13 skäl varför

Jag kollade precis färdigt på en ny Netflixserie som heter 13 skäl varför, eller originalet: 13 reasons why. Serien handlar om en tjej som tagit livet av sig, eller rättare sagt handlar den om de som lämnats kvar. Framförallt handlar den om en specifik person som lämnas kvar, han, Clay, som var hemligt förälskad och blyg. Hon har lämnat ett gäng band, tretton sidor av historien som ledde fram till hennes självmord. Den är ganska segt berättad och det är orealistiskt att en person kan ta så lång tid på sig att lyssna på sex och ett halvt kassettband. Men det krävs för att historien skall kunna berättas som den gör och det kommenteras en hel del i serien också när folk ifrågasätter att han inte är klar än. Hennes berättelser visualiseras medan hon pratar och det varvas med Clays agerande, skolans rättegång och hennes föräldrars reaktion på hans nya beteenden. Det är mycket tonårsångest, ungdomars själviska beteenden och kortsiktiga syn på livet. Jag personligen tar Clays parti, även om jag kan tycka att även han är lite väl utåtagerande, men eftersom jag tagit hans perspektiv kan jag många gånger tycka att Hannah (flickan som tagit sitt liv) är ganska osympatisk. I alla fall i sitt beteende mot honom, lite fjäska uppåt och tyka nedåt. Mycket älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest– anda som är helt omöjligt för en kärlekskrank tonåring att förstå.

Det visuella var snyggt gjort där man tydligt kunde se skillnaden på tillbakablickar och nutid genom färgen på filmen. Den var alltid lite ljusare och färggrannare i tillbakablickarna medan det var gråare och tyngre i nutid. Skådespelarna gjorde jättebra insatser. Många gånger kan jag uppleva att det kan vara svajigt när det är många unga skådespelare, framförallt om det är många okända, men jag tyckte det var ett mycket bra.

Det finns mycket jag tyckte om men den är som sagt segt berättad och det finns en del saker jag kunde irritera mig på men jag är ändå glad att jag såg färdigt för att få slutet för det gjorde att jag kunde förlika mig med en del saker jag stört mig på tidigare trots att jag inte var helt nöjd med slutet.

En av de största anledningarna till att jag ville se och inte gav upp var för det skrivprojekt jag håller på med just nu. Den handlar om ungefär samma sak, mobbings uppkomst, kortsiktiga sätt att se på saker, självcentrerade världsbilder och olika perspektiv. Jag kan se många paralleller mellan den här serien, som bygger på en bok av samma namn, med mitt skrivprojekt. Jag tror att det kan finnas mycket jag kan ta med mig till det jag själv jobbar med. Skillnaden är att jag inte vill försöka hitta en syndabock, även om det kan verka så i början.

Rekommenderar jag serien?

Ja, det gör jag av alla anledningar jag skrivit om innan, budskapet, det visuella, skådespelarna men var inte inställd på högt tempo.

Konferens för litterärt skrivande 2017

Fredag och lördag var det Skrivkonferens i Lund som jag närvarade på. Jag anmälde mig så fort jag fick inbjudan eftersom jag såg det som ett ypperligt tillfälle att träffa mina gamla klasskompisar, bli inspirerad av andra skrivpedagoger, knyta kontakter, diskutera och lyssna på på andra erfarna inom området – och jag hade helt rätt.

Lilla hotellet som jag bodde på. Litet och pittoreskt som jag kan rekommendera till andra som ska till Lund

Innan jag åkte var jag väldigt nervös och kände mig liten inom området. Det första vi skulle göra var att presentera vår kurs, vårt arbeta och det gjorde mig jättenervös, för jag har inte riktigt kommit igång så mycket som jag önskat.  Därför hade jag en sådan resfeber att jag hade svårt att sova innan jag åkte. Några av mina kollegor tyckte jag framförallt skulle ta upp det arbete jag gjort med en av klasserna där jag haft inspirerande övningar och hur jag fått dem att skriva för glatta livet.

När jag stod inför presentationen av mitt arbete var jag först ut efter några av de mest erfarna som stod för konferensen, det gjorde inte att jag kände mig speciellt stursk. Men, jag berättade om mig och det som mina kollegor peppat mig om inför resan och det var intressantare än vad jag hade förutspått. De flesta jag pratade med och alla i den grupp jag satt i arbetade bara med vuxna och de tyckte det var roligt att jag berättade hur jag jobbade med barn. Jag berättade att jag brukade jobba mer praktiskt och i grupp för att få igång berättarlusten genom att samköra skrivpedagogiken med drama. De frågade hur jag brukade jobba med barnen i fråga om textsamtal och jag sa att jag inte kommit så långt än men fick massa jättebra litteraturtips för mitt framtida arbete. Jag är väldigt pepp inför min planering för hösten när det gäller just läsning och textsamtal.

