Varför är konstnärligt och logiskt tänkande motsatser?

Det är ett överflöd av test på Facebook som pockar på ens uppmärksamhet. Vissa gör jag när jag är uttråkad men de flesta hoppar jag över. Idag såg jag däremot ett som jag blev genuint intresserad av eftersom jag själv tycker mig inte kunna vara på varken den ena eller den andra sidan. Frågan var om jag var analytisk eller kreativ.

Jag har alltid sett mig som både ock. Redan från barnsben ville jag bli skådespelare, måla och skapa berättelser samtidigt som jag alltid analyserat svåra situationer och hittat svar på människors annars ologiska beteende. Som socionom är jag väldigt analytisk, går igenom vad som kan vara orsaken till olika situationer, det är aldrig svart eller vitt, det finns alltid orsaker till att någon gör saker man själv inte egentligen kan förstå, bara man granskar och söker. När jag väl hittat orsaken är jag inte sen med att hitta sätt att jobba på som inte alltid är innanför ramarna, jag är kreativ i mina metoder och hittar sätt att möta personer där de befinner sig istället för att förvänta mig att de ska ta sig till mig.
Som konstnärlig lutar jag mig ofta mot logiken och analyserna. Som författare analyserar jag händelseförlopp, mina karaktärers utveckling och ser över logiken i deras handlingar. Jag analyserar allt jag skriver mot bland annat psykologi och genus. Det gör jag även när jag läser böcker och ser filmer. När jag ser en film är handlingen och den underliggande meningen samt skådespelarnas trovärdighet precis lika viktigt, det är inget jag väljer mellan utan ser som en helhet.  Utan den ena skulle inte den andra funka lika bra, och vice versa.  Jag kan tycka en melodi är väldigt bra men om texten inte har någon mening kan låten falla platt och samma sak om jag vänder även på det.

I testet var det frågor som var omöjliga att välja a eller b på. Om jag lyssnade på melodin eller texten, om jag skulle välja en politisk debatt eller en konstutställning, meningsuppbyggnad eller handling i en bok, fantasyböcker eller mysterieböcker, om jag vid debatt svarar med argument som grundar sig på fakta eller om jag analyserar motståndarens argumentation för att hitta svagheter som jag kan gå på. Den sista är ett typexempel på något jag inte kan välja utan där jag måste göra båda som en helhet, likt de flesta av dessa frågor men många kan även bero på situation. Det beror ju på vad den akademiska debatten handlar om och vad det är för konstnärlig utställning.

Är det samma för dig när du skapar eller jobbar? Tycker du att du funkar bäst när du analyserar och skapar eller vill du hålla dessa isär?

Ödesgudinna

Bild från Pixabay.com

Jag har utbildat mig till socionom för att jag ville jobba med ungdomar. Jag hamnade bara på socialtjänsten. Jag började skriva och började satsa på det, gav ut böcker och utbildade mig till skrivpedagog. Redo att satsa. Sökte jobb som vikarie på förskolor och skolor för att ha en inkomst medan jag satsar på mitt eget.

Fick inget svar från kommunen, gav upp, fick jobb på hem för ensamkommande. Älskade det. Gav mig helt hän, trots sjuttioprocentig tjänst. Hade svårt att ägna mig åt skrivande, fick inget gjort på den fronten men grävde ner mig mer och mer i arbetet. Älskade det, hade kunskap, fick uppskattning tappade skrivandet ännu mer.

Kommunen ringde, var intresserade, gav mig massa positiva ord om min erfarenhet och kunskap, fick mig att tveka. Kom till jobbet och insåg att jag redan var rätt och att det inte var tryggt nog på kommunen, det var ju timvik, inte helt trygg inkomst, nästan helt glömt bort planen kring skrivandet och studerandet och vikarierande.

Ödesgudinnan suckade, himlade med ögonen och gjorde en missnöjd grimas innan hon måttade en rejäl spark i röven på mig så jag flög helt ur min trygga tillvaro.

Nu ser jag mig omkring, kisar med ögonen och letar efter den där vägen jag var på väg att följa tidigare, ljuset är skumt och vägen känns både sank och ojämt, men förhoppningsvis hittar jag tillbaka till den del som är ordentligt upplyst igen.

Det är ungefär vad jag kan skriva om min situation just nu, även om den är bra mycket ordrikare om man ska läsa den exakta handlingen, men det här är allt ni får. Förhoppningsvis innebär det här att vi kommer ses mer inom den litterära världen i framtiden.

Hur det verkligen är

Det är viktigt att bilden blir nyanserad. Jag har märkt att bilden av hur det är att jobba på ett hem för ensamkommande är att det är livsfarligt, folk har en bild av att det är våld och övergrepp mest hela dagen. När jag berättar hur det verkligen är blir de förvånade och undrar hur det kommer sig att den bilden aldrig visas. Kanske, som jag såg någon annan skriva, är det för att det inte går att sälja lösnummer på det. Kanske är det för att det trivsamma, fungerande, inte är en nyhet utan vardag och det har inte nyheterna tid med. Istället är det viktigt att vi som faktiskt vet, och har en röst, ger vår bild av vardagen så att den inte glöms bort.

