Apati

Det händer inte mycket i min blogg och det är framförallt för jag känner mig helt mållös, apatisk och trött när det gäller nyhetsflödet och vad som händer i världen Jag vill skriva positiva saker om mitt skrivande, om Fantastika jag var på för två veckor sedan och om mitt fantastiska jobb men varje känner jag ett behov av att sätta mig och skrika ut min ilska över alla våldtäkter som sker överallt och hur diskussionen kring fenomenet mynnar ut i rasism och krav om ursäkt från vita kränkta män som känner sig mentalt påhoppade av utsatta kvinnor.

Våldtäkt är inte ett nytt fenomen som dykt upp med invandringen, det är ett problem som genomsyrar hela världen och som sker framförallt bakom stängda dörrar av någon offret känner väl. Det är mindre än hundra år sedan som det alls blev ett brott att våldta någon man var gift med. Våldtäkt inom äktenskap fanns inte så om en man tvingade sig på sin fru och penetrerade henne under en hård fylla och en rejäl misshandel, så var det helt okej, de var ju gifta. Idag är det förbjudet och straffbart men trots det så anmäls dessa brott inte så ofta, och när de väl har anmälts så tas anmälan ofta tillbaka eftersom den handlar om en beroendeställning och en maktposition som gör att många kvinnor inte vågar. Vi har ju redan bevis, svart på vitt, att utsatta och misshandlade kvinnor inte har tillräckligt stöd från samhället för att kunna lämna sina män. Exempel 1, exempel 2, exempel 3 (jag letade just efter kvinnor som lämnat och blivit dödade eller som anmält men där mannen släppts och misshandlat. Eftersom det är svårt att göra en så specifik sökning fick jag upp alla misshandlar av kvinnor och jag formligen drunknade i händelser där svartsjuka män misshandlat kvinnor de har en relation med eller haft en relation med, över trettio stycken under bara de senaste tre månaderna. Därför blev det bara tre exempel, hade jag gått längre bak hade jag haft fler exempel.)

Samma sak med vanliga våldtäkter, eller ovanliga, ni vet de där som sker ute på krogen, på färjan eller på festivalerna. Idag kan en kvinna bli gruppvåldtagen av flera män samtidigt eller på kö men ändå inte bli tagen på allvar. Det krävs bara att hon inte skrek tillräckligt mycket för att killarna eller männen ska kunna gå fria. Ytterligare ett bevis på att kvinnor inte har stöd nog när det gäller våldtäkter över huvud taget och att hela samhället normaliserar beteendet, ger förövarna ett gult kort men kan fortsätta vara med i matchen.

Det talas om våldtäktskultur och det här om något är väl sådant som stödjer tesen om fenomenet. Men hur blir det på det sättet och på vilket sätt blir fler än våldtäktsmännen skyldiga? Jo, genom attityden.

Jag ska ge några exempel som jag tror många inte ens tänker på men jag ser det på Facebook dagligen.

Den här filmen har delats ett otäckt antal gånger med kommentarer om hur gulligt det är. Jag personligen tycket att filmen är fruktansvärt obehaglig men när jag skriver det i kommentarerna så är jag jättelarvig, blåser upp saker och är rabiat. Men titta på den och fundera. Tjejen är jättetydlig med att hon inte vill kramas, ingen vägleder killen och säger ”Nu vill inte flickan kramas, då låter vi bli.” Istället står föräldrarna bakom en kamera, filmar och fnissar troligtvis med huvudet på sned med ett kroppsspråk som säger ”gud va gulligt” och då fortsätter ju killen så klart. Killen lär sig att det är okej, tjejen lär sig att han får ta på henne trots att hon inte vill. Hur gulligt är det om de är tjugo på en festival mitt under en spelning? Inte samma sak säger ni, jo säger jag. Det är här fröet sås, det är här han lär sig hur man ska hantera tjejer som inte vill, man gör det ändå för det är gulligt.

Hur många gånger har inte vi tjejer fått höra, när killar tafsat på oss, dragit oss i håret, kollat på oss i omklädningsrummet eller dragit ner byxorna på oss under uppväxten, att det är bara för att de gillar oss eller är nyfikna. De orden sänder signaler både till pojkar och flickor, pojkar – det är okej att bete sig på det sättet, tjejer – vi har ingen makt över våra egna kroppar.

