Hjälmarens murar

Jag har börjat skriva på nästa del i Fantastiska klassresor. Den här delen kommer att bli en dystopi som utspelar sig där Örebro i dag ligger, men finns Örebro ens kvar? Det är en av de frågor som barnen kommer få svar på. Den utspelar sig efter det att vi vuxna inte tagit vårt ansvar och sett till att bromsa naturkatastroferna.

Ingen har ett exakt svar på hur det kommer se ut, däremot har jag pratat med klimatforskare om vad de tror om själva klimatet här i Sverige och sedan har jag fått leka spågumma och komma fram till vilken typ av värld vi kan leva i. Det är inte bara klimatet och miljön som gör det till en dystopi, det är även statsskicket, tillgången till mat och vatten.

Precis som i första boken är det en klass från vår tid och värld som förflyttas till den andra världen. Jag har hittills sex karaktärer som jag håller på att lära känna och det är en av de roligaste delarna. Jag har låtit dem interagera med varandra, självklart har motpolerna fått chansen att gnabba lite. Det kan låta ungefär så här:

”Är du klar snart, eller?” frågar Yasmin och himlar med ögonen över den tråkiga uppgiften.
”Hurså, är det jobbigt att håll i en liten glasbit eller?” frågar Agnes surt och torkar lite svett ur pannan.
”Nej, men otroligt lejm. Jag har tråkigt.”
Hon drar bort en hårtoffs som åkt ner i pannan och suckar högt.
Agnes drar upp den spettliknande testpinnen ur snön.
”Är du beredd med första glaset?” frågar hon och riktar spetsen mot Yasmin som håller fram glaset och tar tag i änden på pinnen. I nästa sekund skriker hon till, tappar taget om pinnen och det lilla glaset.
”Å nej, jag har fått snö i sandalen!” ropar hon högt.
”Men, skärp dig! Ingen bryr sig om dina sandaler. Var gjorde du av glaset?”
”Ursäkta då Arne, men det är kallt och jag bryr mig inte om det här experimentet så då är det väl lika bra.”
Agnes drar på munnen och ger henne en dödande blick.
”Om du hade haft ordentliga skor på dig, som det stod i informationen så hade du inte haft några problem med kalla fötter”, säger hon sedan.
”Stövlar? det händer inte!”
Yasmin fnyser igen.
”Går det bra där uppe?” ropar NO-läraren nerifrån. ”Glöm inte att ni ska fylla fem testglas, från olika nivåer i högen. Jag ställer mikroskopen här i skuggan så att ni kan börja titta på fynden så fort ni är klara.”

Ali bollar otåligt med äpplet i handen medan Melker läser igenom instruktionerna. Han suckar lite och tar upp glasspinnarna från marken. Han tittar på den kantiga pinnen som ligger bredvid med kugghjulet, generatorn med sitt kugghjul och lampan. Efter att ha sneglat på Melker tar han två glasspinnar och kör in i äpplet bredvid varandra så att det blir ett ganska brett platt blad. Han tar två till och tänker göra samma sak på andra sidan äpplet när han avbryts av Melker.
”Vad gör du?”
”Jag tänkte bara att …”
”Nej, det gjorde du inte alls, för om du tänkt hade du väntat tills jag läst klart instruktionerna så att du vet vad du ska göra, innan du gör det.”
”Ja, men det är ju faktiskt ganska uppenbart”, säger Ali.
”Är det?”
”Ja, vi ska ju få lampan att lysa, eller hur?”
Melker lägger armarna i kors och blänger på Ali.
”Fortsätt, för all del, var så god. För du är ju så smart så att du redan vet hur man ska göra utan att läsa instruktionerna så, var så god och berätta för mig hur man ska göra.”
”Ja, alltså …” börjar Ali. ”Äpplet ska väl fungera som mitten på en sådan där, typ, kvarngrej och så ska väl den där kantiga saken snurra den där kantiga saken så att vi får ström.”
Melker himlar med ögonen och suckar.
”Inte riktigt så enkelt, men visst. Äpplet är navet i skoveln som kommer få kugghjulen att driva generatorn så att vi får ström nog att lampan lyser.”
”Var det inte det jag sa?”
”Eh, nä, inte riktigt”, säger Melker och hånskrattar.
”Fast, det var det väl”, säger en som står bakom Melker. ”Han använde bara andra ord än de som står på pappret.”
Han pekar på instruktionerna i Melkers hand.
”Jaha, så ni tänker lyssna på Ali? Okej, bra, låt oss alla följa Ali istället för instruktionerna eller mig, det är troligen det smartaste draget ni kan göra.”
”Går det bra?”
En fritidspedagog står uppe på dikeskrönet och tittar ner.
”Tja, jag vet inte. Det verkar som om de inte tycker det är så viktigt att lyssna på mig som har instruktionerna utan hellre hittar på något eget bygge”, säger Melker.
”Fast ni vet ju vad som gäller”, säger fritidspedagogen. ”Det är ett samarbete där ni tillsammans ska få lampan att lysa och då måste ni lyssna på varandra. Om Melker är den som fått lagledarrollen så är det honom ni lyssnar på och det är superviktigt att ni läser instruktionerna noga, precis som Melker säger.”
”Men, det är ingen som valt Melker till lagledare”, säger Ali.
”Nähä, nä, men okej då”, fräser Melker. ”Var så god, ta rollen själv då om du tror att du kan göra det så mycket bättre än mig. Men du fattar att det inte handlar om att kunna komma på det bästa nedvärderande skämtet eller kasta boll hårdast på någon annan?”
Ali blänger på Melker en stund innan han sträcker sig efter instruktionerna och öppnar munnen för att svara.
”Vadå? Du klarade ju av det utan instruktioner, så var så god. Instruktioner är ju bara för nördar, eller hur?”
”Men kan du fucking sluta då, ditt jävla rövhål!”
”Sådant språk använder vi inte, det vet du, Ali!” säger fritidspedagogen. ”Lyssna på Melker istället, han vet vad han håller på med.”

