Inspirerande helg

Bild från Live at heart

Den här helgen känner jag att jag fått en lite boost som författare och skrivpedagog. Den inleddes med en otroligt trevlig fikastund med en gammal kollega. Hon ville fika för att prata om min trilogi om Alvhilda. Det gick inte att bara ta på messinger utan något hon ville prata om. Vi träffades på ett fik där jag blev bjuden på finfika och sedan satt vi och pratade ett långt tag om böckerna, karaktärerna och de underliggande meningarna i boken. Hon hade sett det jag velat göra med böckerna och tyckte att de var garanterat vuxenböcker med ett sådant djup att man behövde lite livserfarenhet för att kunna ta de till sig.

Att någon vill sätta sig och prata med om mina böcker och karaktärerna på ett sådant levande sätt är jag inte bortskämd med och jag hoppas att fler än hon får samma känsla när de läser böckerna. Hon tyckte att man behövde de två första böckerna för att ta till sig tredje och hon tyckte inte att de första var mer ungdomsorienterade. Det var otroligt roligt att få känna att mina böcker berört så pass mycket, och på det sätt jag själv blivit berörd när jag skrev dem. Jag hoppas verkligen att fler hittar den känslan när de läser.

På lördagen var jag på nätverksträff för författare på festivalen Live at Heart i Örebro, vilket också var fantastiskt roligt. Jag såg många kända ansikten från tidigare och det var härligt att knyta nya band. Det är region Örebro län som efter Peter Almeruds rapport ”Att stärka litteraturens ställning” från 2017, tagit tag i det och arbetar med främjandeverksamhet, infrastruktur och talangutveckling i länet. Ett steg var just att dra igång ett nätverk där vi tillsammans kan träffas, prata om var behoven ligger och få stöd i våra kultur-verksamheter. Utöver det hade satsat på litteraturen under Live at heart och hade flera föreläsningar i det litterära ämnet och olika workshops. Jag hade planerat att gå på alla som fanns, men jag låg sjuk i veckan och orkade tyvärr inte mer än en under lördagen. Men jag både hann och orkade det viktigaste, samverka och prata med andra författare. Och jag är mycket tacksam för möjligheten och för den fantastiska maten som vi blev bjudna på.

Nu sitter och och önskar att jag hade mer tid över att skriva på dystopin som levat om i huvudet på mig, men eftersom jag ska börja ett längre vikariat på en skola under måndagen behöver jag ha huvudet klart och väljer att ta det lite lugnt. Det blir inte ens någon valvaka för mig i kväll, jag tror mina nerver skulle må allt för dåligt av det vilket som.

Research/efterforskning

Fotograf Lil_foot_

Olika böcker kräver olika mycket av efterforskning och man kan göra den på många olika sätt. Det kan vara de mest banala saker man måste ta reda på som för en läsare kanske inte alls märks. Jag minns när jag skrev andra delen i Alvhildatrilogin. Det är en mycket sexuellt frustrerad man som berättar sin historia. Mycket av hans upplevelser är i ruset av sexuell frustration och jag behöver då veta hur den känns. När det gäller kvinnlig sexuell frustration har jag bara mig själv att tillgå om jag inte sätter mig med väninnor och vi diskuterar ämnet. Det känns lättare än att bjuda in ett gäng män för att fråga dessa saker. Istället så frågade jag olika män som jag trodde skulle kunna svara ärligt och uttömmande på frågan, om de skulle kunna tänka sig att hjälpa mig. Jag fick många nyanserade svar som jag sedan använda mig av när jag satte min huvudkaraktär i olika situationer. Det var både de fysiska känslorna i kroppen och de som kan sitta i hjärnan som ville ha med.

Just det här med manligt och kvinnlig är ganska intressant, hur svårt det ändå verkar vara att förstå sig på det andra könet. Jag själv upplever att vi är ganska lika känslomässigt och att det finns fler skillnader mellan olika individer inom gruppen än mellan grupperna. Därför porträtterar jag ofta en man på det sätt som jag porträtterar en kvinna, fast jag ger mannen de förutsättningar som en man har i livet. Jag har märkt att det finns vissa manliga författare som har en bild av kvinnor utifrån den skeva norm som är uppsatt och som stämmer in på väldigt få kvinnor. Ofta, precis som i filmens värld, är det kvinnans utseende som är i centrum och den måste alltid vara felfri och väldigt sexig. Det är något som vissa kvinnliga författare tycker det är roligt att skämta om, vilket du kan läsa om här.

