Varför är konstnärligt och logiskt tänkande motsatser?

Det är ett överflöd av test på Facebook som pockar på ens uppmärksamhet. Vissa gör jag när jag är uttråkad men de flesta hoppar jag över. Idag såg jag däremot ett som jag blev genuint intresserad av eftersom jag själv tycker mig inte kunna vara på varken den ena eller den andra sidan. Frågan var om jag var analytisk eller kreativ.

Jag har alltid sett mig som både ock. Redan från barnsben ville jag bli skådespelare, måla och skapa berättelser samtidigt som jag alltid analyserat svåra situationer och hittat svar på människors annars ologiska beteende. Som socionom är jag väldigt analytisk, går igenom vad som kan vara orsaken till olika situationer, det är aldrig svart eller vitt, det finns alltid orsaker till att någon gör saker man själv inte egentligen kan förstå, bara man granskar och söker. När jag väl hittat orsaken är jag inte sen med att hitta sätt att jobba på som inte alltid är innanför ramarna, jag är kreativ i mina metoder och hittar sätt att möta personer där de befinner sig istället för att förvänta mig att de ska ta sig till mig.
Som konstnärlig lutar jag mig ofta mot logiken och analyserna. Som författare analyserar jag händelseförlopp, mina karaktärers utveckling och ser över logiken i deras handlingar. Jag analyserar allt jag skriver mot bland annat psykologi och genus. Det gör jag även när jag läser böcker och ser filmer. När jag ser en film är handlingen och den underliggande meningen samt skådespelarnas trovärdighet precis lika viktigt, det är inget jag väljer mellan utan ser som en helhet.  Utan den ena skulle inte den andra funka lika bra, och vice versa.  Jag kan tycka en melodi är väldigt bra men om texten inte har någon mening kan låten falla platt och samma sak om jag vänder även på det.

I testet var det frågor som var omöjliga att välja a eller b på. Om jag lyssnade på melodin eller texten, om jag skulle välja en politisk debatt eller en konstutställning, meningsuppbyggnad eller handling i en bok, fantasyböcker eller mysterieböcker, om jag vid debatt svarar med argument som grundar sig på fakta eller om jag analyserar motståndarens argumentation för att hitta svagheter som jag kan gå på. Den sista är ett typexempel på något jag inte kan välja utan där jag måste göra båda som en helhet, likt de flesta av dessa frågor men många kan även bero på situation. Det beror ju på vad den akademiska debatten handlar om och vad det är för konstnärlig utställning.

Är det samma för dig när du skapar eller jobbar? Tycker du att du funkar bäst när du analyserar och skapar eller vill du hålla dessa isär?

Ödesgudinna

Bild från Pixabay.com

Jag har utbildat mig till socionom för att jag ville jobba med ungdomar. Jag hamnade bara på socialtjänsten. Jag började skriva och började satsa på det, gav ut böcker och utbildade mig till skrivpedagog. Redo att satsa. Sökte jobb som vikarie på förskolor och skolor för att ha en inkomst medan jag satsar på mitt eget.

Fick inget svar från kommunen, gav upp, fick jobb på hem för ensamkommande. Älskade det. Gav mig helt hän, trots sjuttioprocentig tjänst. Hade svårt att ägna mig åt skrivande, fick inget gjort på den fronten men grävde ner mig mer och mer i arbetet. Älskade det, hade kunskap, fick uppskattning tappade skrivandet ännu mer.

Kommunen ringde, var intresserade, gav mig massa positiva ord om min erfarenhet och kunskap, fick mig att tveka. Kom till jobbet och insåg att jag redan var rätt och att det inte var tryggt nog på kommunen, det var ju timvik, inte helt trygg inkomst, nästan helt glömt bort planen kring skrivandet och studerandet och vikarierande.

Ödesgudinnan suckade, himlade med ögonen och gjorde en missnöjd grimas innan hon måttade en rejäl spark i röven på mig så jag flög helt ur min trygga tillvaro.

Nu ser jag mig omkring, kisar med ögonen och letar efter den där vägen jag var på väg att följa tidigare, ljuset är skumt och vägen känns både sank och ojämt, men förhoppningsvis hittar jag tillbaka till den del som är ordentligt upplyst igen.

Det är ungefär vad jag kan skriva om min situation just nu, även om den är bra mycket ordrikare om man ska läsa den exakta handlingen, men det här är allt ni får. Förhoppningsvis innebär det här att vi kommer ses mer inom den litterära världen i framtiden.

Ambivalens

Jag har gett ut två böcker, Hurra!

Jag håller på med slutredigeringen av tredje boken som ska komma ut nu i vår, Hurra!

Det är tredje boken i en trilogi, alltså avslutningen på ett projekt jag slitet med i drygt fem år. Mållinjen är inom synhåll. Wow, hur häftigt som helst.

Ändå är det som om min hjärna strejkar. Jag vill inte över den där mållinjen, den skrämmer skiten ur mig. Eftersom jag är en analytiker med rang har jag självklart analyserat detta ur så många perspektiv jag bara kan komma på.

  1. Det här är något som jag levt och identifierat mycket av mitt skrivande med som nu tar slut. Kommer jag kunna leva upp till min dröm även utan Alvhilda eller är det slut nu?
  2. Det dyker upp nya saker jag vill ha med hela tiden, nya kopplingar och nya vinklingar som känns jätteviktiga och därför känns den inte klar, det känns som om den aldrig kommer bli klar.
  3. Första och andra boken var mycket lättare teman medan den här boken har många tyngre teman som den bearbetar, så som religion, rasism, kvinnoförtryck med mera och jag är rädd att jag lyckas skriva något som kan tolkas fel och att folk får fel uppfattning om mig.
  4. Jag är så klart rädd för att helt missförstås, alltså inte bara tolkas fel, utan att man helt missar poängen.
  5. Att alla böckerna helt kommer att försvinna in i glömskan att de faller rakt in i ett vakuum av tystnad och inte tolkas alls vilket gör allt mitt arbete helt onödigt.
  6. Den här boken skiljer sig väldigt från första och andra boken och rädslan finns att det kommer försvåra målgruppen, precis som min gamla lektör sa, ja, trots att jag trotsade dina ord när det gäller vad du tyckte jag skulle göra med böckerna, har de följt med mig hela vägen, tro inget annat.
  7. Jag måste ta farväl.

Är det några fler där ute som gått igenom något liknande i sitt skrivande och har ni i så fall några smarta ord på vägen åt mig?

Ragnvald själv är inte så peppig:

”Ni är ynkliga och patetiska i jämförelse med mig och Alvhilda. Jag må inte behandla dig som en tingest men jag kan lova dig, jag äger dig på alla sätt, det måste du förstå. Jag är din skapare och jag kan även bli din förgörare och du bör behandla mig med den respekt, i tanke, ord och handling, som jag förtjänar.”