”Vilken grupp vill börja?” frågar NO-läraren.
”Vi kan köra!” säger Lovisa högt och ställer sig upp.
Hela gruppen ställer sig framför klassen och Lovisa tittar ut över alla klasskompisar.
”Vi fick i uppdrag att mäta energin från solen”, börjar hon. ”Vi fick olika material som vi skulle mäta tempera…”
Hon blir avbruten av att några längst fram börjar prata om något helt annat.
”Jaha, och vad är det som är så mycket mer intressant än vad vi pratar om?”
”Men, åh, bli bara klara. Det är ändå ingen som är intresserad och det vet du”, viskar en i gruppen.
”Men, jag …”
”Bara fortsätt”, säger NO-läraren som inte hört klasskompisarnas samtal.
Lovisa biter ihop och blänger på de som pratar längst fram innan hon fortsätter med presentationen. Efter henne kommer Sune. Han pratar så lågt att Lovisa är tvungen att böja sig fram för att höra.
”Prata lite högre”, viskar hon till honom.
Han blir alldeles röd om kinderna och sväljer några gånger. Han fortsätter med lite högre stämma och läraren nickar nöjt över volymökningen. När hela gruppen är klar får de en trött applåd innan nästa grupp ska gå upp.

Några av de barn som testläste under Pride kände direkt igen karaktärerna från verkliga livet. Det är kul när man ser hur barnen nickar och fnissar för sig själv och säger, ”Henne har jag i klassen” eller ”Han sitter jag typ bredvid”.

På jakt efter hjältar

Medan jag jobbade på grundskolan Fyren EkAlmen som bibliotekarie och skrivpedagog, så skrev jag en bok tillsammans med femteklassarna. Det började med att några barn klagade över att jag inte skrivit något de fick läsa, så jag började skissa på en fantasybok för mellanstadiet. Jag märkte att många av barnen hade en förkärlek till just fantastikgenren, det var fantasy, skräck och sci-fi. Inte för att barnen själva hade så bra insyn i vad en genre var eller vad de olika innehöll. Jag gjorde en karta över vilka genre vi hade och alla barn ville ha skräck och tyckte sci-fi lät jättespännande. Därför valde jag att skriva en bok inom fantasy. För att ta reda på vad de ville höra hade jag högläsning för femteklassarna och bad dem säga vad som skulle vara med. Det blev snabbt klart att det var en bok med fornnordiskt tema, där Näcken, Bergsrået och Askefrue härjade. Arbetet tillsammans med barnen, där de fick vara med i utformningen av boken, var hur kul som helst och så klart har jag fått blodad tand. Den första boken är bara den första i en hel serie böcker som jag kallar för ”Fantastiska klassresor”. Jag har redan börjat skissa på nästan som kommer bli en dystopi. En dystopi är en berättelse som är förlagd i en värld som det inte gått så bra för. Det finns dystopier där utomjordingar tagit över, där en meteorit slår ner eller där jordskorpan faller ihop och alla är tvungna att fly till en värld som inte är lika brukbar längre. Nu saknas bara en sak och det är en skola där allt ska hända. Känner du någon lärare eller är du kanske själv lärare, och det saknas spänning i skolans korridorer. Då kanske det skulle vara en kul grej att ta in. Läs mer i den bifogade pdf:en och sprid gärna så att ingen missar chansen.
skrivprojekt för skolan

Nu är den här

Nu har de kommit hem.

A post shared by Pernilla Lindgren (@lindgren.pernilla) on

Nu har Drakmysteriet i Ekalmia dykt upp.
Releasen kommer hållas tillsammans med de femmor som varit med under skapandet av boken vid skolavslutningen, men självklart är det välkommet för andra att fira med mig genom att köpa boken här.

Det är den första boken jag gett ut i helt egen regi, självklart har jag haft korrekturläsning och genomläsning av både pedagoger och författarkollegor, men det är fortfarande utan förlag och det är lite pirrigt att vara ensam med boken.

Jag har i dagsläget bara tryckt 100 ex så det är först till kvart som gäller.

Boken är skriven med mellanstadieelever och den är tänkt för den åldern men jag tror att den kan gå hem för äldre och yngre också. Det finns vissa scener som kan vara lite läskiga för de riktigt små, kanske svåra att förstå också, men det mesta är både snällt och spännande.

Tanken är att det är första delen i serien Fantastiska klassresor, med olika undergenre till fantastiken i varje bok. Den första är fantasy. Det lutar mot att nästa kan bli skräck, men först måste jag hitta en skola som vill utsätta sig för en skräckhistoria i sina korridorer och utsätta sina elever för skrivandets hantverk. Jag har ju haft högläsning ur boken för eleverna, sammankopplat med olika skrivpedagogiska genomgångar som passat för just det kapitlet. Jag har avslutat varje högläsningsstund med diskussion utifrån genomgången kopplat till kapitlet och sedan låtit eleverna komma med förslag och åsikter. Det har varit lärorikt för både mig och eleverna.