Skriva, redigera skriva redigera

Jag har märkt att det blivit snedfördelat i mitt skrivande, det här med att skapa och att finputsa. Det är underbart att skapa och det finns tillfredsställelse i att finputsa skapelsen till perfektion, men det bör vara i lagom doser. Jag började skriva på min trilogi 2010. Då gjorde jag första utkastet på första boken, det var tillfredsställande. Sedan skrev jag om den, vilket också var tillfredsställande eftersom jag faktiskt skapade något nytt utifrån den första tanken. Sedan skapade jag andra boken och sist tredje boken. Jag var klar med skapandet av alla tre delarna under 2012.

Efter det har jag bara finputsat. Jag har alltså redigerat, omarbetat och redigerat och zoomat in på detaljer och redigerat i fyra år. Jag har skrivit noveller för att överleva åren av oskapande på böckerna. Nu, äntligen, håller jag på med slutredigeringen av sista boken, den ska gå i tryck snart. Äntligen.

Förra året utbildade jag mig till skrivpedagog. Under utbildningen skrev jag ett råmanus till en bok som jag haft i huvudet sedan nittiotalet. Det var en härlig ventil att få skapa något, som dessutom var väldigt olika Alvhildatrilogin, men det var inte lika intensivt som när man verkligen ger sig hän eftersom den var utdrygad av redigering av andra boken av Alvhilda, skrivövningar och skrivkurs.

Nu, när jag äntligen är klar med redigeringen av Alvhilda, som pågått så länge, är det äntligen dags att … redigera råmanuset från förra året?

Nej, jag har bestämt mig för att nu måste jag skriva ytterligare ett råmanus innan jag sätter mig och redigerar förra årets råmanus, för annars kanske jag tappar viljan att skriva, tappar glädjen. Men samtidigt har manuset redan legat ett helt år och det är hög tid att sätta tänderna i det. Därför får jag skriva snabbt på nästa råmanus, för skriva, det ska jag, minst tre månader, helst ett halvår, innan jag sätter på mig redigeringsglasögonen igen.

Hur gör du för att undvika redigeringsdepression?

 

Jag låter en häst frusta lite

Bild från Pixabay.com

Som vanligt snubblar man över många intressanta saker i sitt Facebookflöde. Allt beror förstås på vad man har för vänner som fyller upp flödet men om man har mitt flöde så snubblar man i alla fall över många intressanta saker. Senast i ledet är en intervju med Katarina Gospic.

Hon säger saker som:

”Vi är inte rationella beslutsfattare och jag skulle säga att vi är oerhört mycket inne i mönster som hindrar vår utveckling.”

Hon jämför våra hjärnor med hästar:

Vår förmåga att reglera våra impulser sitter i frontalloben, hjärnans smartaste del och ryttaren. Det är den som – förhoppningsvis – håller oss ifrån att inhandla och trycka i oss tio muffins bara för att de ser lockande ut och i stället behärskar oss, för att det är mer gynnsamt.”

”När vi skriver elaka saker på nätet låter vi hästen skena. Vi faller för våra impulser. Att låta hästen skena kan i stunden ge en omedelbar belöning, på samma sätt som det kan vara skönt att låta ilskan gå ur en när man är arg. Men det är inte långsiktigt, fördelaktigt beteende. Vår 40.000 år gamla grundprogrammering kan i dagens samhälle vara det största hindret för vår utveckling.
I dag har vi tillgång till sekundsnabb information från hela världen. Vi matas med krig, sjukdomar och att folk dör och det gör att vår uppfattning för sannolikheter är totalt fel. Det leder många gånger till panikbeteende.”

Hon förklarar att vi är ögontjänare som gör allt för att passa in och bli godkända av den stora massan eller i alla fall av det sociala sammanhang man tillhör. Det är på grund av våra gamla hjärnor som är anpassade efter det liv vi levde för flera tusen år sedan. Då var det viktigt att bli godkänd av gruppen så man inte blev ensam på savannen och ett lätt byte, därför vill vi bli bekräftade och håller gärna med massan. Det sätter fart på belöningssystemet i hjärnan.

