Apati

Det händer inte mycket i min blogg och det är framförallt för jag känner mig helt mållös, apatisk och trött när det gäller nyhetsflödet och vad som händer i världen Jag vill skriva positiva saker om mitt skrivande, om Fantastika jag var på för två veckor sedan och om mitt fantastiska jobb men varje känner jag ett behov av att sätta mig och skrika ut min ilska över alla våldtäkter som sker överallt och hur diskussionen kring fenomenet mynnar ut i rasism och krav om ursäkt från vita kränkta män som känner sig mentalt påhoppade av utsatta kvinnor.

Våldtäkt är inte ett nytt fenomen som dykt upp med invandringen, det är ett problem som genomsyrar hela världen och som sker framförallt bakom stängda dörrar av någon offret känner väl. Det är mindre än hundra år sedan som det alls blev ett brott att våldta någon man var gift med. Våldtäkt inom äktenskap fanns inte så om en man tvingade sig på sin fru och penetrerade henne under en hård fylla och en rejäl misshandel, så var det helt okej, de var ju gifta. Idag är det förbjudet och straffbart men trots det så anmäls dessa brott inte så ofta, och när de väl har anmälts så tas anmälan ofta tillbaka eftersom den handlar om en beroendeställning och en maktposition som gör att många kvinnor inte vågar. Vi har ju redan bevis, svart på vitt, att utsatta och misshandlade kvinnor inte har tillräckligt stöd från samhället för att kunna lämna sina män. Exempel 1, exempel 2, exempel 3 (jag letade just efter kvinnor som lämnat och blivit dödade eller som anmält men där mannen släppts och misshandlat. Eftersom det är svårt att göra en så specifik sökning fick jag upp alla misshandlar av kvinnor och jag formligen drunknade i händelser där svartsjuka män misshandlat kvinnor de har en relation med eller haft en relation med, över trettio stycken under bara de senaste tre månaderna. Därför blev det bara tre exempel, hade jag gått längre bak hade jag haft fler exempel.)

Samma sak med vanliga våldtäkter, eller ovanliga, ni vet de där som sker ute på krogen, på färjan eller på festivalerna. Idag kan en kvinna bli gruppvåldtagen av flera män samtidigt eller på kö men ändå inte bli tagen på allvar. Det krävs bara att hon inte skrek tillräckligt mycket för att killarna eller männen ska kunna gå fria. Ytterligare ett bevis på att kvinnor inte har stöd nog när det gäller våldtäkter över huvud taget och att hela samhället normaliserar beteendet, ger förövarna ett gult kort men kan fortsätta vara med i matchen.

Det talas om våldtäktskultur och det här om något är väl sådant som stödjer tesen om fenomenet. Men hur blir det på det sättet och på vilket sätt blir fler än våldtäktsmännen skyldiga? Jo, genom attityden.

Jag ska ge några exempel som jag tror många inte ens tänker på men jag ser det på Facebook dagligen.

Den här filmen har delats ett otäckt antal gånger med kommentarer om hur gulligt det är. Jag personligen tycket att filmen är fruktansvärt obehaglig men när jag skriver det i kommentarerna så är jag jättelarvig, blåser upp saker och är rabiat. Men titta på den och fundera. Tjejen är jättetydlig med att hon inte vill kramas, ingen vägleder killen och säger ”Nu vill inte flickan kramas, då låter vi bli.” Istället står föräldrarna bakom en kamera, filmar och fnissar troligtvis med huvudet på sned med ett kroppsspråk som säger ”gud va gulligt” och då fortsätter ju killen så klart. Killen lär sig att det är okej, tjejen lär sig att han får ta på henne trots att hon inte vill. Hur gulligt är det om de är tjugo på en festival mitt under en spelning? Inte samma sak säger ni, jo säger jag. Det är här fröet sås, det är här han lär sig hur man ska hantera tjejer som inte vill, man gör det ändå för det är gulligt.

Hur många gånger har inte vi tjejer fått höra, när killar tafsat på oss, dragit oss i håret, kollat på oss i omklädningsrummet eller dragit ner byxorna på oss under uppväxten, att det är bara för att de gillar oss eller är nyfikna. De orden sänder signaler både till pojkar och flickor, pojkar – det är okej att bete sig på det sättet, tjejer – vi har ingen makt över våra egna kroppar.

Vi är omringade av reklam med samma budskap, att våra kroppar inte är våra egna, det är medias, männens och marknadens.  Bilder normaliserar våldtäkter och kvinnokroppens allmänhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och sedan till krogens, fikarummet och sociala mediers sexistiska skämt. Det är nog här som allmänhetens skuld kommer in. Om man berättar, skrattar, försvarar, ursäktar eller låter detta passera så är man faktiskt en del av problemet. Även om man inte personligen utför handlingen så förminskar man den, man normaliserar den och man säger att bilden av kvinnan som okej att våldta är inte bara helt okej, den är uppenbarligen rolig också. Här vill jag ändå säga att det är inte ”alla män” det är faktiskt ”i stort sett alla män och väldigt många kvinnor” som upprätthåller denna bild.