Vi pratade om kvalité inom skrivandet och var det ligger. Jag var inte speciellt delaktig i den diskussionen utan lyssnade mer men hade många tankar som jag kände att jag inte orkade dra hela vägen in i en diskussion vilket jag nu i efterhand kanske ångrar lite. Just kvalité är en svår fråga. Jag försöker se på kvalitén när jag ska välja ut böcker att högläsa eller för barnen när de skall läsa, något jag inte haft tid för riktigt än, men som jag ser som jätteviktigt. Men kvalité i deltagares texter är inget jag har fördjupat mig i eftersom jag ser processen som det viktigaste och jag vill inte riskera skrivlusten genom att prata kvalité på deras texter. Jag skulle kunnat ta upp frågorna om genus i böckerna och hur viktigt det är för att ha en bra kvalité för mig eller att inte kvalitétsstämpla en hel genre med bra eller dålig för det finns bra och dåligt inom alla och om man inte är intresserad av genren kommer man inte förstå kvalitén heller. Men den satt jag mig mest igenom, just för att den är för individuell för att jag ska orka elda upp mig.

Här är en diktsamling som Emil Boss skrivit på en systembolagskvittoremsa som vi fick kika på under diskussionerna.

Jag var även med i samtal om nya genrer vilket däremot var en fantastiskt spännande diskussion. Jag fick presentera det mesta om alla undergenre till fantasy och en till var med och fyllde i. Vi pratade om ungdomens sätt att läsa och skriva och hur de är mer för det direkta och möjligheten till att påverka. Där under hamnade fanfic som är folk som vill påverka genom att skriva egna historier av sina egna favoriter. Vi pratade om bloggnoveller, sms-noveller, twitternoveller, instagramnoveller och mikronoveller. Det ska finnas en twitterpoesi där man tagit alla inlägg som börjar med I am som fyller på efter varandra.

Framförallt var det största att få träffa alla andra och få inspiration och det är med nya krafter som jag går vidare med siktet inställt på framtiden. Det är sådana här träffar som behövs för att tanka lite och jag ser fram emot de planer jag och de gamla klasskompisarna pratat om för det kan nog bli riktigt bra.

Så tack för en fantastisk helg, jag hoppas det blir fler.

Tagga ner

Jag håller på att färdigställa en roman jag skrev råmanuset till för två år sedan och fick idén till för drygt femton år sedan. Det är en ung huvudrollen är både en fyrtioåring och en femtonåring på samma gång. Det är alltså en fyrtioåring som berättar i egenskap av en femtonåring. Det mesta utspelar sig alltså i tonårsmiljö men berättarrösten är mogen. Vem riktar sig då historien till, jag har tänkt en vuxen men eftersom det är en tonårsmiljö kommer den nog att tolkas som en ungdomsbok.

Det är svåra ämnen som mobbing, utanförskap, utsatthet, sexism, homofobi och skilsmässa och jag har inte riktigt kommit överens med mig själv om hur jag ska förhålla mig till dessa. Jag har skrivit och idéer har dykt upp men jag har fastnat, totalt. Jag har läst och inte varit nöjd, jag har försökt skriva men inte känt att det blivit bra. Därför lät jag en vän som läst mycket av det jag skrivit innan, få läsa de första femtio sidorna bara för att ge hennes bild av det jag skrivit. Mycket riktigt tog hon upp just det jag redan sett som svårigheter, hon vet inte vem boken riktar sig till och den känns allt för tillrättalagd.

Eftersom det är svåra ämnen har jag blivit väldigt noga med att inte skuldbelägga offer. Samtidigt kan jag inte tänka att den är applicerbar på alla situationer där mobbing och utsatthet förekommer, det här är ett, och det är inte vackert.  Jag kan inte utgå från att göra alla nöjda, läsare måste få kunna hata mina böcker för att någon annan ska kunna älska dem.

Jag måste helt enkelt lära mig att tagga ner, låta texten följa sin egen vilja och se vart jag hamnar, utan att ursäkta och förklara allt så in i vassen. Livet har inte någon voice over, vi är alla lämnade att göra våra egna tolkningar.