Läsfest

Bild från Sydnärkenytt

I lördags hade vi läsfest på jobbet. Det är en liten bokmässa med inriktning på läsande och skrivande som jag fick ansvar över att ordna. Jag har hållit i de flesta trådarna, bjudit in utställare, ordna med framträdanden, lösa scener, ordna med mat till utställarna, fixa med mingel och alla de där små detaljerna runt omkring. Intresset att stå på scen var stort och eftersom vi kommit överens om att vi inte skulle säga nej till någon med önskan, har jag roddat scentider och scenplatser. Jag har pratat med tidningar, teve och radio för att få dem att göra reportage innan och efter, mailat till bibliotek, åkt runt till bibliotek, tjatat, tryckt upp information och gjort en intervjuföljetong av utställarna på eventsidan på Facebook.

När lördagen väl kom bestämde jag mig för att jag skulle vara nöjd, hur det än gick, för allt jag planerat hade blivit bra, men responsen vid de försök att förmedla informationen hade varit sval. Det var som om jag stått i ett rum fullt med folk och skrikit ut informationen utan att ens få en ryckning hos förbipasserande. Alla utställare var nöjda med bemötande, borden, servicen och upplägget men det var dåligt besöksantal. Jag lät inte detta påverka mig under dagen, men lite frustrerad blev jag när länets största tidning uttryckt sin förvåning över vilken stor bokmässa det var. De hade fått för sig att det bara skulle vara ett enkelt författarbesök – ”hur ska jag få plats med det här i en notis?” – ”Skriv en helsida då!” sa jag irriterat. De hade fått två pressreleaser och telefonsamtal. Radio och teve var inte där och hade inte lyft ett finger för att rapportera trots att det var mycket större i år än förra året och jag hade hört av mig och berättat det.

Nu vet jag att jag kan organisera en bokmässa, jag kan sköta i stort sett alla bitar men det är ingen idé att jag kör någon form av marknadsföring utan ska låta någon annan ta det helt. Jag är ett spöke i det avseendet, hur mycket jag än skriker är det ingen som hör. Men jag känner mig nöjd över min insats. Jag får inte klanka ner på mig själv eftersom jag slet mig själv helt utmattad med organiseringen. Det största projekt jag kört tror jag, och jag vet nu att jag klarar av det. Och nu är det lugnare igen. Vi ska utvärdera och jag har en hel del tankar om hur vi ska sköta det hela bättre till nästa år så att det inte blir att stressa in i kaklet nästa år.

Jag är annars tillbaka till att bara ta hand om den frustrerande delen i att få ungdomar att läsa. Högläsning, novelltävling, kortare inspirerande skrivpass, ordverkstad och pyssel. Har jag sagt att jag har världens roligaste (mest frustrerande) jobb?

Inga halvmesyrer

Jag pratade lite med maken idag om det här med livsmål. Om han uppnått det han ville med livet eller inte. Han sa då att han nog uppnått mer än han tänkt när han var ung. För min del var det inte riktigt likadant. När jag var tonåring skulle jag slå igenom inom skådespelarbranschen, bli en stjärna över hela världen. Jag höll nämligen på med teater i tonåren och gick teater på gymnasiet. Jag ville inte bara ägna mitt liv åt att få chansen att spela teater, jag skulle ha en karriär och bli en av de bästa.

Jag tror att det liksom genomsyrar det mesta i mitt liv.

När jag väl började skriva så var jag aldrig nöjd eftersom alla mina projekt var så episkt stora att jag aldrig orkade ro dem i land. Till slut sa jag till mig själv att jag bara skulle skriva en simpel story, vilket jag gjorde, till en början. Det slutade med en trilogi som behandlar ämnen som gudomlighet, mänsklighet, genus, rasism och allt annat i stort sett. Den är episk på många sätt men den har inte slagit så hårt som jag tycker att den är värd. Alltså har jag inte lyckats.

Trots att jag är utgiven författare med både böcker och noveller är jag inte nöjd. Det sätter nog käppar i mina egna hjul eftersom det hämmar mitt skrivande. Det måste vara episkt och perfekt i första utkastet. Det gör att prestationsångesten tar över och jag skriver inte alls.

Dessutom har min chef gett mig ansvaret att projektleda bokfesten som vi ska ha på jobbet och med tanke på att den då måste bli episk, får jag ganska lite tid över till mitt eget skrivande.

Känner du igen dig i det här och har du hittat någon bra lösning på problemet? Dela gärna med dig med den i så fall. Jag tror vi är många som sitter med prestationsdjävulen på axeln.

Ofrivilligt sommaruppehåll

Jag är väl lite si och så duktig när det gäller att uppdatera min blogg med nyheter och händelser. När det finns som mest att faktiskt skriva om har jag inte riktigt tid att uppdatera och när jag har tid att uppdatera så har jag egentligen inget att skriva om. I sommar tyckte dessutom min blogg att jag inte skulle få möjligheten även om jag faktiskt både hade tid och saker att berätta. Jag kunde inte ens komma in på bloggen via mitt nätverk här hemma. Jag var blockad från min egen blogg helt enkelt. När det väl löst sig så var det problem med min inloggning så jag kunde inte gå in och uppdatera hur mycket jag än ville.

Nu äntligen har jag lyckats komma in och fått roa mig med att rensa nästan tusen spamkommentarer.

Höstterminen har dragit igång och det är mycket spännande i antågande. Jag har börjat med ett högläsningsprojekt på jobbet där jag läser Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, ungdomarna själva kan låna den från biblioteket om de vill läsa den själva och sedan ska vi kolla på filmen i november. Det är svårt att avgöra intresset eftersom ungdomar inte gärna vill visa sitt litterära intresse öppet och därför sitter utspridda och låtsas inte lyssna, men min kollega kan se att vissa flyttar närmre och de har framförallt börjat hyscha varandra när jag läser.

Snart har är bokmässan igång nere i Göteborg och strax därefter har vi en bokmässa i Askersund som jag har ett ganska stort finger med i syltburken på. Vi kör hårt på alla skrivintresserade och har bjudit in skrivpedagoger, skrivcoacher, lektörer, förlag och författare som våra besökare har möjlighet att prata och få kontakt med. Det kommer vara speedcoaching, workshops, föreläsningar, debatter och härliga framträdanden under hela dagen. Sedan kommer Örebros bokmässa som jag faktiskt ännu inte hunnit anmäla mig till, men borde kanske se om det finns platser kvar för en lätt överarbetad författare.

Just när det kommer till författarskapet i sig är jag kanske inte överarbetad, det är mer skrivpedagogeriet som tar mina krafter just nu. Men jag fick precis en förfrågan som tänt en liten gnista så en text har redan börjat skapas där jag går riktigt djupt i ord och meningsskapande som ska vara lika tillfredsställande som berättelsen i sig. Det kanske är just det jag saknat när jag skrivit för barn, texten är ju lite simplare då. Vi får se vart hän det hela bär, troligen får vi veta det om ett år.