Jag låter en häst frusta lite

Bild från Pixabay.com

Som vanligt snubblar man över många intressanta saker i sitt Facebookflöde. Allt beror förstås på vad man har för vänner som fyller upp flödet men om man har mitt flöde så snubblar man i alla fall över många intressanta saker. Senast i ledet är en intervju med Katarina Gospic.

Hon säger saker som:

”Vi är inte rationella beslutsfattare och jag skulle säga att vi är oerhört mycket inne i mönster som hindrar vår utveckling.”

Hon jämför våra hjärnor med hästar:

Vår förmåga att reglera våra impulser sitter i frontalloben, hjärnans smartaste del och ryttaren. Det är den som – förhoppningsvis – håller oss ifrån att inhandla och trycka i oss tio muffins bara för att de ser lockande ut och i stället behärskar oss, för att det är mer gynnsamt.”

”När vi skriver elaka saker på nätet låter vi hästen skena. Vi faller för våra impulser. Att låta hästen skena kan i stunden ge en omedelbar belöning, på samma sätt som det kan vara skönt att låta ilskan gå ur en när man är arg. Men det är inte långsiktigt, fördelaktigt beteende. Vår 40.000 år gamla grundprogrammering kan i dagens samhälle vara det största hindret för vår utveckling.
I dag har vi tillgång till sekundsnabb information från hela världen. Vi matas med krig, sjukdomar och att folk dör och det gör att vår uppfattning för sannolikheter är totalt fel. Det leder många gånger till panikbeteende.”

Hon förklarar att vi är ögontjänare som gör allt för att passa in och bli godkända av den stora massan eller i alla fall av det sociala sammanhang man tillhör. Det är på grund av våra gamla hjärnor som är anpassade efter det liv vi levde för flera tusen år sedan. Då var det viktigt att bli godkänd av gruppen så man inte blev ensam på savannen och ett lätt byte, därför vill vi bli bekräftade och håller gärna med massan. Det sätter fart på belöningssystemet i hjärnan.

När jag läst igenom artikeln läste jag några kommentarer under länken inne på Facebook. Uppenbarligen inte på DN:s egen Facebooksida eftersom jag letat efter kommentarerna nu i efterhand och inte hittat dem. Det måste alltså ha varit en väns egen delning. Det var i alla fall en lång kommentar som handlade om hur vissa personer kanske är för bra på det där med att hålla in hästarna och att det kan vara grunden till många sjukskrivningar som dyker upp i dag. Att vi inte är gjorda för den återhållsamhet som krävs i en så global värld som vi lever i.

Det fick mig att analysera mig själv, som så många gånger tidigare. Jag skriver mer och mer sällan blogginlägg eftersom jag så ofta är stressad eller i affekt över något. Det gör att jag är rädd att skriva något som helt grundar sig i mina känslor och inte i vetenskap eller sanning. Jag går alltid igenom på vilket sätt mina blogginlägg kan påverka min framtid, andras tyckande och tänkande om mig och påverka vänskapsband eller framtida arbetsmöjligheter.

Just nu ältar jag och processar något som påverkar mig djupt. Mina vilda hästar och primitiva behov vill att jag skriver om det jag precis blivit utsatt för. De delarna vill hänga ut människor som jag anser har behandlat mig illa och kanske vill jag även använda min författarkunskap till att brodera ut lite extra för att verkligen få ut min frustration och ilska. Jag vill inte tillhöra den procent som min man säger – aldrig kommer över det – men jag vill inte heller släppa och gå vidare utan att få någon form av upprättelse. Mina behov av att få ur mig allt går ut över min man som får höra alla tankar och ilska.

Det är tur att jag är författare och jag ser fram emot den dag jag kan få ur mig allt och bearbeta genom att skriva ner det, använda det i en roman, skriva en novell om det eller kanske en krönika.

Men det får bli efter att jag blivit klar med Ragnvalds upprättelse.

Tills dess får hästarna hållas hårt, det här är den enda stegring ryttaren tillåter för tillfället.

Varför är konstnärligt och logiskt tänkande motsatser?

