Inga halvmesyrer

Jag pratade lite med maken idag om det här med livsmål. Om han uppnått det han ville med livet eller inte. Han sa då att han nog uppnått mer än han tänkt när han var ung. För min del var det inte riktigt likadant. När jag var tonåring skulle jag slå igenom inom skådespelarbranschen, bli en stjärna över hela världen. Jag höll nämligen på med teater i tonåren och gick teater på gymnasiet. Jag ville inte bara ägna mitt liv åt att få chansen att spela teater, jag skulle ha en karriär och bli en av de bästa.

Jag tror att det liksom genomsyrar det mesta i mitt liv.

När jag väl började skriva så var jag aldrig nöjd eftersom alla mina projekt var så episkt stora att jag aldrig orkade ro dem i land. Till slut sa jag till mig själv att jag bara skulle skriva en simpel story, vilket jag gjorde, till en början. Det slutade med en trilogi som behandlar ämnen som gudomlighet, mänsklighet, genus, rasism och allt annat i stort sett. Den är episk på många sätt men den har inte slagit så hårt som jag tycker att den är värd. Alltså har jag inte lyckats.

Trots att jag är utgiven författare med både böcker och noveller är jag inte nöjd. Det sätter nog käppar i mina egna hjul eftersom det hämmar mitt skrivande. Det måste vara episkt och perfekt i första utkastet. Det gör att prestationsångesten tar över och jag skriver inte alls.

Dessutom har min chef gett mig ansvaret att projektleda bokfesten som vi ska ha på jobbet och med tanke på att den då måste bli episk, får jag ganska lite tid över till mitt eget skrivande.

Känner du igen dig i det här och har du hittat någon bra lösning på problemet? Dela gärna med dig med den i så fall. Jag tror vi är många som sitter med prestationsdjävulen på axeln.

Ofrivilligt sommaruppehåll

Jag är väl lite si och så duktig när det gäller att uppdatera min blogg med nyheter och händelser. När det finns som mest att faktiskt skriva om har jag inte riktigt tid att uppdatera och när jag har tid att uppdatera så har jag egentligen inget att skriva om. I sommar tyckte dessutom min blogg att jag inte skulle få möjligheten även om jag faktiskt både hade tid och saker att berätta. Jag kunde inte ens komma in på bloggen via mitt nätverk här hemma. Jag var blockad från min egen blogg helt enkelt. När det väl löst sig så var det problem med min inloggning så jag kunde inte gå in och uppdatera hur mycket jag än ville.

Nu äntligen har jag lyckats komma in och fått roa mig med att rensa nästan tusen spamkommentarer.

Höstterminen har dragit igång och det är mycket spännande i antågande. Jag har börjat med ett högläsningsprojekt på jobbet där jag läser Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, ungdomarna själva kan låna den från biblioteket om de vill läsa den själva och sedan ska vi kolla på filmen i november. Det är svårt att avgöra intresset eftersom ungdomar inte gärna vill visa sitt litterära intresse öppet och därför sitter utspridda och låtsas inte lyssna, men min kollega kan se att vissa flyttar närmre och de har framförallt börjat hyscha varandra när jag läser.

Snart har är bokmässan igång nere i Göteborg och strax därefter har vi en bokmässa i Askersund som jag har ett ganska stort finger med i syltburken på. Vi kör hårt på alla skrivintresserade och har bjudit in skrivpedagoger, skrivcoacher, lektörer, förlag och författare som våra besökare har möjlighet att prata och få kontakt med. Det kommer vara speedcoaching, workshops, föreläsningar, debatter och härliga framträdanden under hela dagen. Sedan kommer Örebros bokmässa som jag faktiskt ännu inte hunnit anmäla mig till, men borde kanske se om det finns platser kvar för en lätt överarbetad författare.

Just när det kommer till författarskapet i sig är jag kanske inte överarbetad, det är mer skrivpedagogeriet som tar mina krafter just nu. Men jag fick precis en förfrågan som tänt en liten gnista så en text har redan börjat skapas där jag går riktigt djupt i ord och meningsskapande som ska vara lika tillfredsställande som berättelsen i sig. Det kanske är just det jag saknat när jag skrivit för barn, texten är ju lite simplare då. Vi får se vart hän det hela bär, troligen får vi veta det om ett år.

Att hålla sig borta

Min son fyllde arton i veckan och en av de saker han önskade sig var en FF-kväll. Vi sa att det skulle han få. Självklart var grannen informerad och all alkohol inlåst, trots att vi inte tror annat än att han är en redig och nykter pojke … förlåt, man. Vi har haft flera veckor på oss att komma på vad vi skulle göra och vi har kollat på saker men inte hittat något som känts tillräckligt roligt. Så när dagen väl kom så satte vi oss bara i bilen och hoppades på att äventyret skulle uppdagas.

Det gick så här:

Mat på Katrinelund med utsikt och solsken, i alla fall i början.

Småvägar därifrån

Blöt paus vid Hampetorps camping där Embla blev lurad på 20 spänn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Far och barn äter godis

Fader lär barn allt han kan

 

 

 

 

 

 

 

Barn lär sig duktigt

Detta kalkbrott var utmärkt som sevärdhet, vi var inte överväldigade.

Förutom utsikt och konst på plats var där även ett gäng otrevliga ryssar

De pratade högljutt på ryska när vi kom men tystnade och blängde bara när vi var där.  Vi skyndade vidare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hamnade ändå borta i Vingåker där vi kände oss välkomna med igenbommad infart till parkeringen

och modellering.

Embla hade ingående konstanalys

 

 

 

 

 

 

 

Eftersom tiden gick ungefär så här snabbt för vår tonåring bestämde vi att vi skulle åka på bio istället.

Tidig jul(i)musik för att hålla gott tempo mot storstaden.

Efter bion blev det mest att döda tid och utforska landsbygden.

Vid ett fick vi komma hem igen, på nåder.