Hur jag finner inspiration i vardagen, eller, vad var det egentligen som hände mellan stoppljusen?

Bild från Pixabay

Idag när jag var på väg hem hamnade jag vid ett rödljus, där det oftast är grönt. Det var en kort trettiosträcka med trafikljus mitt på och så avslutas det med trafikljus längre fram. Jag stannade till vid trafikljuset och tankarna vandrade iväg. Jag minns bland annat att jag funderade över om jag skulle få rött ljus även längre fram och om jag inte hade hunnit köra före den där bilen när jag körde ut på vägen hundra meter tidigare, och om jag då skulle ha sluppit både detta rödljus och nästa, eftersom det slagit om precis före mig.

Jag fick grönt och började köra. När jag närmade mig nästa trafikljus slog det om till rött och jag registrerade detta med tanke på att det varit just det jag tänkt vid förra rödljuset, då känslan slår mig, att det var ju jättelängesedan och att jag borde varit hemma för länge sedan. Själva tanken på att jag suttit vid förra rödljuset och haft de funderingarna var så avlägsna att det kunde ha varit flera timmar sedan, kanske till och med dagar.

Det var då det slog mig, jag måste ha varit med om ett jätteäventyr, kanske blivit beamad till ett rymdskepp och räddat galaxen, kanske blivit färdad genom en portal till en annan värld där jag utstått svårigheter, varit en hjälte och överlevt med nöd och näppe. Kanske är den här världen inte sann, kanske var det en glitch i hela den uppdiktade värld jag lever i, jag kanske vaknade upp i min riktiga värld, undrade var jag var någonstans, irrade runt i långa gångar av nedsövda människor som alla var uppkopplade mot den stora huvuddatorn, innan någon ansvarig hittat mig, fört tillbaka mig och kopplat upp mig igen. Den gemensamma nämnaren  var att alla utplånade mitt minne av händelsen och att det på något sätt inte alls påverkade den egna tiden jag lever i eftersom jag blev satt tillbaka i samma tid, som om inget hade hänt.

Det är sådant jag tänker då eftersom jag brukar se och läsa fantastik.

Vad tänker ni på när ni är ute och kör bil?

Skriva, redigera skriva redigera

Jag har märkt att det blivit snedfördelat i mitt skrivande, det här med att skapa och att finputsa. Det är underbart att skapa och det finns tillfredsställelse i att finputsa skapelsen till perfektion, men det bör vara i lagom doser. Jag började skriva på min trilogi 2010. Då gjorde jag första utkastet på första boken, det var tillfredsställande. Sedan skrev jag om den, vilket också var tillfredsställande eftersom jag faktiskt skapade något nytt utifrån den första tanken. Sedan skapade jag andra boken och sist tredje boken. Jag var klar med skapandet av alla tre delarna under 2012.

Efter det har jag bara finputsat. Jag har alltså redigerat, omarbetat och redigerat och zoomat in på detaljer och redigerat i fyra år. Jag har skrivit noveller för att överleva åren av oskapande på böckerna. Nu, äntligen, håller jag på med slutredigeringen av sista boken, den ska gå i tryck snart. Äntligen.

Förra året utbildade jag mig till skrivpedagog. Under utbildningen skrev jag ett råmanus till en bok som jag haft i huvudet sedan nittiotalet. Det var en härlig ventil att få skapa något, som dessutom var väldigt olika Alvhildatrilogin, men det var inte lika intensivt som när man verkligen ger sig hän eftersom den var utdrygad av redigering av andra boken av Alvhilda, skrivövningar och skrivkurs.

Nu, när jag äntligen är klar med redigeringen av Alvhilda, som pågått så länge, är det äntligen dags att … redigera råmanuset från förra året?

Nej, jag har bestämt mig för att nu måste jag skriva ytterligare ett råmanus innan jag sätter mig och redigerar förra årets råmanus, för annars kanske jag tappar viljan att skriva, tappar glädjen. Men samtidigt har manuset redan legat ett helt år och det är hög tid att sätta tänderna i det. Därför får jag skriva snabbt på nästa råmanus, för skriva, det ska jag, minst tre månader, helst ett halvår, innan jag sätter på mig redigeringsglasögonen igen.

