Högläsning av skräck

I dag och i går hade jag högläsning på jobbet. Jag hade på mig en grå kappa som kollegorna kallade för sagokappan och hämtade barnen från de olika avdelningarna. Temat var så klart spökhistorier. Jag har upptäckt Dan Höjer som barnbibliotekare eftersom barnen är helt sålda på just skräckhistorier, och han levererar. Vi snackar inte de där historierna som luras när det bara är ett lakan som rör sig i vinden eller när skuggan med de långa klorna bara är ett träd. De historierna där förtroende mellan författaren och läsaren liksom bryts. För när ett barn vill ha en spökhistoria vill de inte ha en moralkaka om att allt de tror är spöken bara är fantasier, de vill ha ett spöke och de vill att spöket ska vara riktigt läskigt. Där håller Dan Höjer hela vägen och jag läste flera av hans historier dessa två dagar.  Han har en bra balans mellan att göra det läskigt men ändå hålla sig inom gränserna för vad de små barnen faktiskt kan ta innan det blir för otäckt.

Vanligtvis brukar det vara svårt att få barnen att lyssna. De sitter bara och skruvar på sig eller tisslar med någon av sina kompisar.

Inte nu.

De satt helt koncentrerade på historierna som jag läste med nästan viskande stämma i det dunkla rummet. Jag stressade inte utan läste ganska långsamt och tog ofta konstpauser då jag lyfte blicken och mötte deras storögda nunor. Det gjorde att jag höll kvar dem i spänningen och känslan av mystik. Efteråt fick jag vid ett tillfälle applåder, ett annat ville de prata om de stygga vuxna som inte var snälla och att spöket som skulle skrämmas gjorde helt rätt. Alltid var det någon som med stora ögon sa ”Oj, det där var verkligen läskigt, va bra det var!” för de fick precis det de förväntade sig, spöken och läskigheter.

Jag själv stormtrivdes och kollade av hur de reagerade på läsningen på tisdagen för att höja lite på onsdagen. Jag gick till och med så långt att jag svetsade ihop två spökhistorier för de äldre där den ena började jättebra och hade ett otroligt spännande tema men slutade lite för försiktigt, medan en annan historia var lite för försiktig i början men hade ett fantastiskt spännande slut. De historierna var så bra tillsammans att barnen var överlyckliga. Till och med tuffingen, som efteråt sa att den inte var så läskig, hade suttit med stora ögon, utan att ge ifrån sig ett pip, på hela tiden.

Som tur är kommer det vara högläsning redan om två veckor igen så jag slipper gå för länge utan denna fantastiska upplevelse. Nu måste jag bara hitta de där spännande historierna utanför temat spöken och skräck.

Me too

Om man är aktiv på sociala medier så är det nog svårt att ha missat kampanjen ”Me too”. Den har alltså gått ut på att alla kvinnor som varit med om övergrepp från män ska skriva me too. Vad ska det vara bra för, kanske någon undrar då. Jo, för att synliggöra problemet. Visst har det pratats om men har oftast viftats bort genom att män säger ”Inte alla män” eller på annat sätt göra sig själva till offer i debatten eller helt enkelt bara drar bort fokus från huvudtemat. Det är många som försökt här med genom att skrika ”Men glöm inte den här gruppen” eller ”Det här är ju väldigt exkluderande mot de här grupperna” och självklart de obligatoriska ”Män kan också bli utsatta/ kvinnor kan faktiskt också vara förövare”

Av någon anledning har kvinnor fått ansvaret att lyfta alla andras problem när de lyfter sitt eget. Men den här gången var det bara frågan om kvinnor som blivit utsatta av män och jag tycker att budskapet ändå gått fram ganska tydligt. Överallt har jag sett ”Me too” och det har blivit smärtsamt tydligt trots alla sidodiskussioner, att detta faktiskt är ett jättestort problem som inte går att viftas bort med ”Inte alla män”. Det handlar om så mycket mer än bara de män som gör övergreppen, det handlar om hela samhällets syn på dem och kvinnorna som utsätts.

Det största problemet är upprätthållarna. Jag har själv varit en sådan, under många år, utan att själv förstå det. Upprätthållare är både kvinnor och män. De gör inte själva övergreppen men de är med i processen av att förminska övergreppens betydelse samt stötta förövarna och på det sättet förstärka det dåliga beteendet. Det är vanligt och sker överallt.  Ett tydligt exempel är Linnea i Bjästa. Det står att många är i chock över att det kunde ske, men det händer dagligen utan att det står i tidningarna eller att det blir så stort. De flesta är ofta mer benägna att ifrågasätta en kvinna som säger att hon blivit utsatt för ett övergrepp än att lägga ansvaret hos killen. Det är bara att se hur det ser ut nu runt Martin Timell. Det har kommit fram flera år av dåligt beteende från honom. Visst jag kan förstå om vissa tycker det är magstarkt att det ska stå i så många tidningar och att så många sprider hat om honom, men se det från andra hållet istället. Han har haft möjligheten att göra övergrepp under många år, han har inte fått några konsekvenser och kvinnorna som anmält till chefen om vad som hänt, har inte fått något stöd. Om man inte tar hinken av skuld direkt och lär sig av den så blir alla hinkar till ett vattenfall till slut och då får man stå i duschen ett tag.