Just nu håller jag på att skriva en dystopi för barn i mellanstadiet. När jag skriver karaktärerna så brukar jag utgå ifrån det jag iakttagit när jag jobbat med barnen och även låtit barn i den åldern läsa för att se om de tycker att det känns rätt. Jag har tagit kontakt med Pär Holmgren för att fråga om framtidens klimat i Sverige. Något som är väldigt viktigt är att hänga med i den nutiden debatten både när det gäller klimat och politik för båda saker är stora delar i en dystopi. Slutligen är även annan litteratur i ämnet en viktig del. Just nu läser jag Kallocain av Karin Boye som framförallt är mycket politisk. Jag tittar även på dystopier och på naturprogram för att få fram fler vinklingar och sätt att beskriva den katastrof som ska ligga till grund för dystopins utveckling.

Hur stor del av ditt skrivprojekt brukar vara efterforskning?

Hur viktig tycker du efterforskning är när du skriver?

Hjälmarens murar

Jag har börjat skriva på nästa del i Fantastiska klassresor. Den här delen kommer att bli en dystopi som utspelar sig där Örebro i dag ligger, men finns Örebro ens kvar? Det är en av de frågor som barnen kommer få svar på. Den utspelar sig efter det att vi vuxna inte tagit vårt ansvar och sett till att bromsa naturkatastroferna.

Ingen har ett exakt svar på hur det kommer se ut, däremot har jag pratat med klimatforskare om vad de tror om själva klimatet här i Sverige och sedan har jag fått leka spågumma och komma fram till vilken typ av värld vi kan leva i. Det är inte bara klimatet och miljön som gör det till en dystopi, det är även statsskicket, tillgången till mat och vatten.

Precis som i första boken är det en klass från vår tid och värld som förflyttas till den andra världen. Jag har hittills sex karaktärer som jag håller på att lära känna och det är en av de roligaste delarna. Jag har låtit dem interagera med varandra, självklart har motpolerna fått chansen att gnabba lite. Det kan låta ungefär så här:

”Är du klar snart, eller?” frågar Yasmin och himlar med ögonen över den tråkiga uppgiften.
”Hurså, är det jobbigt att håll i en liten glasbit eller?” frågar Agnes surt och torkar lite svett ur pannan.
”Nej, men otroligt lejm. Jag har tråkigt.”
Hon drar bort en hårtoffs som åkt ner i pannan och suckar högt.
Agnes drar upp den spettliknande testpinnen ur snön.
”Är du beredd med första glaset?” frågar hon och riktar spetsen mot Yasmin som håller fram glaset och tar tag i änden på pinnen. I nästa sekund skriker hon till, tappar taget om pinnen och det lilla glaset.
”Å nej, jag har fått snö i sandalen!” ropar hon högt.
”Men, skärp dig! Ingen bryr sig om dina sandaler. Var gjorde du av glaset?”
”Ursäkta då Arne, men det är kallt och jag bryr mig inte om det här experimentet så då är det väl lika bra.”
Agnes drar på munnen och ger henne en dödande blick.
”Om du hade haft ordentliga skor på dig, som det stod i informationen så hade du inte haft några problem med kalla fötter”, säger hon sedan.
”Stövlar? det händer inte!”
Yasmin fnyser igen.
”Går det bra där uppe?” ropar NO-läraren nerifrån. ”Glöm inte att ni ska fylla fem testglas, från olika nivåer i högen. Jag ställer mikroskopen här i skuggan så att ni kan börja titta på fynden så fort ni är klara.”

