Inga halvmesyrer

Jag pratade lite med maken idag om det här med livsmål. Om han uppnått det han ville med livet eller inte. Han sa då att han nog uppnått mer än han tänkt när han var ung. För min del var det inte riktigt likadant. När jag var tonåring skulle jag slå igenom inom skådespelarbranschen, bli en stjärna över hela världen. Jag höll nämligen på med teater i tonåren och gick teater på gymnasiet. Jag ville inte bara ägna mitt liv åt att få chansen att spela teater, jag skulle ha en karriär och bli en av de bästa.

Jag tror att det liksom genomsyrar det mesta i mitt liv.

När jag väl började skriva så var jag aldrig nöjd eftersom alla mina projekt var så episkt stora att jag aldrig orkade ro dem i land. Till slut sa jag till mig själv att jag bara skulle skriva en simpel story, vilket jag gjorde, till en början. Det slutade med en trilogi som behandlar ämnen som gudomlighet, mänsklighet, genus, rasism och allt annat i stort sett. Den är episk på många sätt men den har inte slagit så hårt som jag tycker att den är värd. Alltså har jag inte lyckats.

Trots att jag är utgiven författare med både böcker och noveller är jag inte nöjd. Det sätter nog käppar i mina egna hjul eftersom det hämmar mitt skrivande. Det måste vara episkt och perfekt i första utkastet. Det gör att prestationsångesten tar över och jag skriver inte alls.

Dessutom har min chef gett mig ansvaret att projektleda bokfesten som vi ska ha på jobbet och med tanke på att den då måste bli episk, får jag ganska lite tid över till mitt eget skrivande.

Känner du igen dig i det här och har du hittat någon bra lösning på problemet? Dela gärna med dig med den i så fall. Jag tror vi är många som sitter med prestationsdjävulen på axeln.

Att hålla sig borta

Min son fyllde arton i veckan och en av de saker han önskade sig var en FF-kväll. Vi sa att det skulle han få. Självklart var grannen informerad och all alkohol inlåst, trots att vi inte tror annat än att han är en redig och nykter pojke … förlåt, man. Vi har haft flera veckor på oss att komma på vad vi skulle göra och vi har kollat på saker men inte hittat något som känts tillräckligt roligt. Så när dagen väl kom så satte vi oss bara i bilen och hoppades på att äventyret skulle uppdagas.

Det gick så här:

Mat på Katrinelund med utsikt och solsken, i alla fall i början.

Småvägar därifrån

Blöt paus vid Hampetorps camping där Embla blev lurad på 20 spänn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Far och barn äter godis

Fader lär barn allt han kan

 

 

 

 

 

 

 

Barn lär sig duktigt

Detta kalkbrott var utmärkt som sevärdhet, vi var inte överväldigade.

Förutom utsikt och konst på plats var där även ett gäng otrevliga ryssar

De pratade högljutt på ryska när vi kom men tystnade och blängde bara när vi var där.  Vi skyndade vidare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hamnade ändå borta i Vingåker där vi kände oss välkomna med igenbommad infart till parkeringen

och modellering.

Embla hade ingående konstanalys

 

 

 

 

 

 

 

Eftersom tiden gick ungefär så här snabbt för vår tonåring bestämde vi att vi skulle åka på bio istället.

Tidig jul(i)musik för att hålla gott tempo mot storstaden.

Efter bion blev det mest att döda tid och utforska landsbygden.

Vid ett fick vi komma hem igen, på nåder.

Att ta tag i saker

2018 är nog året som jag kommer förknippa med att låta saker ligga på hög. Jag har varit dålig på att ta tag i saker, våga ta för mig och få saker att hända. Just 2018  står inte ensamt utan det har nog varit lite så under en längre tid. Jag har, efter min väggsprint för ett gäng år sedan, valt att inte stressa upp mig med orden ”Stressa inte upp dig över saker idag, som du kan skjuta på tills i morgon”. Det är ju superbra eftersom jag är väldigt duktig på att stressa upp mig, men, det gör mig ganska oengagerad. Varför bry sig om att få något färdigt efter att ha intalat sig att det är skit samma. Saker som behövs göras, som inte är så viktiga men som ändå är sådant jag vill få gjort, läggs på hög. Ett exempel är bordet och stolarna som vi fått av mina föräldrar. De är från början av nittonhundratalet i Gustaviansk stil. Sitsen på stolarna hade min mamma klätt om för ganska många år sedan och sa att det var dags igen men överlät det till oss så att vi kunde hitta ett tyg som passar i vårt hus. Det tog minst ett år efter det, eftersom vårt kök inte varit renoverat än så vi hade inte någon koll på vilka färger som skulle passa. Sedan har det inte blivit av på grund av flera anledningar. Maken har tyckt att vi borde göra ett ordentligt jobb med stolarna och inte bara byta tyg. Alltså, spänna underredet, måla om och göra dem stadigare. Det har gjort att projektet blivit övermäktigt och hamnat utanför min kunskap och möjligt. Därför har annat prioriterats över.

Men nu, jag köpte tyg som jag tyckte passade, jag köpte vadd till dem och sa till maken att nu gör jag det! Tyget som varit slitet redan när vi fått möblerna hade gått hål, det hängde trådar och de såg riktigt risiga ut. För att inte tala om att tyget dessutom inte alls passade in i vårt kök. Maken började prata om att göra det ordentligt igen. Jag gav honom en chans – ”Försök då!”
Han gjorde ett försök att göra det där som andra går flera åt på tapeterarutbildning för att kunna men gav upp. Han ansåg att vi skulle lämna i dem innan vi gick vidare men det vet jag inte kommer hända eftersom det kommer kosta flera tusenlappar. Därför sa jag helt sonika att nu skiter jag i hela ”Göra det ordentligt eller inte alls” eftersom det innebär ”inte alls” och tog saken i egna händer. Nu har vi tio stolar med nytt tyg på och det är superfint. Det blev ett brunt slitstarkt tyg som matchar både väggar och luckor. Till sommaren, när jag kan jobba ute, kommer jag måla om dem också. Jag och häftpistolen kom dock inte överens helt och hållet. Den gjorde så att min rygg blev väldigt trött och så tyckte den att det passade att skicka iväg stiften upp och ner, tre och tre lite random och ibland låta dem fasta halvvägs. När jag var klar med en stol hade jag häftat fast stift på femtio ställen, men på hälften av ställena satt det dubbelt och det man kan se i min hand var alla de stift som fastnat eller hamnat fel. Slöseri på både tålamod och stift.

Igår, när alla stolar utom de två vi hade på vinden var omgjorda, kände jag att det var som om en tyngd lyfts från mig och jag var lättare. Jag var på så töntigt gott humör att jag skrattade och hade kul hela kvällen. Jag tror att det är för att jag äntligen gjort något som stått på min ”att göra”-lista och berget nu krympt. Kanske kommer vi lämna i stolarna någon dag, men de kan ju se fina ut tills dess.

Nu tänker jag viga 2019 till det året jag inte skjuter saker framför mig, året då jag tar tag i saker och får dem gjorda. Om varje sak som inte är gjord kommer lätta mig lika mycket som stolarna kommer jag flyga in in 2020.

Men nu har jag inte tid att hänga här, jag har ju fyra manus att avsluta.