känner mig trygg, uppskattad och känner att jag kan utvecklas är jag ett år senare tillbaka på den ruta jag var då. Nu ska jag satsa. Mitt vikariat går ut till sommaren och jag ska under vårterminen arbeta på att starta den firma som jag tänkt. Jag ska börja arbeta som skrivpedagog, planera kursprogram och ge mig ut i matchen.

Bloggen som legat övergiven ska få en nystart. Här kommer ni kunna läsa recensioner på de böcker jag läser, ni kommer få skrivtips och skrivövningar, lite från mitt eget skrivande och mina böcker och även lite pysseltips och lite personligt. Jag ska schemalägga mitt arbete med skrivandet, läsandet, utvecklandet av min firma och min egen hälsa som även den försummats.

Det här låter som ett ganska tungt nyårslöfte men det är inte vad jag tänker, utan snarare en satsning på framtiden.

 

 

 

 

Fantasy vs religion

I lördags hade jag signering på Lindhska bokhandeln i Örebro. Jag signerade min trilogi om Alvhilda. De första två delarna är urban fantasy och den sista en historisk fantasy. Med det menas att de utspelas i vår värld men med övernaturliga inslag. De övernaturliga inslagen kan vara magi, det kan vara fantasivarelser såsom drakar, häxor, troll, alver, huldror eller vittror. Eller rent av gudar, som mina böcker till viss del handlar om. Den handlar om vår gamla folktro där många av de saker nämnda här ovanför ingår, men även gudomlighet, gudar och människans syn på gudar. Medan jag satt och signerade dessa böcker kom det in en man som började tala med mig om detta på ett, för mig, ganska motsägelsefullt sätt.

”Tyvärr, jag kan inte läsa dina böcker, det är hädelse för kristna.”

Jag förklarade för honom att det absolut inte gällde alla kristna, och han fortsatte säga att för de flesta kristna var det en hädelse att läsa om övernaturligheter eftersom de stred mot den kristna gudens ord. Jag påpekade att det handlade om en väldigt liten del kristna, att jag hade präster som läste mina böcker och även religiösa personer som testläst och som inte hade några problem med det. Han fortsatte prata om hur hädande det var med fantasy och jag fick en vassare och vassare ton när jag försökte förklara för honom att för en annan, som inte är troende, är Bibeln en av de mest välskrivna fantasyböckerna av alla. Han kom av sig och förstod inte vad jag menade. Jag fyllde i att i den är det ju sprängfyllt med övernaturligheter, brinnande buskar som talar, döda som går igen, att gå på vatten, magi i form av att förvandla vatten till vin eller göra så att en fisk och ett bröd räcker till jättemånga människor.

”Ja, men skillnaden är ju att det är sant och det är inte dina böcker”, kontrade han då med.

Här slutade jag diskutera för jag hade faktiskt inte tid. Jag vill hellre prata med personer som faktiskt var intresserade, även om jag skulle kunnat ha en ganska lång ingående diskussion med honom, som kanske inte varit till hans bekvämlighet. Tänk om jag kontrat med att mina böcker var sanna, att de var skrivna av Gud, genom mig. Att Gud velat ställa saker till rätt och förklara varför det blivit så konstigt genom alla år. Att jag är en profet och att han borde köpa böckerna och underkasta sig mig som en helig figur. Men, skillnaden är ju just den, jag tror inte att det är så, jag vet att det inte är så eftersom jag inte ens tror på att Bibeln är skriven på det sättet.

Men nog fasen skulle det vara ett ganska bra sätt att boosta försäljningen.

Slutet på ett kapitel

För sex år sedan bestämde jag mig för att börja skriva på Alvhildaserien. Då var det bara en diffus idé som växte till den trilogi den är idag. Nu har jag skickat iväg den tredje boken efter mycket hårt slit och jag är klar med Alvhilda. Det jag jobbat med, det som varit i mina tankar, det som hela mitt liv kretsat runt på så många sätt, är över, slut, borta. Eller, inte riktigt borta, på riktigt. Hon finns ju som böcker nu, snart alla tre böckerna, men jag kommer inte längre komma hem och sätta mig vid datorn och redigera, jobba om, analysera, grubbla och ägna hela kvällar åt henne. Eller honom. För det har varit Ragnvald som tagit upp mest plats i mina tankar för han är väldigt tung som karaktär.

Det är både skönt och häftigt att vara klar men det är samtidigt skrämmande och lite chockartat. Jag är stolt över mig själv och det arbete jag lagt ner och jag kan sitta och läsa stycken i sista boken och bli överväldigad över det jag själv skrivit. Och även om jag känner så kommer rädslan över att bli dömd, att folk ska läsa och tolka in fel saker eller inte förstå. Det är mycket filosofi, tankar kring religion, människors syn på gudar och varandra. Människors värde, rasism, kvinnoförtryck och sexuell läggning tas upp på olika sätt och vi har alla olika åsikter om vem som får säga vad, hur man får uttrycka sig och det där med tolkningsföreträde.

Det är omöjligt att inte trampa någon på tårna hur goda intentioner man än haft och när man har en  arrogant gud som talesman så är klaveret ett ställe för hans fötter att klampa i snudd på hela tiden, tår kan hamna i vägen och då är det viktigt att tänka på att han är en fiktiv figur och allt är en saga. Även om han känts väldigt verklig för mig medan jag skrivit.

Det är bara att kika på tidigare inlägg så får du se ungefär hur ödmjuk han är.

Just nu vill jag bara visa upp alla bitar jag är stolt över men det skulle ju förta hela historien så därför får jag lämna över till er med en liten uppmaning att läsa, dela historien med mig och älska, förfäras och chockas av Ragnvald. Jag ska ta ett steg tillbaka och försöka vända blad, lyfta nästa projekt, fortsätta skriva. Efter så många års redigerande behöver jag nog tända skapargnistan igen. Man skulle kunna säga att jag har boksmälla.