Tagga ner

Jag håller på att färdigställa en roman jag skrev råmanuset till för två år sedan och fick idén till för drygt femton år sedan. Det är en ung huvudrollen är både en fyrtioåring och en femtonåring på samma gång. Det är alltså en fyrtioåring som berättar i egenskap av en femtonåring. Det mesta utspelar sig alltså i tonårsmiljö men berättarrösten är mogen. Vem riktar sig då historien till, jag har tänkt en vuxen men eftersom det är en tonårsmiljö kommer den nog att tolkas som en ungdomsbok.

Det är svåra ämnen som mobbing, utanförskap, utsatthet, sexism, homofobi och skilsmässa och jag har inte riktigt kommit överens med mig själv om hur jag ska förhålla mig till dessa. Jag har skrivit och idéer har dykt upp men jag har fastnat, totalt. Jag har läst och inte varit nöjd, jag har försökt skriva men inte känt att det blivit bra. Därför lät jag en vän som läst mycket av det jag skrivit innan, få läsa de första femtio sidorna bara för att ge hennes bild av det jag skrivit. Mycket riktigt tog hon upp just det jag redan sett som svårigheter, hon vet inte vem boken riktar sig till och den känns allt för tillrättalagd.

Eftersom det är svåra ämnen har jag blivit väldigt noga med att inte skuldbelägga offer. Samtidigt kan jag inte tänka att den är applicerbar på alla situationer där mobbing och utsatthet förekommer, det här är ett, och det är inte vackert.  Jag kan inte utgå från att göra alla nöjda, läsare måste få kunna hata mina böcker för att någon annan ska kunna älska dem.

Jag måste helt enkelt lära mig att tagga ner, låta texten följa sin egen vilja och se vart jag hamnar, utan att ursäkta och förklara allt så in i vassen. Livet har inte någon voice over, vi är alla lämnade att göra våra egna tolkningar.

Dialoger

Jag sitter och går igenom mitt aktuella manus som måste bearbetas. Å ena sidan har jag tappat fokus och känner mig kass, du vet som man brukar göra periodvis. Å andra sidan kan jag fasta i dialogerna och ryckas med i deras sinnesstämningar.

Jag är väldigt självkritisk just nu och hittar de flesta felen jag möjligen kan ha och får leta en hel del efter guldkornen. Därför var det en utmaning när jag anmälde mig till Swecon/Kontur och jag skulle fylla i vad jag hade för specialområden, vad jag var bra på och kunde prata om. Jag mindes då att andra höjt mina dialoger och att jag hade dem som något jag kunde hävda. En kollega som läst och som dessutom är svensklärare höll med så jag vågade skriva det.
Att jag fastnar i just dialogerna när jag läser mitt manus kanske har ett samband.

Kanske har jag den egenskapen för att jag själv aldrig kan hålla klaffen.

Den mystiska träningsvärken

I går morse när jag klev upp kunde jag knappt stå på benen. Det gjorde så fantastiskt ont i både ben och rygg. Efter ett tag kunde jag lokalisera det och identifiera det som massiv träningsvärk i benen och ischias som spökade i ryggen. Mysko. Jag hade ju inte tränat eller använt ryggen. Nog för att jag varit sjuk och knappt rört en fena på två veckor och helt plötsligt jobbat en hel dag, men ändå. Så massiv värk för det, det är ju rent pinsamt. Kanske var det bara för att kroppen var trött. Jag hade ju faktiskt gått upp före fem två dagar i rad nu och kroppen var kanske lite sur på mig. Men det brukar bara vara ryggen då, och fötterna, inte träningsvärk.

Under tisdagen slog det mig, när jag började använda min matematiska hjärndel, att jag kanske fått lite träning ändå. Vi hade nämligen lekt en lek med barnen i skogen på måndagsförmiddagen. Vi hade lagt ut papper med siffror på  i en cirkeln, från ett till tolv, som en klocka. Barnen hade fått ställa sig på kö vid ettan och kasta en ärtpåse för att komma inuti en cirkel i mitten. Om de klarade det fick de gå till tvåan, om de inte klarade det fick de kasta en gång till på ettan. Den som kom till tolvan första vann, alla fick dock kasta tills de kom i mål.

Vi hade delat upp barngruppen i två grupper, jag hade alltså hand om tio barn. Tio barn som kastade en ärtpåse mot mitten för att få gå vidare alla tolv stegen. Varje gång ett barn kastat böjde jag mig ner, oftast kom jag ihåg att böja benen istället för ryggen, plockade upp ärtpåsen och kastade tillbaka den till barnen. Snabb uträkning: tio gånger tolv ger en ganska snabb indikation om att jag gjort minst ett hundra tjugo knäböj under en ganska kort tid. Och det skulle varit om alla barn varit så duktiga att de bara behövt kasta en gång. Nu var de ju inte det. De duktigaste behövde bara kasta om två tre gånger under färden runt klockan. Några fick kasta tio gånger extra på flertalet siffror. Det innebär att jag troligen gjorde minst tvåhundrafyrtio, ännu troligare minst trehundrasextio böjningar för att plocka upp ärtpåsar. Troligen var jag inte så duktig som jag trodde utan böjde nog med ryggen ungefär hälften av gångerna. Det gr alltså närmre tvåhundra knäböj och tvåhundra ryggböj.

Helt plötsligt är inte min ryggvärk och träningsvärk i benen alls lika mystisk.

Vem behöver gym när man jobbar i förskoleklass?