Ödesgudinna

Bild från Pixabay.com

Jag har utbildat mig till socionom för att jag ville jobba med ungdomar. Jag hamnade bara på socialtjänsten. Jag började skriva och började satsa på det, gav ut böcker och utbildade mig till skrivpedagog. Redo att satsa. Sökte jobb som vikarie på förskolor och skolor för att ha en inkomst medan jag satsar på mitt eget.

Fick inget svar från kommunen, gav upp, fick jobb på hem för ensamkommande. Älskade det. Gav mig helt hän, trots sjuttioprocentig tjänst. Hade svårt att ägna mig åt skrivande, fick inget gjort på den fronten men grävde ner mig mer och mer i arbetet. Älskade det, hade kunskap, fick uppskattning tappade skrivandet ännu mer.

Kommunen ringde, var intresserade, gav mig massa positiva ord om min erfarenhet och kunskap, fick mig att tveka. Kom till jobbet och insåg att jag redan var rätt och att det inte var tryggt nog på kommunen, det var ju timvik, inte helt trygg inkomst, nästan helt glömt bort planen kring skrivandet och studerandet och vikarierande.

Ödesgudinnan suckade, himlade med ögonen och gjorde en missnöjd grimas innan hon måttade en rejäl spark i röven på mig så jag flög helt ur min trygga tillvaro.

Nu ser jag mig omkring, kisar med ögonen och letar efter den där vägen jag var på väg att följa tidigare, ljuset är skumt och vägen känns både sank och ojämt, men förhoppningsvis hittar jag tillbaka till den del som är ordentligt upplyst igen.

Det är ungefär vad jag kan skriva om min situation just nu, även om den är bra mycket ordrikare om man ska läsa den exakta handlingen, men det här är allt ni får. Förhoppningsvis innebär det här att vi kommer ses mer inom den litterära världen i framtiden.

Hur det verkligen är

Det är viktigt att bilden blir nyanserad. Jag har märkt att bilden av hur det är att jobba på ett hem för ensamkommande är att det är livsfarligt, folk har en bild av att det är våld och övergrepp mest hela dagen. När jag berättar hur det verkligen är blir de förvånade och undrar hur det kommer sig att den bilden aldrig visas. Kanske, som jag såg någon annan skriva, är det för att det inte går att sälja lösnummer på det. Kanske är det för att det trivsamma, fungerande, inte är en nyhet utan vardag och det har inte nyheterna tid med. Istället är det viktigt att vi som faktiskt vet, och har en röst, ger vår bild av vardagen så att den inte glöms bort.

Om något av det som beskrivs i medier eller av de ”främlingsfientliga” ”invandringskritiska” säger så skulle mitt jobb bestå av att ha tafsande, skäggiga trettioåringar som försöker våldföra sig på mig varje arbetspass. Att jag skulle ägna alla mina arbetsdagar till att vara rädd, vittja efter vapen med metalldetektor med jämna mellanrum och stoppa IS-uppvigling varje eftermiddag.

Så är det dock inte. Ett ganska normalt arbetspass brukar bestå i att (när man räknar bort all myndighetskontakt, överlämningar, möten eller administrativt arbete, som inget av dem innefattar några övergrepp eller skäggiga trettioåringar (om de inte möjligen är en god man eller annan personal)):

  1. Jag kommer till jobbet och möts att flera glada killar som vill ge mig en kram (vill poängtera att det inte är av övergreppsnatur, detta finns två bevis på: Deras händer är på min rygg, ovanför svanken och jag är en fyrtioårig överviktig tant som de brukar referera till som mamma).
  2. Flera killar vill att jag ska vara med och spela biljard med dem (ett litet miniatyrbiljardbord som de är lika glada över som om det vore ett stort riktigt så använd inte ”bortskämd-kortet för det passa inte in här”). Det är alltid någon som mer än gärna ger sin plats för att jag eller någon annan av de vuxna som jobbar ska vara med och spela.
  3. Jag sitter och läser någon svensk lättläst bok tillsammans med någon kille som är genuint intresserad av att lära sig svenska (trots att de får läsa barnböcker som handlar om Pelle och Lisa som ska leka i sandlådan).
  4. Lagar middag tillsammans med några killar eftersom de alltid ska vara delaktiga, men det är aldrig några problem att få med dem i arbetet. Ibland lär jag dem typisk svensk husmanskost och ibland lär de mig mat från sin kultur, alltid med ett intresse av att lära sig i fokus och många skratt.
  5. Äter middag tillsammans, allihop. Efter maten säger alla tack till oss som jobbar och städar undan efter sig, torkar bordet och gör fint i köket (mycket osvenskt ungdomsbeteende, håller med).
  6. När kvällen kommer och det är dags att gå och lägga sig sitter jag och tröstar några som saknar sin mamma,
  7. jag får säga till några att gå in på sina rum och inte sitta uppe hela natten (vilket huliganbeteende, inte något man skulle vara tvungen att göra med en vanlig svensk ungdom inte),
  8. och jag kollar av överallt så att det inte är stökigt eller något kvarglömt.
  9. När morgonen kommer går jag runt och väcker många sjusovare som har svårt att komma upp på morgonen (vilket huliganbeteende, inte något man skulle vara tvungen att göra med en vanlig svensk ungdom inte).

Med detta vill jag inte säga att det inte finns risker i mitt jobb men riskerna är inte att de i sig är våldsbenägna eller trettioåringar med sned kvinnosyn.

