Julklappsrim

Jag är uppfödd med att man har julklappsrim på sina paket. Den tjugotredje dekorerade vi granen, tog fram allt pynt och på kvällen satte vi oss och hade rimstuga medan vi väntade på att skinkan skulle bli klar. Vid midnatt ungefär åt man en god skinkmacka innan det var dags att gå och lägga sig och invänta tomten.

Höjdpunkten vid julklappsutdelningen var just att få höra vitsiga och kreativa rim och få möjligheten att gissa på dem. Min pappa var alltid mycket vitsig och fick till roliga slutklämmar som vi alla kunde skratta gott åt.

I år körde vi hårt med julklappsrim på julafton och jag var riktigt nöjd med flera av dem.  Ett av rimmen som var för två julklappar, en åt varje barn, tycker jag blev väldigt vitsig. Dottern hade önskat sig en sådan där docka men kan ändra ställning på för att måla av och sonen hade önskat sig en dockningsstation till ett av sina spel. Därför fick de rimmet:

Barbie, Cindy och Bratz i all ära, 
men ni vill inte leka med dom dära.
Nu är det annat som er locka.
Här får ni varsin docka!

De kom inte på det men hade roligt åt rimmet när de väl öppnat och sett kopplingen.

Maken fick ett monopolspel med Rick and Morty-tema. Jag skrev då en vers till det där jag fokuserade på deras portalpistol och alla olika dimensioner som de rör sig i:

Köp en dimension eller fem
och kamma segern hem
Med en portalpistol kan man komma långt
när vårt universum blivit för trångt

Maken kom inte på vad det var eftersom han snöade in på portalpistolen och trodde det hade med spelet portal att göra. Det var först när han öppnade som ha kom på att de har ju en portalpistol i båda och inte bara i portal. Spelet var i alla fall väldigt roligt att spela.

Det roligaste rimmet var nog ändå det som blev helt fel. Jag hade nämligen önskat mig, till den grad att det i stort sett liknat mer tjat, de sista säsongerna av Supernatural. Jag hade 1-7 men har inte riktigt kunna följa serien sedan de tog bort den från Netflix. Därför var ju gissningen ganska enkel när jag fick rimmet:

Du gillar båda
i denna låda.
Titta, lyssna, ät ett kex
när du tittar på deras magiska trecks.

Döm om min förvåning när jag öppnade paketet och där låg en hårtork. Det mest obetalbara var, inte min min som man skulle kunnat tro, utan makens min. Han var nämligen än mer förvånad än vad jag var eftersom han trodde han satt versen på rätt paket. Han var tvärsäker på att jag önskat mig en hårtork vilket jag inte har något minne av alls vilket gjorde det hela ännu mer lustigt. Jag ifrågasatte om det var någon annan här i vårt avlånga land som just nu satt med Supernaturalboxen och kliade sig i huvudet lika mycket som jag. Det försäkrade han mig dock att så inte var fallet och så började han leta efter vart han kunnat gömt paketet. Så jag fick min box i alla fall och när han kom med paketet så deklarerade han rimmet ytterligare en gång.

Om ni funderar över slutet på dikten som verkar mycket nödrimmat och ologiskt så är det för att det bygger på en julklappsvers som Lars Vetas trio har med på sin skriva:

God jul Steve
Du älskar ju teve
denna saken är konvex
titta lyssna ät ett kex
och börja tacka, ner på knä
detta är en möbel i ädelträ.

Den versen inleddes vid flertal tillfällen när någon tog för lång tid på sig med sin egen vers eller om man skulle börja läsa sin vers men gjorde en avstickare med denna några rader innan man började med sin egen.

Vad har ni för erfarenhet av julklappsrim?
Är det bu eller bä och i så fall varför?
Har du kanske rent ut sagt ett riktigt favoritrim du bär med dig från en present?

Äntligen får jag vara skrivpedagog!

Jag blev klar skrivpedagog för snart tre år sedan men att komma igång att jobba med det har varit segare. Allt handlar om möjlighet och mod. Jag har hela tiden haft ekonomin i fokus och att kasta mig in i skrivpedagogiken helt innebär osäkrare inkomst eftersom det vanligtvis inte är anställningar utan snarare entreprenörsuppdrag som gäller.

Förra läsåret arbetade jag som fritidspedagog på en lågstadieavdelning där jag bland annat jobbade bredvid lärarna. Jag försökte få till lite skrivpedagogik men eftersom jag jobbade mest med förskoleklasserna var det ganska svårt. Några sagolekar hann jag ha i alla fall, där barnen själva fick berätta sagorna med mig som guide. Först i slutet av vårterminen fick jag chansen att arbeta med tvåorna. Jag fick igång deras skrivarglöd och många skrev spännande sagor. Vi skrev även en tillsammans.