Vi är omringade av reklam med samma budskap, att våra kroppar inte är våra egna, det är medias, männens och marknadens.  Bilder normaliserar våldtäkter och kvinnokroppens allmänhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och sedan till krogens, fikarummet och sociala mediers sexistiska skämt. Det är nog här som allmänhetens skuld kommer in. Om man berättar, skrattar, försvarar, ursäktar eller låter detta passera så är man faktiskt en del av problemet. Även om man inte personligen utför handlingen så förminskar man den, man normaliserar den och man säger att bilden av kvinnan som okej att våldta är inte bara helt okej, den är uppenbarligen rolig också. Här vill jag ändå säga att det är inte ”alla män” det är faktiskt ”i stort sett alla män och väldigt många kvinnor” som upprätthåller denna bild.

”Rape is such a harsh word – why not call it surprise sex?”

– Vad kallas den sladdriga skinnbiten längst ute på kuken?
– Kvinnan!”

”- Varför får jag bara ett paket när kalle får sju stycken.
– Jo därför att Kalle har våldtagit sju kvinnor, du har bara
blivit våldtagen en gång! ”

http://www.anny.se/wp-content/uploads/2013/05/spit.jpg

 

 

 

 

 

Så jag ställer frågan: hur kan man missa våldtäktskulturen som omringar oss i vardagen, överallt och hela tiden? Hur kan man inte, som både man och kvinna, sätta ner foten och förfärat utbrista ”Men för i helvete, vad håller vi på med?”

Jag hoppas min apati släpper snart och att jag kommer kunna skriva blogginlägg med mer positiv prägel med skrivandet och läsandet i fokus. Dock kommer jag inte släppa genus och frågan om sexism, för det kommer jag ha med mig i allt mitt arbete, inom skola, socialt arbete, skrivpedagogik och författarskap. Men inte lika desperat och förtvivlat som jag känner just nu.

”Är det därför du har så fin hy?”

För någon vecka sedan var jag på apoteket för att hitta aktivt kol. När kvinnan vid disken frågade mig vad jag skulle ha det aktiva kolet till och jag svarade att det var till att göra eget smink utbrast hon orden ”Åh, är det därför du har så fin hy?” Hennes ord tyckte jag var så komiskt att jag till och med citerade det på Facebook men det var allt för få som förstod min reaktion på uttalandet.

Saken är den att jag inte kan ha smink. Jag har inte kunnat sminka mig på drygt tio år, inte utan att lida av det i alla fall. När jag var tonåring sminkade jag mig jämt och inte lite heller. Det var otroligt roligt att trolla med eyessminkborsten, skapa mönster, göra skuggor och ändra mitt utseende eller bara attityden. Idag får glasögonbågarna vara min attityd. Jag har nämligen värdelös hy, fullständigt urkass.  Jag smörjer mig varje dag med tjocka krämer för att den ska se normal ut. Om jag är förkyld, trött, det är kallt eller varmt ute, om det är torrt eller fuktigt i luften så blir jag torr och det blir röda fläckar i hela ansiktet. När det är pollen eller annat i luften kan jag bli torr och flagig runt ögonen. Om det är cementdamm i luften sväller hela nyllet upp och ögonen går knappt att öppna. Andra sminkar sig för att se yngre ut, när jag sminkar mig drar huden runt ögonen ihop sig och skapar fåror så att jag ser äldre ut med än utan sminket. Vid min senaste fotografering var jag till Skönhetskompaniet och lät dem ge mig en riktigt fin sminkning. Hon använde det smink som är avsett för de absolut känsligaste men hon såg precis som jag, att jag blev rynkig i stort sett direkt. När jag väl sminkat mig och fotat mig  så stod jag inte längre ut utan var tvungen att kasta mig in i duschen och ta bort sminket för att slippa den irritation som det skapat i ansiktet.