”Rape is such a harsh word – why not call it surprise sex?”

– Vad kallas den sladdriga skinnbiten längst ute på kuken?
– Kvinnan!”

”- Varför får jag bara ett paket när kalle får sju stycken.
– Jo därför att Kalle har våldtagit sju kvinnor, du har bara
blivit våldtagen en gång! ”

http://www.anny.se/wp-content/uploads/2013/05/spit.jpg

 

 

 

 

 

Så jag ställer frågan: hur kan man missa våldtäktskulturen som omringar oss i vardagen, överallt och hela tiden? Hur kan man inte, som både man och kvinna, sätta ner foten och förfärat utbrista ”Men för i helvete, vad håller vi på med?”

Jag hoppas min apati släpper snart och att jag kommer kunna skriva blogginlägg med mer positiv prägel med skrivandet och läsandet i fokus. Dock kommer jag inte släppa genus och frågan om sexism, för det kommer jag ha med mig i allt mitt arbete, inom skola, socialt arbete, skrivpedagogik och författarskap. Men inte lika desperat och förtvivlat som jag känner just nu.

Hur det verkligen är

Det är viktigt att bilden blir nyanserad. Jag har märkt att bilden av hur det är att jobba på ett hem för ensamkommande är att det är livsfarligt, folk har en bild av att det är våld och övergrepp mest hela dagen. När jag berättar hur det verkligen är blir de förvånade och undrar hur det kommer sig att den bilden aldrig visas. Kanske, som jag såg någon annan skriva, är det för att det inte går att sälja lösnummer på det. Kanske är det för att det trivsamma, fungerande, inte är en nyhet utan vardag och det har inte nyheterna tid med. Istället är det viktigt att vi som faktiskt vet, och har en röst, ger vår bild av vardagen så att den inte glöms bort.

Om något av det som beskrivs i medier eller av de ”främlingsfientliga” ”invandringskritiska” säger så skulle mitt jobb bestå av att ha tafsande, skäggiga trettioåringar som försöker våldföra sig på mig varje arbetspass. Att jag skulle ägna alla mina arbetsdagar till att vara rädd, vittja efter vapen med metalldetektor med jämna mellanrum och stoppa IS-uppvigling varje eftermiddag.

Så är det dock inte. Ett ganska normalt arbetspass brukar bestå i att (när man räknar bort all myndighetskontakt, överlämningar, möten eller administrativt arbete, som inget av dem innefattar några övergrepp eller skäggiga trettioåringar (om de inte möjligen är en god man eller annan personal)):

  1. Jag kommer till jobbet och möts att flera glada killar som vill ge mig en kram (vill poängtera att det inte är av övergreppsnatur, detta finns två bevis på: Deras händer är på min rygg, ovanför svanken och jag är en fyrtioårig överviktig tant som de brukar referera till som mamma).
  2. Flera killar vill att jag ska vara med och spela biljard med dem (ett litet miniatyrbiljardbord som de är lika glada över som om det vore ett stort riktigt så använd inte ”bortskämd-kortet för det passa inte in här”). Det är alltid någon som mer än gärna ger sin plats för att jag eller någon annan av de vuxna som jobbar ska vara med och spela.
  3. Jag sitter och läser någon svensk lättläst bok tillsammans med någon kille som är genuint intresserad av att lära sig svenska (trots att de får läsa barnböcker som handlar om Pelle och Lisa som ska leka i sandlådan).
  4. Lagar middag tillsammans med några killar eftersom de alltid ska vara delaktiga, men det är aldrig några problem att få med dem i arbetet. Ibland lär jag dem typisk svensk husmanskost och ibland lär de mig mat från sin kultur, alltid med ett intresse av att lära sig i fokus och många skratt.
  5. Äter middag tillsammans, allihop. Efter maten säger alla tack till oss som jobbar och städar undan efter sig, torkar bordet och gör fint i köket (mycket osvenskt ungdomsbeteende, håller med).
  6. När kvällen kommer och det är dags att gå och lägga sig sitter jag och tröstar några som saknar sin mamma,
  7. jag får säga till några att gå in på sina rum och inte sitta uppe hela natten (vilket huliganbeteende, inte något man skulle vara tvungen att göra med en vanlig svensk ungdom inte),
  8. och jag kollar av överallt så att det inte är stökigt eller något kvarglömt.
  9. När morgonen kommer går jag runt och väcker många sjusovare som har svårt att komma upp på morgonen (vilket huliganbeteende, inte något man skulle vara tvungen att göra med en vanlig svensk ungdom inte).

Med detta vill jag inte säga att det inte finns risker i mitt jobb men riskerna är inte att de i sig är våldsbenägna eller trettioåringar med sned kvinnosyn.

Riskerna är att många av ungdomarna har historia som vi inte känner till som kan påverka dem i krissituationer. När en kille som vanligtvis är glad, skrattar ofta, är artig och hjälper till med allt till slut inte orkar hålla uppe sin mask längre, när det tidigare livet kommer ikapp och mardrömmarna tar över även dagarna, då vet inte jag hur han kommer reagera. När han hamnar i en trängd situation som på något sätt triggar ett svårt minne som jag inte ens kan föreställa mig, då vet inte jag om hans instinktiva reaktion blir att attackera för att han inte klarar av skräcken som tar över, just där och då.

