Ödesgudinna

Bild från Pixabay.com

Jag har utbildat mig till socionom för att jag ville jobba med ungdomar. Jag hamnade bara på socialtjänsten. Jag började skriva och började satsa på det, gav ut böcker och utbildade mig till skrivpedagog. Redo att satsa. Sökte jobb som vikarie på förskolor och skolor för att ha en inkomst medan jag satsar på mitt eget.

Fick inget svar från kommunen, gav upp, fick jobb på hem för ensamkommande. Älskade det. Gav mig helt hän, trots sjuttioprocentig tjänst. Hade svårt att ägna mig åt skrivande, fick inget gjort på den fronten men grävde ner mig mer och mer i arbetet. Älskade det, hade kunskap, fick uppskattning tappade skrivandet ännu mer.

Kommunen ringde, var intresserade, gav mig massa positiva ord om min erfarenhet och kunskap, fick mig att tveka. Kom till jobbet och insåg att jag redan var rätt och att det inte var tryggt nog på kommunen, det var ju timvik, inte helt trygg inkomst, nästan helt glömt bort planen kring skrivandet och studerandet och vikarierande.

Ödesgudinnan suckade, himlade med ögonen och gjorde en missnöjd grimas innan hon måttade en rejäl spark i röven på mig så jag flög helt ur min trygga tillvaro.

Nu ser jag mig omkring, kisar med ögonen och letar efter den där vägen jag var på väg att följa tidigare, ljuset är skumt och vägen känns både sank och ojämt, men förhoppningsvis hittar jag tillbaka till den del som är ordentligt upplyst igen.

Det är ungefär vad jag kan skriva om min situation just nu, även om den är bra mycket ordrikare om man ska läsa den exakta handlingen, men det här är allt ni får. Förhoppningsvis innebär det här att vi kommer ses mer inom den litterära världen i framtiden.

Ambivalens

Jag har gett ut två böcker, Hurra!

Jag håller på med slutredigeringen av tredje boken som ska komma ut nu i vår, Hurra!

Det är tredje boken i en trilogi, alltså avslutningen på ett projekt jag slitet med i drygt fem år. Mållinjen är inom synhåll. Wow, hur häftigt som helst.

Ändå är det som om min hjärna strejkar. Jag vill inte över den där mållinjen, den skrämmer skiten ur mig. Eftersom jag är en analytiker med rang har jag självklart analyserat detta ur så många perspektiv jag bara kan komma på.

  1. Det här är något som jag levt och identifierat mycket av mitt skrivande med som nu tar slut. Kommer jag kunna leva upp till min dröm även utan Alvhilda eller är det slut nu?
  2. Det dyker upp nya saker jag vill ha med hela tiden, nya kopplingar och nya vinklingar som känns jätteviktiga och därför känns den inte klar, det känns som om den aldrig kommer bli klar.
  3. Första och andra boken var mycket lättare teman medan den här boken har många tyngre teman som den bearbetar, så som religion, rasism, kvinnoförtryck med mera och jag är rädd att jag lyckas skriva något som kan tolkas fel och att folk får fel uppfattning om mig.
  4. Jag är så klart rädd för att helt missförstås, alltså inte bara tolkas fel, utan att man helt missar poängen.
  5. Att alla böckerna helt kommer att försvinna in i glömskan att de faller rakt in i ett vakuum av tystnad och inte tolkas alls vilket gör allt mitt arbete helt onödigt.
  6. Den här boken skiljer sig väldigt från första och andra boken och rädslan finns att det kommer försvåra målgruppen, precis som min gamla lektör sa, ja, trots att jag trotsade dina ord när det gäller vad du tyckte jag skulle göra med böckerna, har de följt med mig hela vägen, tro inget annat.
  7. Jag måste ta farväl.

Är det några fler där ute som gått igenom något liknande i sitt skrivande och har ni i så fall några smarta ord på vägen åt mig?

Ragnvald själv är inte så peppig:

”Ni är ynkliga och patetiska i jämförelse med mig och Alvhilda. Jag må inte behandla dig som en tingest men jag kan lova dig, jag äger dig på alla sätt, det måste du förstå. Jag är din skapare och jag kan även bli din förgörare och du bör behandla mig med den respekt, i tanke, ord och handling, som jag förtjänar.”