Jag har gått helt ifrån att använda parfymerade produkter, bara att passera Kicks kan få min hy i ansiktet att dra ihop sig. För att ta bort sminket jag nästan aldrig använder, brukar jag gnugga ansiktet med olivolja eftersom det inte torkar ut huden utan istället gör den len, och sminket försvinner väldigt lätt. Tanken är att jag ska försöka göra smink med hjälp av aktivt kol, aloe verakräm och kokosfett eftersom jag hittills inte reagerat på något av ingredienserna. Kokosolja använder jag redan mycket, framförallt som deodorant. Jag trodde knappt på att det skulle fungera så bra när jag först fick rådet, men det räcker med lite av oljan för att jag ska slippa svettodör. Med tanke på att kokos innehåller enzymer som ”äter” bakterier och det som luktar i svetten är just bakterier är det inte så konstigt att det funkar så bra som det gör. Jag smörjer även mina torra armbågar med oljan. Just nu använder jag faktiskt Helosan i ansiktet. Det är en fet kräm som från början är gjord till kossornas juver, men när man såg hur fina pigornas händer var insåg man att det även kan vara bra till människor. De har precis bytt ut receptet eftersom den gamla Helosanen innehöll Pareben. Det nya receptet innehåller inte det och är därför säkert att använda. Något som varit till en stor hjälp med att få ordning på min hy och som kanske är en som ska ha den absolut största tacken är Minues enzyme peal som jag använder två till tre gånger i veckan. Den pealar inte bort genom skrubb utan man smörjer in sig när man duschar, låter det verka en stund och gnuggar sedan bort den tillsammans med hud som enzymerna luckrat bort. Det hjälper till att hålla styr på torra fläckar så att huden håller sig mjuk och fin.  När det blir ordentligt med utslag använder jag Protopic och ibland även starka kortison, trots att man inte får men nöden har ingen lag. Jag har även använt krämer som A-derma som Apoteket säljer. Det är en vetebaserad kräm som är väldigt skön på huden. Efter att ha blivit rekommenderad Body buttern Epoch Baobab provade jag även den ett tag. Den fungerade väldigt bra förutom att den var parfymerad vilket förstörde effekten efter någon vecka och gav mig en allergisk reaktion.

Det här med att parfymera krämer som ska hjälpa mot irritation i huden är något jag inte riktigt kan förstå eftersom det är allmänt känt att parfym är en av de stora anledningarna till allergier. Min man köpte ansiktsrengöring till dottern som börjar komma in i puberteten. Hon har samma känsliga hy som jag och han fick den absolut mildaste för känslig hy av apotekspersonalen. När han kom hem ville jag prova den först och märkte direkt att den var parfymerad. Jag fick en reaktion men som tur var slapp dottern.

Det här är anledningen till att jag tyckte att hennes kommentar var komisk. Men med tanke på hur mycket jag smörjer och fixar och donar så är det kanske inte så konstigt att min hy verkar helt exemplarisk de dagar som är bra för jag kämpar verkligen för att inte utsätta den för något skadligt. Utan smink, utan parfymer och nästan alltid utan smycken vandrar jag genom livet. Men nästa gång du ser mig, tänk dig att jag har markerade ögon med sextiotalsvingar i ögonvrån, skuggor och guld vid ögonen samt röda läppar och ring i näsan.

Eller så kan du beundra min fina hy.

Hur jag finner inspiration i vardagen, eller, vad var det egentligen som hände mellan stoppljusen?

Bild från Pixabay

Idag när jag var på väg hem hamnade jag vid ett rödljus, där det oftast är grönt. Det var en kort trettiosträcka med trafikljus mitt på och så avslutas det med trafikljus längre fram. Jag stannade till vid trafikljuset och tankarna vandrade iväg. Jag minns bland annat att jag funderade över om jag skulle få rött ljus även längre fram och om jag inte hade hunnit köra före den där bilen när jag körde ut på vägen hundra meter tidigare, och om jag då skulle ha sluppit både detta rödljus och nästa, eftersom det slagit om precis före mig.

Jag fick grönt och började köra. När jag närmade mig nästa trafikljus slog det om till rött och jag registrerade detta med tanke på att det varit just det jag tänkt vid förra rödljuset, då känslan slår mig, att det var ju jättelängesedan och att jag borde varit hemma för länge sedan. Själva tanken på att jag suttit vid förra rödljuset och haft de funderingarna var så avlägsna att det kunde ha varit flera timmar sedan, kanske till och med dagar.

Det var då det slog mig, jag måste ha varit med om ett jätteäventyr, kanske blivit beamad till ett rymdskepp och räddat galaxen, kanske blivit färdad genom en portal till en annan värld där jag utstått svårigheter, varit en hjälte och överlevt med nöd och näppe. Kanske är den här världen inte sann, kanske var det en glitch i hela den uppdiktade värld jag lever i, jag kanske vaknade upp i min riktiga värld, undrade var jag var någonstans, irrade runt i långa gångar av nedsövda människor som alla var uppkopplade mot den stora huvuddatorn, innan någon ansvarig hittat mig, fört tillbaka mig och kopplat upp mig igen. Den gemensamma nämnaren  var att alla utplånade mitt minne av händelsen och att det på något sätt inte alls påverkade den egna tiden jag lever i eftersom jag blev satt tillbaka i samma tid, som om inget hade hänt.

Det är sådant jag tänker då eftersom jag brukar se och läsa fantastik.

Vad tänker ni på när ni är ute och kör bil?