Ali bollar otåligt med äpplet i handen medan Melker läser igenom instruktionerna. Han suckar lite och tar upp glasspinnarna från marken. Han tittar på den kantiga pinnen som ligger bredvid med kugghjulet, generatorn med sitt kugghjul och lampan. Efter att ha sneglat på Melker tar han två glasspinnar och kör in i äpplet bredvid varandra så att det blir ett ganska brett platt blad. Han tar två till och tänker göra samma sak på andra sidan äpplet när han avbryts av Melker.
”Vad gör du?”
”Jag tänkte bara att …”
”Nej, det gjorde du inte alls, för om du tänkt hade du väntat tills jag läst klart instruktionerna så att du vet vad du ska göra, innan du gör det.”
”Ja, men det är ju faktiskt ganska uppenbart”, säger Ali.
”Är det?”
”Ja, vi ska ju få lampan att lysa, eller hur?”
Melker lägger armarna i kors och blänger på Ali.
”Fortsätt, för all del, var så god. För du är ju så smart så att du redan vet hur man ska göra utan att läsa instruktionerna så, var så god och berätta för mig hur man ska göra.”
”Ja, alltså …” börjar Ali. ”Äpplet ska väl fungera som mitten på en sådan där, typ, kvarngrej och så ska väl den där kantiga saken snurra den där kantiga saken så att vi får ström.”
Melker himlar med ögonen och suckar.
”Inte riktigt så enkelt, men visst. Äpplet är navet i skoveln som kommer få kugghjulen att driva generatorn så att vi får ström nog att lampan lyser.”
”Var det inte det jag sa?”
”Eh, nä, inte riktigt”, säger Melker och hånskrattar.
”Fast, det var det väl”, säger en som står bakom Melker. ”Han använde bara andra ord än de som står på pappret.”
Han pekar på instruktionerna i Melkers hand.
”Jaha, så ni tänker lyssna på Ali? Okej, bra, låt oss alla följa Ali istället för instruktionerna eller mig, det är troligen det smartaste draget ni kan göra.”
”Går det bra?”
En fritidspedagog står uppe på dikeskrönet och tittar ner.
”Tja, jag vet inte. Det verkar som om de inte tycker det är så viktigt att lyssna på mig som har instruktionerna utan hellre hittar på något eget bygge”, säger Melker.
”Fast ni vet ju vad som gäller”, säger fritidspedagogen. ”Det är ett samarbete där ni tillsammans ska få lampan att lysa och då måste ni lyssna på varandra. Om Melker är den som fått lagledarrollen så är det honom ni lyssnar på och det är superviktigt att ni läser instruktionerna noga, precis som Melker säger.”
”Men, det är ingen som valt Melker till lagledare”, säger Ali.
”Nähä, nä, men okej då”, fräser Melker. ”Var så god, ta rollen själv då om du tror att du kan göra det så mycket bättre än mig. Men du fattar att det inte handlar om att kunna komma på det bästa nedvärderande skämtet eller kasta boll hårdast på någon annan?”
Ali blänger på Melker en stund innan han sträcker sig efter instruktionerna och öppnar munnen för att svara.
”Vadå? Du klarade ju av det utan instruktioner, så var så god. Instruktioner är ju bara för nördar, eller hur?”
”Men kan du fucking sluta då, ditt jävla rövhål!”
”Sådant språk använder vi inte, det vet du, Ali!” säger fritidspedagogen. ”Lyssna på Melker istället, han vet vad han håller på med.”

”Vilken grupp vill börja?” frågar NO-läraren.
”Vi kan köra!” säger Lovisa högt och ställer sig upp.
Hela gruppen ställer sig framför klassen och Lovisa tittar ut över alla klasskompisar.
”Vi fick i uppdrag att mäta energin från solen”, börjar hon. ”Vi fick olika material som vi skulle mäta tempera…”
Hon blir avbruten av att några längst fram börjar prata om något helt annat.
”Jaha, och vad är det som är så mycket mer intressant än vad vi pratar om?”
”Men, åh, bli bara klara. Det är ändå ingen som är intresserad och det vet du”, viskar en i gruppen.
”Men, jag …”
”Bara fortsätt”, säger NO-läraren som inte hört klasskompisarnas samtal.
Lovisa biter ihop och blänger på de som pratar längst fram innan hon fortsätter med presentationen. Efter henne kommer Sune. Han pratar så lågt att Lovisa är tvungen att böja sig fram för att höra.
”Prata lite högre”, viskar hon till honom.
Han blir alldeles röd om kinderna och sväljer några gånger. Han fortsätter med lite högre stämma och läraren nickar nöjt över volymökningen. När hela gruppen är klar får de en trött applåd innan nästa grupp ska gå upp.

Några av de barn som testläste under Pride kände direkt igen karaktärerna från verkliga livet. Det är kul när man ser hur barnen nickar och fnissar för sig själv och säger, ”Henne har jag i klassen” eller ”Han sitter jag typ bredvid”.