Pausad från livet i två veckor

Jag har legat i influensan och den tog bort två veckor av mitt liv. Det började med att dottern blev förkyld på onsdagen. Jag vabade men hon var rätt så pigg på eftermiddagen. Maken vabade på torsdagen men upplevde precis som jag att hon var oförskämt pigg på eftermiddagen. Vi såg det som en enklare förkylning och avbokade därför inte vår stockholmsresa.

Sammandraget fick vi vänta drygt två timmar i kylan på vårt tåg eftersom det vi skulle åka med var inställt. Sedan fick hela vårt tåg trängas med ett redan fullt tåg, och ankomsten med två trötta barn var halv elva på kvällen. Här kyldes min dotter ner och blev sämre på lördagen. Vi fick därför avboka våra planer och tog det lugnt med mina föräldrar, gick på bio och myste i soffan hemma. På söndagen stannade dottern hemma för att hon inte skulle smitta ner 93-åriga gammelmormor, men jag åkte. Halsontet började under besöket och utvecklades till feber och frossa under middagen på restaurangen min kusin och hans sambo jobbar på. När vi åkte hem på måndagen var jag i fullfrossande flunsa och ville bara dö. Som tur var gick i alla fall tåget, till och med i tid.

Väl hemma tog jag tempen och den landade nästan på fyrtio grader. Jag sov bort resten av måndagen, hela tisdagen och största delen av onsdagen. Man vill ju tro att det skulle vara över där men nej då. Jag har efter det lidit av blodtrycksfall vid minsta lilla ansträngning och en trötthet utanför denna värld. Jag har inte ens orkat koncentrera mig på en text varken att skriva eller läsa, för länge. Jag har inte klarat av filmer med för högt tempo. Medan jag legat hemma och känt mig relativt patetisk som varit orkeslös i hela två veckor och inte riktigt är hundra än, har jag hört att folk blivit inlagda så det är en tuff influensa i år.

Jag har i alla fall lyckats få ihop en novell och börjat läsa en kollegas roman.  Framförallt har jag hunnit se väldigt mycket Star trek.

Jag hoppas i alla fall att ni andra klarar er lindrigare än vad jag gjorde.

Intelligent liv i skogen

En vindil lekte i mitt hår. Den smekte min kind och i mitt mörker kändes det som moderlig värme. Som om någon tröstade mig. Samma viskande röster som omringat mig i skogsdungen med Stephen började nynna för mig. Trädens blad susade i vinden och skapade melodier. Istället för att fly, att försöka komma bort från det, låg jag kvar och lyssnade. Sången var ordlös men fyllde mig ändå med värme och kärlek. Ett språk talades, ett språk som jag inte kunde uppfatta men mitt inre tog ändå till sig budskapet. Skogen omfamnade mig. I mitt bröst formades en liten boll av lycka som värkte när den expanderade.

Alvhildatrilogin fokuserar en hel del på ett alvsläkte som är inspirerat av den fornnordiska versionen. De är alltså trädalver, de är skogens beskyddare och förankrade i träden. De är olika alvarter som sitter ihop med olika trädarter och de har olika typ av personlighet beroende på vilken art de är besläktade med. Jag har beskrivit dem som kärleksfulla, givmilda och intelligenta. De är på sitt sätt mäktiga och kan dela med sig av sin erfarenhet och samlade kunskap till de yngre. De äldsta är de klokaste och de som leder, skyddar och tar hand om de sina i sitt hult. Hult är ett annat namn för mindre grupp träd. Medan jag skrivit boken har jag blivit mer och mer intresserad av hur det faktiskt står till med träden och växterna. Vi människor och djuren fungerar på ungefär samma sätt och under det senare åren har röster höjts angående djurens rättigheter och att även djur har känslor. Det är inte så svårt att dra de kopplingarna eftersom människor och djur ändå har ungefär samma uppbyggnad, rent biologiskt. Men växter skiljer sig kraftigt och det är svårare att dra kopplingen att även växter skulle ha känslor. Därför är det så spännande att det faktiskt finns forskning på detta.