När jag läst igenom artikeln läste jag några kommentarer under länken inne på Facebook. Uppenbarligen inte på DN:s egen Facebooksida eftersom jag letat efter kommentarerna nu i efterhand och inte hittat dem. Det måste alltså ha varit en väns egen delning. Det var i alla fall en lång kommentar som handlade om hur vissa personer kanske är för bra på det där med att hålla in hästarna och att det kan vara grunden till många sjukskrivningar som dyker upp i dag. Att vi inte är gjorda för den återhållsamhet som krävs i en så global värld som vi lever i.

Det fick mig att analysera mig själv, som så många gånger tidigare. Jag skriver mer och mer sällan blogginlägg eftersom jag så ofta är stressad eller i affekt över något. Det gör att jag är rädd att skriva något som helt grundar sig i mina känslor och inte i vetenskap eller sanning. Jag går alltid igenom på vilket sätt mina blogginlägg kan påverka min framtid, andras tyckande och tänkande om mig och påverka vänskapsband eller framtida arbetsmöjligheter.

Just nu ältar jag och processar något som påverkar mig djupt. Mina vilda hästar och primitiva behov vill att jag skriver om det jag precis blivit utsatt för. De delarna vill hänga ut människor som jag anser har behandlat mig illa och kanske vill jag även använda min författarkunskap till att brodera ut lite extra för att verkligen få ut min frustration och ilska. Jag vill inte tillhöra den procent som min man säger – aldrig kommer över det – men jag vill inte heller släppa och gå vidare utan att få någon form av upprättelse. Mina behov av att få ur mig allt går ut över min man som får höra alla tankar och ilska.

Det är tur att jag är författare och jag ser fram emot den dag jag kan få ur mig allt och bearbeta genom att skriva ner det, använda det i en roman, skriva en novell om det eller kanske en krönika.

Men det får bli efter att jag blivit klar med Ragnvalds upprättelse.

Tills dess får hästarna hållas hårt, det här är den enda stegring ryttaren tillåter för tillfället.

Ambivalens

Jag har gett ut två böcker, Hurra!

Jag håller på med slutredigeringen av tredje boken som ska komma ut nu i vår, Hurra!

Det är tredje boken i en trilogi, alltså avslutningen på ett projekt jag slitet med i drygt fem år. Mållinjen är inom synhåll. Wow, hur häftigt som helst.

Ändå är det som om min hjärna strejkar. Jag vill inte över den där mållinjen, den skrämmer skiten ur mig. Eftersom jag är en analytiker med rang har jag självklart analyserat detta ur så många perspektiv jag bara kan komma på.

  1. Det här är något som jag levt och identifierat mycket av mitt skrivande med som nu tar slut. Kommer jag kunna leva upp till min dröm även utan Alvhilda eller är det slut nu?
  2. Det dyker upp nya saker jag vill ha med hela tiden, nya kopplingar och nya vinklingar som känns jätteviktiga och därför känns den inte klar, det känns som om den aldrig kommer bli klar.
  3. Första och andra boken var mycket lättare teman medan den här boken har många tyngre teman som den bearbetar, så som religion, rasism, kvinnoförtryck med mera och jag är rädd att jag lyckas skriva något som kan tolkas fel och att folk får fel uppfattning om mig.
  4. Jag är så klart rädd för att helt missförstås, alltså inte bara tolkas fel, utan att man helt missar poängen.
  5. Att alla böckerna helt kommer att försvinna in i glömskan att de faller rakt in i ett vakuum av tystnad och inte tolkas alls vilket gör allt mitt arbete helt onödigt.
  6. Den här boken skiljer sig väldigt från första och andra boken och rädslan finns att det kommer försvåra målgruppen, precis som min gamla lektör sa, ja, trots att jag trotsade dina ord när det gäller vad du tyckte jag skulle göra med böckerna, har de följt med mig hela vägen, tro inget annat.
  7. Jag måste ta farväl.

Är det några fler där ute som gått igenom något liknande i sitt skrivande och har ni i så fall några smarta ord på vägen åt mig?

Ragnvald själv är inte så peppig:

”Ni är ynkliga och patetiska i jämförelse med mig och Alvhilda. Jag må inte behandla dig som en tingest men jag kan lova dig, jag äger dig på alla sätt, det måste du förstå. Jag är din skapare och jag kan även bli din förgörare och du bör behandla mig med den respekt, i tanke, ord och handling, som jag förtjänar.”