Jag vet inte heller hur en desperat ungdom, som satsat allt, offrat mer än vad många i trygga Sverige inte ens kan förstå, för att lämna sin familj, sin mamma, sina syskon och tagit sig igenom fruktansvärda svårigheter, för att ta sig hit, hur han skulle reagera om han får ett nej till asyl. Jag vet inte om det kommer påverka denna person på ett sådant sätt att han kan tänka sig att offra ännu mer, se en desperat möjlighet att bli kvar om han kidnappar eller håller fast någon vilken han kan skada. En trängd och desperat person kan få för sig många saker för att hitta ett strimma hopp om att klara sig.

Eller att personen helt enkelt inte ser någon annan möjlighet än att ta sitt eget liv och hur personen väljer att göra det kan påverka min säkerhet eftersom jag har ett ansvar i att försöka avstyra dessa försök i så lång utsträckning som möjligt.

Så till alla nya fikabordsrasister där ute, som läser nyheter blandat med rasistisk propaganda som smygs in i våra facebooksflöden, gör som Kristoffer Appelquist säger: Ta kontakt med flyktingar, prata med asylboenden eller hem för ensamkommande för att se om det finns något ni kan hjälpa till med. Prata med ungdomarna, försöka sudda ut vi och dem, se dem för vad de är istället för den hatiska bild som nu målas upp i samhället.

Kristoffer Appelquist, jag kånkar lådor mest hela dagen, men nog fasen behövs det lite mer annonsering så vi blir fler som bär.

Oförskämda bilister

Bilarna på bilden har inget med händelserna beskrivna i inlägget att göra.

Att inte använda blinkers är något som de flesta brukar hävda är riktigt oförskämt och jag håller helt och hållet med men jag har faktiskt träffat på höjden av oförskämdhet på motorvägen.

Rövkörning skulle vi kunna kalla dem båda men de gör det på olika sätt.

Första exemplet är de där som inväntar rätt tillfälle för att riktigt jävlas. På motorvägen, i hög fart, kommer de i kapp och lägger sig så nära att du kan räkna metrarna på din ena hands fingrar. Där ligger de kilometer efter kilometer, så nära att du nästan kan se näshåren på dem. En dutt på bromsen och du skulle ha dem i ryggslutet inne i din egen bil. Lagom när man kommer ikapp en lastbil eller annat långsamt gående motorfordon går de ut och blockerar så man måste tvärnita för att inte ränna rakt in i bilen framför.

Jag såg vad som var på gång, jag hade ögonen på bilen hela tiden och i samma sekund som jag såg blinkersen på bilen bakom lysa till, då blinkade jag också och gick ut så att jag inte skulle bli blockerad. Sedan körde bilen om mig, äntligen, och la sig på samma sätt bakom nästa bil. Jag studerade på håll hur den hade klistrat sig fast i avgasröret på bilen framför och när även den kom fram till en lastbil så var inte föraren lika kvick på vad som höll på att hända och i nästa sekund lös bromsljusen upp kvällsmörkret.

Till dig som kör så, det är inte bara oförskämt det är även fullständigt livsfarligt och faktiskt olagligt. Håll avstånden och kör om istället för att utsätta dig själv och framförallt bilisten framför dig för fara.

Den andra är stressapan som tror sig äga vägen och att alla skall kasta sig ur vägen för honom i samma sekund som han kommer ikapp (Ja jag skrev honom, jag har nämligen bara sett detta beteende hos manliga förare än så länge, men jag är öppen för byte till hen och henom så fort detta händer). Även denna är en riktig avgashängare. Om jag ligger i en högre hastighet än bilen i höger körfält och jag är på väg att köra om och du kommer åkande i helt vansinniga hastigheter som 140 km/h så kan du inte förvänta dig att jag ska avbryta min omkörning, kasta mig in bakom bilen jag kör om, vilket skulle resultera i en helt livsfarlig tvärnit, för din skull. Det är väldigt egoistiskt att alls tro att någon skulle göra det, om du inte vore en ambulans, brandkår eller polisbil. Men, har du inga saftblandare på taket så får du faktiskt snällt vänta. Att nästan dutta till min bil med fronten av din bil och blinka med helljuset får mig inte att öka farten, det får mig faktiskt att släppa gasen och köra ännu saktare för jag blir fruktansvärt provocerad av sådana som dig. Och när du överlägset pekade på backspegeln när du körde om, som om du ville lära mig något, kan jag berätta för dig att jag såg dig men som sagt, jag höll på att köra om, din tönt!

Till dig som kör så, det är inte bara oförskämt det är även fullständigt livsfarligt och faktiskt olagligt. Håll avståndet, hetsa inte andra trafikanter och förvänta dig inte att du är kung som alla ska böja sig för.

Så, nu har jag fått det ur mig, krama varandra i trafiken men håll avstånden när ni gör’t.