De här året arbetar jag i biblioteket, vilket är väldigt roligt. Barnen från alla avdelningarna kommer och pratar böcker med mig. Jag får både de glada utropen över vilka fantastiska böcker de fått i sina händer och de lite mer kritiska kommentarerna från besvikna läsare som vill prova något annat än just det de precis haft i händerna. Jag upplever ett ökat läsintresse och en vilja att prata om det de läst. Jag sa redan från börja att jag gärna ville gå in och jobba mer skrivpedagogiskt med mellanstadiet, där biblioteket ligger. Det mottogs positivt, så pass att vissa av svensklärarna ville att jag skulle gå in och börja direkt. Det hann jag dock inte eftersom jag hade ett bibliotek att organisera.

Under förra läsåret var det flera barn som klagade på att jag inte skrivit något som de kan läsa, eftersom jag satt femtonårsgräns på mina böcker. Därför började jag skriva på en bok som utspelar sig på skolan jag jobbar på. En portal-fantasy där barnen i femman hamnar i en parallell värld som de måste ta sig hem ifrån. Arbetet med boken har gått trögt så jag tänkte att jag skulle sätta lite mer eld i baken på mig själv och läste två kapitel i skolan för barnen på mellanstadiet. De tyckte det var jättekul och ville höra mer. Jag har därför börjat läsa två kapitel varje måndag för barnen och låter dem komma med konstruktiv kritik och tips och idéer på vad de vill ska hända i boken. Jag har redan skrivit ungefär åttio sidor och har en ganska väl utstakad väg, men vissa saker ska jag nog kunna knåda in i berättelsen så att de får känna sig delaktiga. Jag brukar gå igenom kapitlen jag ska läsa och se om det finns något speciellt tema som jag kan trycka på och tar fram lite skrivpedagogiska råd de kan få med sig från läsningen. När jag läste de första kapitlen så pratade jag bland annat om karaktärer och hur man kan presentera dem genom gestaltning och skillnaden mellan gestaltning och beskrivande. Efteråt gick vi igenom alla karaktärer de kommit ihåg att jag presenterat och så fick de säga vilken bild de fått av dem. Bland annat så var de snabba med att peka ut Wilma som bitchig och när jag frågade om jag skrivit att hon var det så sa de nej, men hon VAR ju det! I måndags så pratade jag om karaktärsutveckling och skillnaden mellan slutna och öppna karaktärer och sedan fick de till uppgift att kolla om någon av karaktärerna förändrats genom den omvälvande händelsen i historien. De tog upp alla förändringar som jag medvetet jobbat med i karaktärsutvecklingen vilket gör att jag känner att jag lyckats och att de är väldigt uppmärksamma. Efter varje gång har de sagt att de lärt sig jättemycket och att det är ett jätteroligt sätt att jobba på.

Jag sa till svensklärarna att jag gärna jobbar lite mer skrivpedagogiskt i vår och de högg direkt så jag kommer jobba med gruppen och ha skrivpedagogik varje tisdag också. Jag kommer framför allt jobba med karaktärer och hjälpa barnen att hitta glädjen i skrivandet. Jag sitter just nu och försöker utveckla ett spel där de ska skriva tillsammans åtta och åtta på en historia, där jag utgår från rollspel för att bygga upp reglerna och tillvägagångssättet.  Sedan ska jag jobba med textrespons och skrivpedagogik framförallt med de som ligger långt fram i sitt skrivande.

Jag är väldigt motiverad och peppad inför vad vårens termin har att erbjuda. Jag tror att det här kan bli precis hur bra som helst och äntligen får jag luft under mina skrivpedagogiska vingar. Äntligen får jag göra det som var tänkt, när jag satte mig i den skrivpedagogiska bänken på Skurups folkhögskola.

Me too

Om man är aktiv på sociala medier så är det nog svårt att ha missat kampanjen ”Me too”. Den har alltså gått ut på att alla kvinnor som varit med om övergrepp från män ska skriva me too. Vad ska det vara bra för, kanske någon undrar då. Jo, för att synliggöra problemet. Visst har det pratats om men har oftast viftats bort genom att män säger ”Inte alla män” eller på annat sätt göra sig själva till offer i debatten eller helt enkelt bara drar bort fokus från huvudtemat. Det är många som försökt här med genom att skrika ”Men glöm inte den här gruppen” eller ”Det här är ju väldigt exkluderande mot de här grupperna” och självklart de obligatoriska ”Män kan också bli utsatta/ kvinnor kan faktiskt också vara förövare”

Av någon anledning har kvinnor fått ansvaret att lyfta alla andras problem när de lyfter sitt eget. Men den här gången var det bara frågan om kvinnor som blivit utsatta av män och jag tycker att budskapet ändå gått fram ganska tydligt. Överallt har jag sett ”Me too” och det har blivit smärtsamt tydligt trots alla sidodiskussioner, att detta faktiskt är ett jättestort problem som inte går att viftas bort med ”Inte alla män”. Det handlar om så mycket mer än bara de män som gör övergreppen, det handlar om hela samhällets syn på dem och kvinnorna som utsätts.

