Försöker sätta ord på mina känslor

Detta är ett känslomässigt inlägg. Allt för ofta struntar jag i att skriva blogginlägg för det ska vara så genomtänkt hela tiden, men nu orkar jag inte. Jag måste få det ur mig! Jag har pratat om det här tidigare, inte här, men med vänner. Hela normaliseringen av hatet. Det började med att folk sa elaka saker anonymt på nätet. Folk skrev att personer borde dö, att de inte hade rätt att leva, att de önskade att någon skulle ta livet av personer. Efter ett tag började folk skriva likadana kommentarer fast med sin egen facebook-alias. Med bild, namn och länk så man kunde se full identitet och vänlista. Folk är inte blyga för de där hatiska åsikterna längre utan häver även ur sig att folk ska straffknullas och att personer borde äta bly, inne i diskussionstrådarna på Aftonbladet. Många rasistiska utrop där man buntar ihop alla rädda och utsatta ensamkommande flyktingbarn till ”Skäggbarn” utifrån rapporter om att alla barn inte är under arton. Bilder av att det är trettioåringar som sitter på våra hem målas upp och ännu mer hat flödar i samhället.
En kompis berättade att hen varit på en fest där en person uttalat hatiska kommentarer där någon politiker borde straffknullas för att hon uttalat sig, enligt den som uttalat, fel. Min vän hejdade personen och pekade på vad hen faktiskt sagt.
”Menar du verklige det? Menar du verkligen att du tycker att någon ska våldta henne, att du anser att det är en bra grej? Fattar du vad det är du säger?” Andra på festen kom och la sig i och tog direkt sida med personen som uttalat sig.
”Sluta PeKåa dig så himla mycket. Hon är ju dum i huvudet, klart hon ska straffknullas. Vem är du som tror du kan säga vad andra ska få tycka?”
Jag sa då att jag undrade hur lång tid det ska ta tills ord går till handling. Utvecklingen har gått oroväckande snabbt, från att man lyfte på ögonbrynen och undrade om personen var helt dum i huvudet, när den kom med klart hatiska uttalande till att det är vardagsmat och att folk gärna röstar på ett parti som uttalar främlingsfientlighet som vallöften. Från att det var små nättroll som gömde sig bakom en dataskärm och diffusa skinnskallar som skanderade rasism till att våra grannar med bild och kärnfamilj sitter och uttalar sig på samma sätt och dressmansklädda välfriserade personer står och säger samma saker som vallöften har skett över två mandatperioder. Från att hoten går från internet till muntliga uttalanden till, ja, mordbränder och hugg med svärd har skett på mindre än femton år.

Flera asylboenden har brunnit den senaste veckan och när man höjer rösten om mordbrand blir folk arga, för vi vet ju faktiskt inte än. Det kan ju vara en slump att så många ställen började brinna just nu. Och idag blev flera barn knivhuggna på en multikulturell skola i Trollhättan. Mannen ska ha haft en nazisthjälm och enligt utsago ska personen ha kopplingar till högerextremismen. Jag försöker inte på något sätt gå vetskapen i förväg och utmåla honom som extremist för det har vi inga belägg för. Det jag säger är att det ena triggar det andra och vårt samhället börjar bli bra olustigt. När hatet, hoten om våld och sjuka uppmaningar om att döda är så genomgripande överallt, är det inte konstigt om det finns de som tar till det våld som det uppmanas till, det har ju blivit okejat. Många blir arga när man gör jämförelser med tiden innan nazismen men det var ungefär samma nednötning av värderingar innan de kunde göra den kraftiga aktion som de gjorde under andra världskriget.

Jag kommer i alla fall inte vara en av de som chockat säger – ”Oj, vi märkte absolut ingenting!” om tjugo år när man ifrågasätter vår totala blindhet.

Kommer du?

Drömtydning

I natt drömde jag att jag var ute och körde på motorvägen. Det var något ställe med många på- och avfarter, ungefär som om jag var på väg rakt igenom Västerås. Problemet var bara att det var som om jag körde i fel fil. Jag mötte bilar hela tiden och var tvungen att väja för dem och försöka hålla ifrån att krocka. Det var väldigt stressigt och väldigt läskigt.

Med tanke på att jag verkade vara den enda som körde åt motsatt håll än alla andra började jag så klart att tvivla på mig själv. Eftersom jag körde i den högra körbanan blev jag dessutom väldigt förvirrad för det är faktiskt det jag lärt mig ska vara korrekt, men, kanske hade de bytt till vänstertrafik utan att jag sett det. Kanske hade alla i hela Sverige fått informationen om att vi bytt till vänstertrafik, utom jag. Det måste ju innebära att det var något fel på mig, att jag var lite korkad som inte uppfattat en så pass stor förändring.

Sådant for genom mitt huvud medan jag kämpade för att behålla livhanken. Hela tiden kom det nya bilar upp på motorvägen så jag kunde inte komma av den utan var tvungen att fortsätta köra slalom. När jag så äntligen kom av motorvägen och tittade på skyltarna, såg jag att jag faktiskt hade rätt. Jag hade kört rätt, jag hade varit den enda där nere som faktiskt visste vad jag höll på med men det var ju lite skit samma eftersom det varit livsfarligt vilket fall.

Vad kan det varit som mitt undermedvetna försökt tala om för mig mån tro?
Kanske är mitt undermedvetna bra trött på att jag tvivlar på mig själv hela tiden. Kanske tycker det att det är dags att jag slutar kasta mig i diket och istället tar min rättmätiga plats på motorvägen och tvingar alla andra att ratta sig efter mig ibland.

Kanske behöver jag ta tjuren vid hornen och tvinga ner mig själv på den där motorvägen igen, och inte väja.

Kommentarer

I början med den här bloggen fick jag väldigt lite kommentarer. Sedan kom de i massor. Kanske tjugo om dagen. Visst är det roligt när folk visar intresse för ens inlägg, men när det bara är spam, reklam och skräpinlägg, då dalar ens glädje ganska kraftigt. Samtidigt hade andra visat intresse och jag hade fått några riktiga kommentarer vilket jag ändå gladde mig åt. Jag följde rådet från en vän och skaffade kommentatorshotell eller vad det nu kallas. En annan sajt hade hand om kommentarerna och de kommentarer jag fick på bloggen syntes inte.

Jag såg däremot alla kommentarerna som tillhörde bloggen eftersom de ramlade in i inboxen och de var över 1500 stycken mot slutet. Däremot stannade det helt av i fråga om seriösa kommentarer. Jag blev osäker på om någon alls läste bloggen och när man inte får någon respons tappar man suget att säga något, ibland. Jag har ju fått kommentarer på länken inne i Facebook, men det är, även om det egentligen är samma sak, inte riktigt samma sak.

När jag gjort en helt ovetenskaplig undersökning angående kommenteringen så säger de flesta att om man måste skaffa sig ett nytt konto någonstans för att kommentera eller kommentera med sin Facebook-/eller Googleprofil så struntar man hellre i att kommentera. Det är visste väl jag redan eftersom jag är likadan. Därför tog jag bort kommentarstjänsten och har återgått till bloggens egen kommentarsfält.

Jag började med att radera alla 1500 spamkommentarerna, tog bort kommentarstjänsten och installerade en captcha. Under de tio minuterna hann det ramla in 10 spamkommentarer.  Nu får jag bara kanske fyra om dagen och de försöker jag hinna ta bort. Snart hoppas jag kunna få fler riktiga kommentarer än spam, då kanske det till och med är värt det.

Vill tillägga att det problemet hade jag aldrig på Blogger.