Om något av det som beskrivs i medier eller av de ”främlingsfientliga” ”invandringskritiska” säger så skulle mitt jobb bestå av att ha tafsande, skäggiga trettioåringar som försöker våldföra sig på mig varje arbetspass. Att jag skulle ägna alla mina arbetsdagar till att vara rädd, vittja efter vapen med metalldetektor med jämna mellanrum och stoppa IS-uppvigling varje eftermiddag.

Så är det dock inte. Ett ganska normalt arbetspass brukar bestå i att (när man räknar bort all myndighetskontakt, överlämningar, möten eller administrativt arbete, som inget av dem innefattar några övergrepp eller skäggiga trettioåringar (om de inte möjligen är en god man eller annan personal)):

  1. Jag kommer till jobbet och möts att flera glada killar som vill ge mig en kram (vill poängtera att det inte är av övergreppsnatur, detta finns två bevis på: Deras händer är på min rygg, ovanför svanken och jag är en fyrtioårig överviktig tant som de brukar referera till som mamma).
  2. Flera killar vill att jag ska vara med och spela biljard med dem (ett litet miniatyrbiljardbord som de är lika glada över som om det vore ett stort riktigt så använd inte ”bortskämd-kortet för det passa inte in här”). Det är alltid någon som mer än gärna ger sin plats för att jag eller någon annan av de vuxna som jobbar ska vara med och spela.
  3. Jag sitter och läser någon svensk lättläst bok tillsammans med någon kille som är genuint intresserad av att lära sig svenska (trots att de får läsa barnböcker som handlar om Pelle och Lisa som ska leka i sandlådan).
  4. Lagar middag tillsammans med några killar eftersom de alltid ska vara delaktiga, men det är aldrig några problem att få med dem i arbetet. Ibland lär jag dem typisk svensk husmanskost och ibland lär de mig mat från sin kultur, alltid med ett intresse av att lära sig i fokus och många skratt.
  5. Äter middag tillsammans, allihop. Efter maten säger alla tack till oss som jobbar och städar undan efter sig, torkar bordet och gör fint i köket (mycket osvenskt ungdomsbeteende, håller med).
  6. När kvällen kommer och det är dags att gå och lägga sig sitter jag och tröstar några som saknar sin mamma,
  7. jag får säga till några att gå in på sina rum och inte sitta uppe hela natten (vilket huliganbeteende, inte något man skulle vara tvungen att göra med en vanlig svensk ungdom inte),
  8. och jag kollar av överallt så att det inte är stökigt eller något kvarglömt.
  9. När morgonen kommer går jag runt och väcker många sjusovare som har svårt att komma upp på morgonen (vilket huliganbeteende, inte något man skulle vara tvungen att göra med en vanlig svensk ungdom inte).

Med detta vill jag inte säga att det inte finns risker i mitt jobb men riskerna är inte att de i sig är våldsbenägna eller trettioåringar med sned kvinnosyn.

Riskerna är att många av ungdomarna har historia som vi inte känner till som kan påverka dem i krissituationer. När en kille som vanligtvis är glad, skrattar ofta, är artig och hjälper till med allt till slut inte orkar hålla uppe sin mask längre, när det tidigare livet kommer ikapp och mardrömmarna tar över även dagarna, då vet inte jag hur han kommer reagera. När han hamnar i en trängd situation som på något sätt triggar ett svårt minne som jag inte ens kan föreställa mig, då vet inte jag om hans instinktiva reaktion blir att attackera för att han inte klarar av skräcken som tar över, just där och då.

Jag vet inte heller hur en desperat ungdom, som satsat allt, offrat mer än vad många i trygga Sverige inte ens kan förstå, för att lämna sin familj, sin mamma, sina syskon och tagit sig igenom fruktansvärda svårigheter, för att ta sig hit, hur han skulle reagera om han får ett nej till asyl. Jag vet inte om det kommer påverka denna person på ett sådant sätt att han kan tänka sig att offra ännu mer, se en desperat möjlighet att bli kvar om han kidnappar eller håller fast någon vilken han kan skada. En trängd och desperat person kan få för sig många saker för att hitta ett strimma hopp om att klara sig.

Eller att personen helt enkelt inte ser någon annan möjlighet än att ta sitt eget liv och hur personen väljer att göra det kan påverka min säkerhet eftersom jag har ett ansvar i att försöka avstyra dessa försök i så lång utsträckning som möjligt.

Så till alla nya fikabordsrasister där ute, som läser nyheter blandat med rasistisk propaganda som smygs in i våra facebooksflöden, gör som Kristoffer Appelquist säger: Ta kontakt med flyktingar, prata med asylboenden eller hem för ensamkommande för att se om det finns något ni kan hjälpa till med. Prata med ungdomarna, försöka sudda ut vi och dem, se dem för vad de är istället för den hatiska bild som nu målas upp i samhället.

Kristoffer Appelquist, jag kånkar lådor mest hela dagen, men nog fasen behövs det lite mer annonsering så vi blir fler som bär.