Kritik

Det finns många röster som är emot att man använder en vän som testläsare eftersom vänner aldrig är ärliga nog. Min testläsare sa att han oroat sig över att han skulle såra mig, men när jag fick texterna tillbaka till mig med långa redogörelser över vad han tyckte jag behövde ändra och vad han tyckte var onödigt eller vad som behövde förtydligas var jag överlycklig. Inte nog med det, han var precis lagom spydig/ironisk, som jag är van vid från alla genomarbetningar med min man och med min redaktör från förlaget. Lite humor är aldrig fel. Jag garvade gott åt vissa små kommentarer, både för att de var sanna och jag såg felet direkt när det pekades ut och för att det levererades med glimten i ögat på ett komiskt sätt. Till exempel följande:

Jag fattar att Rebecka sitter tyst efter detta, för det här får man läsa flera gånger innan det går in

 

vart är de på väg? Det får inte bli ”På spåret” av det hela.
Står de vid kajen, tittar ut över vattnet, och ser en kontinent? Jag drar i nödbromsen och gissar på att de är på väg till ”London”.
Okej, så inte England, då. Marocko, kanske?
Syftar han på Europa här?

där jag tror han på något sätt ville påpeka att jag inte var riktigt tydlig och kanske skulle jobba lite på det. Och de där tillfällena han tyckte jag skulle ha lite mer koll på syftningen i texten: Blodiga uppsyner kan inte hymla

Han var också ganska hård och ville att jag skulle gå in rejält med sax, klippa bort, flytta saker och framförallt gå lös med yxa och tårgas – vilket jag verkligen har gjort. Både jag och karaktärer har gråtit floder de senaste dagarna.

och ett fall av att vägra ”kill your darlings”

Och när man skriver inom fantastik är det alltid guld om en kritisk karaktär på något sätt kan relatera till något annat nerdigt, som här, jag fattar precis vad han menar:

*Bam* ”Luke I am your father” det saknas något innan, kanske en längre verbal fajt under molnstaden, en avhuggen hand eller nåt annat?

Och så en av dödssynderna inom skrivandet, upprepningarna som jag själv helt missade, men som han hade ett öga för och påpekade med jämna mellanrum:

Lycklig gånger 8, trakt, trakt, trakt, trakt, trakt, pengar, pengar, pengar, pengar, örtdryck, örtdryck, örtdryck, örtdryck.

Men för att jag skulle kunna svälja alla, i vissa fall riktigt svåra sanningarna, lindade han in de i de där jätteviktiga små positiva tillropen.

Jag måste säga att den här historien blir mer och mer intressant och spännande ju längre den går.

Jag blir glad av de här dikterna, de är så fantasifulla och innehållsrika. Fortsätt så!

Bra, den där formen ser man inte så ofta rätt använd och rättstavad

Även om de ibland bara var ett kort ord:

Bra! Super! Jättebra parti! Bra, poetiskt, Bra! Sexigt.

Det här fick mig att fnissa högt. Bra!

Och slutligen, den där uttalade förståelsen som gör att man känner att allt arbete och den där tanken faktiskt har gått fram. Den är riktigt viktig.

Jag ska också säga att jag nu förstår *varför* du valt att göra tre böcker av detta. Det är verkligen tre fristående berättelser, sammanvävda, och inte en enda.

Måste säga att jag är imponerad över att du tagit dig an en berättelse med det här scopet, den är hisnade i sin episkhet. Och den är så bra, man vill läsa vidare, och se hur det går!

Med detta vill jag inte bara säga att jag kan ta kritik utan även att jag är inne på de sista rundorna på Ragnvalds del av Alvhildatrilogin som är, enligt kommentarer jag fått, riktigt riktigt bra, så fort jag ändrat allt det där som inte var bra förståss. För det är ju det som är det underbara med att få kritik i det här skedet, jag kan göra något åt det.

Något jag fått höra, inte bara från den senaste kritikern, är att sista delen egentligen kan stå själv, men ettan och tvåan ger den ett större djup.
Ni får ta del av den i vår, när jag är klar och se om ni tycker det stämmer.