För många år sedan kom boken ”The hidden life of trees” som handlar om studier de gjort om just träd. Där har de använt sig av lögndetektorer för att avläsa elektriska impulser i träd och växter. Till exempel har de kopplat upp en planta med lögndetektorn och trampat på en växt bredvid och då uppmätt samma elektriska impuls som hos en skrämd människa. De har även kunnat mäta elektriska impulser från träd som man sågat i och kunnat konstatera att de påminner om de som människor ger ifrån sig när det gör ont och jag tror det fanns forskning om att träden ger ifrån sig ultraljud som påminner och skrik. Denna forskning verkar dock inte ha varit möjlig att göra om och därför är den ifrågasatt.

Men däremot har forskning i ämnet fortsatt. Några är Dr Suzanne Simard som är forskare inom skogsekologi och Peter Wohlleben som är skogsekolog som har forskat på olika sätt. I några filmklipp berättar de om sin forskning där de tagit reda på att trädens rotsystem inte bara tar upp näring åt trädet i fråga utan också är ett sätt för träden att kommunicera, dela med sig av information och näring samt att de kan ge ifrån sig olika ljud för att lokalisera sig under jorden. Ett äldre träd, även kallat moderträd, tar hand om de yngre träden och ger dem näring och skyddar dem genom att ge dem information. De känner av vilka som är deras egna ”barn” alltså små skott som kommit från deras eget träd och favoriserar dem i hultet. Jag skriver hult här eftersom namnet jag använt faktiskt kommer ifrån texter som handlar om träd som jag läst inför att jag skrev böckerna. Om det kommer skadedjur kan träden både locka till sig andra insekter som äter skadedjuret och skicka ut information som gör att de andra träden kan skaffa skydd för sina egna blad. Träd kan ta beslut beroende på sin miljö och välja vart rötterna ska växa, de kan söka upp vatten och lära sig av tidigare händelser.  Ett äldre träd som blivit nedhugget kan hållas vid liv av träden runt omkring, kanske för att de inte vill förlora en kär familjemedlem eller för att hultet behöver kunskapen och erfarenheten, vad vet vi?

Som de säger i filmerna, att lära sig om träden och deras liv är som att forska på utomjordiska varelser eftersom de är så långt ifrån vår anatomi och vad vi kallar för intelligens. För det verkar ju finnas intelligens trots att de inte har hjärnan, den är bara uppbyggd på ett annat sätt. Vi behöver inte ta oss ut i rymden för att forska på främmande varelser, vi har dem här rakt under våra näsor. Men frågan är bara om det kanske är så att människor förr hade större insyn i skogen än vad vi har idag eftersom de då hade en större benägenhet att ge skogen en själ och att ta hand om den på ett sätt som gynnar dem bättre än vad vi gör idag. Kalhygge till exempel, eller att hugga ner för många äldre träd, är något som kan vara förödande för ett hult. Att tvinga olika träd att samexistera eller att ha en ensidig flora kan också vara något som ger en dålig utveckling.

Efter att ha lyssnat på informationen från forskarna blir jag lite varm i hjärtat och känner ännu mer för mina egna alver och lyckan över att ha besjälat våra fantastiska träd. Inte nog med det, jag blir bra sugen på att läsa på mer om all forskning som finns och skriva en bok om bara alverna där jag utgår mer från forskningen.

Suzanne Simard, doktor i skogsekologi berättar här tillsammans med sina studenter om deras forskning i modersträd och hur de delar med sig till sin avkomma.

Du kan se Suzanne Simard, doktor i skogsekologi, tala om trädens sociala liv här.

Peter Wohlleben, skogsekolog och författare till ”The hidden life of trees”, kan du lyssna på här  i en intervju om boken och forskningen bakom.