Det är ett överflöd av test på Facebook som pockar på ens uppmärksamhet. Vissa gör jag när jag är uttråkad men de flesta hoppar jag över. Idag såg jag däremot ett som jag blev genuint intresserad av eftersom jag själv tycker mig inte kunna vara på varken den ena eller den andra sidan. Frågan var om jag var analytisk eller kreativ.

Jag har alltid sett mig som både ock. Redan från barnsben ville jag bli skådespelare, måla och skapa berättelser samtidigt som jag alltid analyserat svåra situationer och hittat svar på människors annars ologiska beteende. Som socionom är jag väldigt analytisk, går igenom vad som kan vara orsaken till olika situationer, det är aldrig svart eller vitt, det finns alltid orsaker till att någon gör saker man själv inte egentligen kan förstå, bara man granskar och söker. När jag väl hittat orsaken är jag inte sen med att hitta sätt att jobba på som inte alltid är innanför ramarna, jag är kreativ i mina metoder och hittar sätt att möta personer där de befinner sig istället för att förvänta mig att de ska ta sig till mig.
Som konstnärlig lutar jag mig ofta mot logiken och analyserna. Som författare analyserar jag händelseförlopp, mina karaktärers utveckling och ser över logiken i deras handlingar. Jag analyserar allt jag skriver mot bland annat psykologi och genus. Det gör jag även när jag läser böcker och ser filmer. När jag ser en film är handlingen och den underliggande meningen samt skådespelarnas trovärdighet precis lika viktigt, det är inget jag väljer mellan utan ser som en helhet.  Utan den ena skulle inte den andra funka lika bra, och vice versa.  Jag kan tycka en melodi är väldigt bra men om texten inte har någon mening kan låten falla platt och samma sak om jag vänder även på det.

I testet var det frågor som var omöjliga att välja a eller b på. Om jag lyssnade på melodin eller texten, om jag skulle välja en politisk debatt eller en konstutställning, meningsuppbyggnad eller handling i en bok, fantasyböcker eller mysterieböcker, om jag vid debatt svarar med argument som grundar sig på fakta eller om jag analyserar motståndarens argumentation för att hitta svagheter som jag kan gå på. Den sista är ett typexempel på något jag inte kan välja utan där jag måste göra båda som en helhet, likt de flesta av dessa frågor men många kan även bero på situation. Det beror ju på vad den akademiska debatten handlar om och vad det är för konstnärlig utställning.

Är det samma för dig när du skapar eller jobbar? Tycker du att du funkar bäst när du analyserar och skapar eller vill du hålla dessa isär?

Ödesgudinna

Bild från Pixabay.com

Jag har utbildat mig till socionom för att jag ville jobba med ungdomar. Jag hamnade bara på socialtjänsten. Jag började skriva och började satsa på det, gav ut böcker och utbildade mig till skrivpedagog. Redo att satsa. Sökte jobb som vikarie på förskolor och skolor för att ha en inkomst medan jag satsar på mitt eget.

Fick inget svar från kommunen, gav upp, fick jobb på hem för ensamkommande. Älskade det. Gav mig helt hän, trots sjuttioprocentig tjänst. Hade svårt att ägna mig åt skrivande, fick inget gjort på den fronten men grävde ner mig mer och mer i arbetet. Älskade det, hade kunskap, fick uppskattning tappade skrivandet ännu mer.

Kommunen ringde, var intresserade, gav mig massa positiva ord om min erfarenhet och kunskap, fick mig att tveka. Kom till jobbet och insåg att jag redan var rätt och att det inte var tryggt nog på kommunen, det var ju timvik, inte helt trygg inkomst, nästan helt glömt bort planen kring skrivandet och studerandet och vikarierande.

Ödesgudinnan suckade, himlade med ögonen och gjorde en missnöjd grimas innan hon måttade en rejäl spark i röven på mig så jag flög helt ur min trygga tillvaro.

Nu ser jag mig omkring, kisar med ögonen och letar efter den där vägen jag var på väg att följa tidigare, ljuset är skumt och vägen känns både sank och ojämt, men förhoppningsvis hittar jag tillbaka till den del som är ordentligt upplyst igen.

Det är ungefär vad jag kan skriva om min situation just nu, även om den är bra mycket ordrikare om man ska läsa den exakta handlingen, men det här är allt ni får. Förhoppningsvis innebär det här att vi kommer ses mer inom den litterära världen i framtiden.