Det är en salig blandning av människor som står på hans sida och det är långt ifrån bara män. Många kvinnor skyndar sig till hans sida, uttrycker att det var ju så många år sedan att det inte räknas (även om vissa som anmält gjorde det så sent som 2016), att man som kvinna måste vara tydlig och säga ifrån direkt till honom så att han fattar, att man som kvinna måste kunna ta lite skämt och kanske tafsa tillbaka istället för att springa gråtande till chefen. Det är detta som är upprätthållande.

Det är en av anledningarna till att jag inte ens orkade fundera över att skriva vad min Me too ens handlade om, det räcker med att jag är med i uppropet. Det tog mig över tio år innan jag ens orkade berätta om det för någon och jag blev direkt ifrågasatt av folk om jag inte riktigt betedde mig så som ett offer borde bete sig, eller sa saker som ett offer inte borde säga. Alla hade gärna en nål framme som de var beredda på att sticka in i min ballong av lögner.

Men, som jag sa, jag har också varit en upprätthållare, under många år. Jag tyckte att kvinnor var gnälliga, att vi måste stå upp för vad vi tycker ordentligare så skulle det inte vara några problem, att män var lättare att umgås med eftersom kvinnor bara var skvallriga intrigskapare. Jag upprätthöll bilden av att kvinnor var sämre, inte skulle tas på allvar och gjorde sig själva till offer. Det gjorde jag trots att jag själv varit utsatt och dessutom blev utsatt under tiden. Men bilden var ju att jag fick skylla mig själv som inte sa ifrån ordentligare och det var väl kanske inte så farligt vilket gjorde det ännu svårare att faktiskt berätta om det. Jag hade ju själv redan sagt att jag fick skylla mig själv.

Därför är det viktigt att man, när en kvinna berättar om ett övergrepp, inte genast börjar leta fel eller ifrågasätter henne. Att man inte lägger skulden på henne. Att man inte genast springer och tar mannen i försvar utan överlåter sådant till advokater som kan sitt jobb. Om hon inte säger vem det är, kräv då inte att få veta det för då vill hon inte ha en hjälte, hon vill bara ha ett öra och förstående. Var då det. Lyssna, fråga om det finns något du kan göra för henne, hjälp henne söka den hjälp hon behöver, men ta inte över situationen hur frustrerad du än är.

Men framförallt, ta alla övergrepp på allvar och fundera över vad du själv kan ha gjort för att upprätthålla det. Har du skrattat åt sexistiska skämt, sa du inget när någon i din närhet pratat om övergrepp på ett positivt sätt, har du själv krävt en kvinnas uppmärksamhet sexuellt eller kroppsligt, har du snackat ner en tjej på grund av kläder eller beteende inför andra? Allt sådant är att upprätthålla möjligheten för män att göra övergrepp och komma undan med det.

En lurig historia

Bokmässan börjar närma sig och jag ska så klart dit. På torsdag och fredag kommer jag vara där som biblioteksansvarig från skolan jag jobbar på och på lördagen kommer jag vara där som författare då jag kommer sitta i panel och signera böcker. Som författare är jag där framförallt som fantastikförfattare och då ingår jag i en grupp av otroligt härliga nördiga personer som jag skrattar tillsammans med en hel del. När jag ska hänga där vill jag så klart smälta in. Det gör man lättast med steampunkgrejer, hattar, fåniga gadgets, vida klänningar och riddarkläder. Det innebär att när man smälter in där så gör man det ganska dåligt precis överallt annars.

För ett gäng år sedan när jag skulle på en bokmässa för just fantastik hade jag förberett mig genom att koppla en stor bakelittelefonlur med min mobil. När jag pratade i mobilen så kunde jag alltså göra det via luren istället, skitkul när man ska hänga på ett sådant ställe.

När jag satt på tåget, med en massa mugglare (som vi fantastiker brukar kalla icke invigda utifrån Harry Potters definition av icke magiker) så ringde telefonen. Jag tog upp mobilen och svarade men det var helt tyst. Jag såg att samtalet var igång men det var helt dött i telefonen. Det går då långsamt upp för mig att för att jag skulle kunna ta detta samtal var jag tvungen att, på ett tåg fullt med normala människor, ta fram en överdimensionerad plastlur som ser ut som den kommer direkt från sextiotalet, och hålla en konversation. Jag har aldrig tidigare varit så iakttagen under ett telefonsamtal som då och jag tror inte någon på allvar trodde på att jag faktiskt pratade med någon.

Snacka om att inte passa in.

Har du någon gång varit klädd eller gjort något för att för att passa in på ett ställe men brutit mot normen överallt annars?