”Hon lockade alven på samma sätt som hon brukade locka männen och alven gav sig till henne. Den hade till och med underkastat sig till den grad att den antagit en mänsklig form, som en man. Den hade separerat sig från sitt hult för att kunna träffas i lönndom och därför fanns hans livskraft endast förknippad med ett enda träd. Jag tog tag i den konkreta delen och slet upp den ur marken”

”Dess konkreta del?” undrade hon. ”Menar du trädet den satt ihop med?”

”Ja, precis”, fortsatte jag. ”Tiden gick och samtal om den förlorade alven började cirkulera när de saknade hans närvaro. Troligen var den förmultnad och död för länge sedan.”

”Där såg jag trädet jag tagit av daga, det levde fortfarande och hade slagit rot i mitten av cirkeln. Flera kvinnor stod runt om och blev bjudna på frukt som de tog emot med vördnad. Hela trädgården innanför träväggarna prunkade av grönskande bärbuskar, rotfrukter och blommor. Ändå såg jag inte några fler alver i närheten så kraften måste komma från honom, trots de olika arterna. Det var uppenbart att det var en av de större källorna till näring i byn.”

Starta eget – dansen

Jag har inte startat någon firma … än. Jag har tänkt göra det flera gånger men väntat eftersom jag hela tiden stött på hinder. När man är en minimiupplagsförfattare är det svårt att se det positiva i att starta firman eftersom den medför så mycket mer knasigheter. Som minimiupplagsförfattare tjänar jag inte pengar som överhuvudtaget gör till eller från i matkassan. Det kostar till och med mer än det smakar. Det kostar i tid, i resor, i evenemang. Inkomsterna är dock skrala, någon hundralapp här, några tior där, det kan sluta på någon tusenlapp om året. Det innebär att jag är beroende av att ha ett jobb vid sidan av, en riktig inkomst. Om jag skulle bli av med det jobbet under tiden som jag driver mitt bolag så måste jag avveckla detta för att kunna få hjälp av a-kassan. Om jag har ett bolag så anses jag nämligen inte som arbetslös, även om jag knappt får in några pengar och jag kan visa på att jag haft företaget vid sidan om mitt jobb. Visst finns det undantag, för jag har ju hört om att man kan få a-kassa om man kan bevisa att man drivit den vid sidan av ett arbete, men det finns alltid olika krav som gör att man faller igenom det vattenprovet. Och prövningen kommer ta så pass lång tid att man ändå står utan pengar för länge för att överleva.

Eftersom jag studerat och haft tillfälliga jobb har jag valt att inte starta någon firma, eftersom jag varit beroende av att kunna få hjälp av a-kassan om jag står utan inkomst. Jag har kunnat redovisa på skatteverkets hobbyenkät, även om det krävt en del tålamod och samtal med skatteverkets rådgivare som har mindre koll än vad jag haft i ärendena.

Nu står jag dock vid ett vägskäl, jag måste helt enkelt starta firma om jag ska kunna följa den dröm och uppnå de mål jag satt upp för mig själv – att aktivt jobba med skrivpedagogiken. Då måste jag ha f-skattsedel, kunna fakturera och vara företagare för att liksom kunna bli inhyrd. Det är då jag börjar stångas med skatteverket och det är jag inte ensam om. Först och främst kan jag inte ta med mig mitt underskott från hobbyverksamheten till firman, och det känns lite trist. Jag kan inte allt om det här med skatter, moms och många av de saker jag ska fylla i känns väldigt osäkert och jag måste använda livlinan ”ring en vän” tusen gånger för att ta mig igenom. Jag vill skriva och hålla föreläsningar men måste jag gå en kurs i företagsekonomi och skaffa skattedeklarationsexamen för att alls kunna följa mina drömmar?

Åter igen måste jag lägga firmstartandet på is och läsa på, plugga, skaffa information, för att kunna klara av skatteverkets tusenfrågorkampanj som verkar vara till för att skrämma bort sådana som mig från drömmarna.

Fortsättnings följer.