Riskerna är att många av ungdomarna har historia som vi inte känner till som kan påverka dem i krissituationer. När en kille som vanligtvis är glad, skrattar ofta, är artig och hjälper till med allt till slut inte orkar hålla uppe sin mask längre, när det tidigare livet kommer ikapp och mardrömmarna tar över även dagarna, då vet inte jag hur han kommer reagera. När han hamnar i en trängd situation som på något sätt triggar ett svårt minne som jag inte ens kan föreställa mig, då vet inte jag om hans instinktiva reaktion blir att attackera för att han inte klarar av skräcken som tar över, just där och då.

Jag vet inte heller hur en desperat ungdom, som satsat allt, offrat mer än vad många i trygga Sverige inte ens kan förstå, för att lämna sin familj, sin mamma, sina syskon och tagit sig igenom fruktansvärda svårigheter, för att ta sig hit, hur han skulle reagera om han får ett nej till asyl. Jag vet inte om det kommer påverka denna person på ett sådant sätt att han kan tänka sig att offra ännu mer, se en desperat möjlighet att bli kvar om han kidnappar eller håller fast någon vilken han kan skada. En trängd och desperat person kan få för sig många saker för att hitta ett strimma hopp om att klara sig.

Eller att personen helt enkelt inte ser någon annan möjlighet än att ta sitt eget liv och hur personen väljer att göra det kan påverka min säkerhet eftersom jag har ett ansvar i att försöka avstyra dessa försök i så lång utsträckning som möjligt.

Så till alla nya fikabordsrasister där ute, som läser nyheter blandat med rasistisk propaganda som smygs in i våra facebooksflöden, gör som Kristoffer Appelquist säger: Ta kontakt med flyktingar, prata med asylboenden eller hem för ensamkommande för att se om det finns något ni kan hjälpa till med. Prata med ungdomarna, försöka sudda ut vi och dem, se dem för vad de är istället för den hatiska bild som nu målas upp i samhället.

Kristoffer Appelquist, jag kånkar lådor mest hela dagen, men nog fasen behövs det lite mer annonsering så vi blir fler som bär.

The force awakens

Bild från Disney

Nu har även jag sett den. Filmen alla talar om, i alla fall om man umgås i mina kretsar. Maken tvingade iväg mig till biografen för att överhuvudtaget kunna prata med mig.

Det här inlägget kommer att kunna innehålla spoilers för de som inte sett den, så om ni vill slippa det, sluta läs.

Jag gillade filmen, den var snyggt gjord, den var full med action och härliga kopplingar till första filmen. De tre stora var med från första filmen vilket gjorde det ännu häftigare. När jag säger att det fanns många härliga kopplingar kan jag utveckla det lite och säga att det fanns så många kopplingar att det kändes som en remake på den första filmen i vissa fall. I samtal med maken säger han, och jag tror jag håller med, att det behövdes för att få tillbaka alla fansen som liksom svajat lite efter de där tre filmerna, som många fans påstår ALDRIG HÄNDE!

Om jag sammanfattar A new hope med:

En föräldralös ung person som lever på en ökenplanet som hen helst vill bort från men hålls kvar av genom familjeband. Familjebanden dödas dock och den unga personen har möjlighet att ta sig bort. Den unga bär på kraften och är genom detta universums enda stora hopp. Genom bekantskapen av en robot som bär på hemlig information som måste till rebellerna  försvinner den unga personen ut på ett äventyr. Den stora styggingen är maskbeklädd och styrs av en annan gammal och skrynklig stark mästare som talar till styggingen från en avlägsen plats. Styggingarna har en stor planetstor farkost som kan döda planeter. Någon som den unga personen ser som en inspirationskälla och förebild vill att denna unga skall följa i hans fotspår men dör sedan framför ögonen på hen mot hens stora motståndare i kraften, vilket blir en utlösande faktor för hen i sin egen kamp med kraften. Den stora rymdfarkostbollen som dödar planeter förstörs sedan genom att små rymdskepp åker i en slags ränna på bollens yta, och skjuter på något längst in som gör en kedjereaktion som får hela stället att explodera.

Eller vänta, var det verkligen A new hope jag beskrev här eller var det the force awakens?

Med det säger jag inte att det var dåligt, för det var inte dåligt, men det var väldigt många saker som var exakt samma, nästan. Om det hade varit en sci-fi-film som inte var i Star wars-serien och den hade varit exakt så här, undrar jag hur många som hade skrikit att det var en kopia?
Som sagt, den var asbra, men det kanske beror på att jag tycker att första filmen är asbra, men även om jag tycker det så kan jag inte undgå att tänka att det är en remake av originalet – A new hope.

Kanske en spoiler; men jag kan inte låta bli att sia framtidens filmer och säga att Ray och Hårfager är kusiner för Ray träffade troligen sin far i slutet av filmen jag just såg.

Jag är inte ensam om att se likheter heller, vill jag bara säga.

Men, positiva skillnader mellan filmerna är:

Det var en kvinnlig badass till huvudroll. Hon sätter män på plats hela tiden genom sitt kunnande och överlägsenhet i det mesta, inom framförallt manliga delar.
En färgad person fick spela en av huvudrollerna och vara den dom bryter mot det onda och gå över till det goda och bli hjälte.
De hade lagt in en kvinna som befäl inom stortroopersarmén som inte har grejer som framhäver hennes kropp.
Stormtroopers ges mer personlighet genom Finn som bryter på grund av sitt samvete.
Så klart var det bättre grafik och specialeffekter även om det var väldigt bra i A new hope, med tanke på tiden då den spelades in.

Det är vad jag kommer på när jag ger det en snabb genomfunderare efter att bara ha sett filmen en gång (oftast har jag sett eller läst något mer än en gång innan jag hinner ge en ordentlig tänk) så är det något du kommer på som som var bättre i den här filmen jämfört med första, fyll i.