Påskknytis inställd

Vi började med en tradition för några år sedan, att ha en påskknytis med några vänner på påskafton.  Jag och maken har inte våra föräldrar här i samma stad och några andra vänner som har samma situation kom med förslaget att slå ihop våra påsar och köra middag tillsammans. Påsk är annars en sådan där högtid som lätt faller mellan stolarna. Vi brukar i alla fall inte alltid hinna komma iväg och vi jobbar oftast ända fram till långfredagen. Så det är så det varit de senaste två åren i alla fall. Vi har gjort olika saker, jag brukar göra lax, vårsallad, påsktårta för vuxna och ägg med fyllning. En brukar komma med köttbullar, prinskorvar och potatis och en kommer med ägg, omelett, något kött och barnens efterrätt. I år var det en som gjorde heads upp på att hon varit risig hela veckan och på påskaftons morgon får vi veta att ett av barnen i den andra familjen insjuknat. Så, det blev bara vi. Men, med fyra i familjen är det inte så bara. Vi drog ner på tempot så klart, behövde inte stressa utan körde ett ganska avslappnat firande. Vi hade äggjakt, åt en god middag med min lax och vårsallad (våren består av blåbär och jordgubbar), vi var förbi och lämnade lax hos den sjuka familjen i utbyte mot köttbullar och prinskorvar som vi stekta på och så kokade vi potatis. Så mätta blev vi och efterrätt fick vi i oss.

———————————————————————> Snö!!!

När vi ätit körde vi igång med spelmaraton. Eftersom barnen utlyst mobilförbud under hela kvällen kunde jag inte föreviga riktigt så mycket som jag ville, men jag lyckades faktiskt ta två smygbilder under kvällen.

Vi hann spela tre brädspel varav ett visade upp en mycket fin bild av Jesus som liftade efter taxi – vilket jag tyckte var väldigt passande. Vi drog slutsatsen att han smitit från hela lidandet för mänskligheten i år och försökte få en taxi ut ur bibeln. Efter de tre brädspelen gick vi över till tevespel och körde utmaningar i Nintendoland. Maken vann verkligen varenda spel så jag börjar undra om han egentligen lider i vårt äktenskap och bara spelar lycklig (tur i spel otur i kärlek och allt det där). Vi avslutade kvällen med att se på Shutter island och jag somnade i fåtöljen när klockan gått över midnatt. Något som inte verkar vara ett problem för mig denna kväll, eftersom jag vänt på dygnet lagom tills att få svårt att komma i säng i tid till jobbet på tisdag.

Idag har vi bara slöat, tittat på teveserier tillsammans, rört oss så lite som möjligt och ätit rester.

Hur brukar du fira påsk?

Tagga ner

Jag håller på att färdigställa en roman jag skrev råmanuset till för två år sedan och fick idén till för drygt femton år sedan. Det är en ung huvudrollen är både en fyrtioåring och en femtonåring på samma gång. Det är alltså en fyrtioåring som berättar i egenskap av en femtonåring. Det mesta utspelar sig alltså i tonårsmiljö men berättarrösten är mogen. Vem riktar sig då historien till, jag har tänkt en vuxen men eftersom det är en tonårsmiljö kommer den nog att tolkas som en ungdomsbok.

Det är svåra ämnen som mobbing, utanförskap, utsatthet, sexism, homofobi och skilsmässa och jag har inte riktigt kommit överens med mig själv om hur jag ska förhålla mig till dessa. Jag har skrivit och idéer har dykt upp men jag har fastnat, totalt. Jag har läst och inte varit nöjd, jag har försökt skriva men inte känt att det blivit bra. Därför lät jag en vän som läst mycket av det jag skrivit innan, få läsa de första femtio sidorna bara för att ge hennes bild av det jag skrivit. Mycket riktigt tog hon upp just det jag redan sett som svårigheter, hon vet inte vem boken riktar sig till och den känns allt för tillrättalagd.

Eftersom det är svåra ämnen har jag blivit väldigt noga med att inte skuldbelägga offer. Samtidigt kan jag inte tänka att den är applicerbar på alla situationer där mobbing och utsatthet förekommer, det här är ett, och det är inte vackert.  Jag kan inte utgå från att göra alla nöjda, läsare måste få kunna hata mina böcker för att någon annan ska kunna älska dem.

Jag måste helt enkelt lära mig att tagga ner, låta texten följa sin egen vilja och se vart jag hamnar, utan att ursäkta och förklara allt så in i vassen. Livet har inte någon voice over, vi är alla lämnade att göra våra egna tolkningar.

Dialoger

Jag sitter och går igenom mitt aktuella manus som måste bearbetas. Å ena sidan har jag tappat fokus och känner mig kass, du vet som man brukar göra periodvis. Å andra sidan kan jag fasta i dialogerna och ryckas med i deras sinnesstämningar.

Jag är väldigt självkritisk just nu och hittar de flesta felen jag möjligen kan ha och får leta en hel del efter guldkornen. Därför var det en utmaning när jag anmälde mig till Swecon/Kontur och jag skulle fylla i vad jag hade för specialområden, vad jag var bra på och kunde prata om. Jag mindes då att andra höjt mina dialoger och att jag hade dem som något jag kunde hävda. En kollega som läst och som dessutom är svensklärare höll med så jag vågade skriva det.
Att jag fastnar i just dialogerna när jag läser mitt manus kanske har ett samband.

Kanske har jag den egenskapen för att jag själv aldrig kan hålla klaffen.