Hur gör du för att undvika redigeringsdepression?

 

Jag låter en häst frusta lite

Bild från Pixabay.com

Som vanligt snubblar man över många intressanta saker i sitt Facebookflöde. Allt beror förstås på vad man har för vänner som fyller upp flödet men om man har mitt flöde så snubblar man i alla fall över många intressanta saker. Senast i ledet är en intervju med Katarina Gospic.

Hon säger saker som:

”Vi är inte rationella beslutsfattare och jag skulle säga att vi är oerhört mycket inne i mönster som hindrar vår utveckling.”

Hon jämför våra hjärnor med hästar:

Vår förmåga att reglera våra impulser sitter i frontalloben, hjärnans smartaste del och ryttaren. Det är den som – förhoppningsvis – håller oss ifrån att inhandla och trycka i oss tio muffins bara för att de ser lockande ut och i stället behärskar oss, för att det är mer gynnsamt.”

”När vi skriver elaka saker på nätet låter vi hästen skena. Vi faller för våra impulser. Att låta hästen skena kan i stunden ge en omedelbar belöning, på samma sätt som det kan vara skönt att låta ilskan gå ur en när man är arg. Men det är inte långsiktigt, fördelaktigt beteende. Vår 40.000 år gamla grundprogrammering kan i dagens samhälle vara det största hindret för vår utveckling.
I dag har vi tillgång till sekundsnabb information från hela världen. Vi matas med krig, sjukdomar och att folk dör och det gör att vår uppfattning för sannolikheter är totalt fel. Det leder många gånger till panikbeteende.”

Hon förklarar att vi är ögontjänare som gör allt för att passa in och bli godkända av den stora massan eller i alla fall av det sociala sammanhang man tillhör. Det är på grund av våra gamla hjärnor som är anpassade efter det liv vi levde för flera tusen år sedan. Då var det viktigt att bli godkänd av gruppen så man inte blev ensam på savannen och ett lätt byte, därför vill vi bli bekräftade och håller gärna med massan. Det sätter fart på belöningssystemet i hjärnan.

När jag läst igenom artikeln läste jag några kommentarer under länken inne på Facebook. Uppenbarligen inte på DN:s egen Facebooksida eftersom jag letat efter kommentarerna nu i efterhand och inte hittat dem. Det måste alltså ha varit en väns egen delning. Det var i alla fall en lång kommentar som handlade om hur vissa personer kanske är för bra på det där med att hålla in hästarna och att det kan vara grunden till många sjukskrivningar som dyker upp i dag. Att vi inte är gjorda för den återhållsamhet som krävs i en så global värld som vi lever i.

Det fick mig att analysera mig själv, som så många gånger tidigare. Jag skriver mer och mer sällan blogginlägg eftersom jag så ofta är stressad eller i affekt över något. Det gör att jag är rädd att skriva något som helt grundar sig i mina känslor och inte i vetenskap eller sanning. Jag går alltid igenom på vilket sätt mina blogginlägg kan påverka min framtid, andras tyckande och tänkande om mig och påverka vänskapsband eller framtida arbetsmöjligheter.

Just nu ältar jag och processar något som påverkar mig djupt. Mina vilda hästar och primitiva behov vill att jag skriver om det jag precis blivit utsatt för. De delarna vill hänga ut människor som jag anser har behandlat mig illa och kanske vill jag även använda min författarkunskap till att brodera ut lite extra för att verkligen få ut min frustration och ilska. Jag vill inte tillhöra den procent som min man säger – aldrig kommer över det – men jag vill inte heller släppa och gå vidare utan att få någon form av upprättelse. Mina behov av att få ur mig allt går ut över min man som får höra alla tankar och ilska.

Det är tur att jag är författare och jag ser fram emot den dag jag kan få ur mig allt och bearbeta genom att skriva ner det, använda det i en roman, skriva en novell om det eller kanske en krönika.

Men det får bli efter att jag blivit klar med Ragnvalds upprättelse.

Tills dess får hästarna hållas hårt, det här är den enda stegring ryttaren tillåter för tillfället.