Det största problemet är upprätthållarna. Jag har själv varit en sådan, under många år, utan att själv förstå det. Upprätthållare är både kvinnor och män. De gör inte själva övergreppen men de är med i processen av att förminska övergreppens betydelse samt stötta förövarna och på det sättet förstärka det dåliga beteendet. Det är vanligt och sker överallt.  Ett tydligt exempel är Linnea i Bjästa. Det står att många är i chock över att det kunde ske, men det händer dagligen utan att det står i tidningarna eller att det blir så stort. De flesta är ofta mer benägna att ifrågasätta en kvinna som säger att hon blivit utsatt för ett övergrepp än att lägga ansvaret hos killen. Det är bara att se hur det ser ut nu runt Martin Timell. Det har kommit fram flera år av dåligt beteende från honom. Visst jag kan förstå om vissa tycker det är magstarkt att det ska stå i så många tidningar och att så många sprider hat om honom, men se det från andra hållet istället. Han har haft möjligheten att göra övergrepp under många år, han har inte fått några konsekvenser och kvinnorna som anmält till chefen om vad som hänt, har inte fått något stöd. Om man inte tar hinken av skuld direkt och lär sig av den så blir alla hinkar till ett vattenfall till slut och då får man stå i duschen ett tag.

Det är en salig blandning av människor som står på hans sida och det är långt ifrån bara män. Många kvinnor skyndar sig till hans sida, uttrycker att det var ju så många år sedan att det inte räknas (även om vissa som anmält gjorde det så sent som 2016), att man som kvinna måste vara tydlig och säga ifrån direkt till honom så att han fattar, att man som kvinna måste kunna ta lite skämt och kanske tafsa tillbaka istället för att springa gråtande till chefen. Det är detta som är upprätthållande.

Det är en av anledningarna till att jag inte ens orkade fundera över att skriva vad min Me too ens handlade om, det räcker med att jag är med i uppropet. Det tog mig över tio år innan jag ens orkade berätta om det för någon och jag blev direkt ifrågasatt av folk om jag inte riktigt betedde mig så som ett offer borde bete sig, eller sa saker som ett offer inte borde säga. Alla hade gärna en nål framme som de var beredda på att sticka in i min ballong av lögner.

Men, som jag sa, jag har också varit en upprätthållare, under många år. Jag tyckte att kvinnor var gnälliga, att vi måste stå upp för vad vi tycker ordentligare så skulle det inte vara några problem, att män var lättare att umgås med eftersom kvinnor bara var skvallriga intrigskapare. Jag upprätthöll bilden av att kvinnor var sämre, inte skulle tas på allvar och gjorde sig själva till offer. Det gjorde jag trots att jag själv varit utsatt och dessutom blev utsatt under tiden. Men bilden var ju att jag fick skylla mig själv som inte sa ifrån ordentligare och det var väl kanske inte så farligt vilket gjorde det ännu svårare att faktiskt berätta om det. Jag hade ju själv redan sagt att jag fick skylla mig själv.

Därför är det viktigt att man, när en kvinna berättar om ett övergrepp, inte genast börjar leta fel eller ifrågasätter henne. Att man inte lägger skulden på henne. Att man inte genast springer och tar mannen i försvar utan överlåter sådant till advokater som kan sitt jobb. Om hon inte säger vem det är, kräv då inte att få veta det för då vill hon inte ha en hjälte, hon vill bara ha ett öra och förstående. Var då det. Lyssna, fråga om det finns något du kan göra för henne, hjälp henne söka den hjälp hon behöver, men ta inte över situationen hur frustrerad du än är.

Men framförallt, ta alla övergrepp på allvar och fundera över vad du själv kan ha gjort för att upprätthålla det. Har du skrattat åt sexistiska skämt, sa du inget när någon i din närhet pratat om övergrepp på ett positivt sätt, har du själv krävt en kvinnas uppmärksamhet sexuellt eller kroppsligt, har du snackat ner en tjej på grund av kläder eller beteende inför andra? Allt sådant är att upprätthålla möjligheten för män att göra övergrepp och komma undan med det.