Me too

Om man är aktiv på sociala medier så är det nog svårt att ha missat kampanjen ”Me too”. Den har alltså gått ut på att alla kvinnor som varit med om övergrepp från män ska skriva me too. Vad ska det vara bra för, kanske någon undrar då. Jo, för att synliggöra problemet. Visst har det pratats om men har oftast viftats bort genom att män säger ”Inte alla män” eller på annat sätt göra sig själva till offer i debatten eller helt enkelt bara drar bort fokus från huvudtemat. Det är många som försökt här med genom att skrika ”Men glöm inte den här gruppen” eller ”Det här är ju väldigt exkluderande mot de här grupperna” och självklart de obligatoriska ”Män kan också bli utsatta/ kvinnor kan faktiskt också vara förövare”

Av någon anledning har kvinnor fått ansvaret att lyfta alla andras problem när de lyfter sitt eget. Men den här gången var det bara frågan om kvinnor som blivit utsatta av män och jag tycker att budskapet ändå gått fram ganska tydligt. Överallt har jag sett ”Me too” och det har blivit smärtsamt tydligt trots alla sidodiskussioner, att detta faktiskt är ett jättestort problem som inte går att viftas bort med ”Inte alla män”. Det handlar om så mycket mer än bara de män som gör övergreppen, det handlar om hela samhällets syn på dem och kvinnorna som utsätts.

Det största problemet är upprätthållarna. Jag har själv varit en sådan, under många år, utan att själv förstå det. Upprätthållare är både kvinnor och män. De gör inte själva övergreppen men de är med i processen av att förminska övergreppens betydelse samt stötta förövarna och på det sättet förstärka det dåliga beteendet. Det är vanligt och sker överallt.  Ett tydligt exempel är Linnea i Bjästa. Det står att många är i chock över att det kunde ske, men det händer dagligen utan att det står i tidningarna eller att det blir så stort. De flesta är ofta mer benägna att ifrågasätta en kvinna som säger att hon blivit utsatt för ett övergrepp än att lägga ansvaret hos killen. Det är bara att se hur det ser ut nu runt Martin Timell. Det har kommit fram flera år av dåligt beteende från honom. Visst jag kan förstå om vissa tycker det är magstarkt att det ska stå i så många tidningar och att så många sprider hat om honom, men se det från andra hållet istället. Han har haft möjligheten att göra övergrepp under många år, han har inte fått några konsekvenser och kvinnorna som anmält till chefen om vad som hänt, har inte fått något stöd. Om man inte tar hinken av skuld direkt och lär sig av den så blir alla hinkar till ett vattenfall till slut och då får man stå i duschen ett tag.

Det är en salig blandning av människor som står på hans sida och det är långt ifrån bara män. Många kvinnor skyndar sig till hans sida, uttrycker att det var ju så många år sedan att det inte räknas (även om vissa som anmält gjorde det så sent som 2016), att man som kvinna måste vara tydlig och säga ifrån direkt till honom så att han fattar, att man som kvinna måste kunna ta lite skämt och kanske tafsa tillbaka istället för att springa gråtande till chefen. Det är detta som är upprätthållande.

Det är en av anledningarna till att jag inte ens orkade fundera över att skriva vad min Me too ens handlade om, det räcker med att jag är med i uppropet. Det tog mig över tio år innan jag ens orkade berätta om det för någon och jag blev direkt ifrågasatt av folk om jag inte riktigt betedde mig så som ett offer borde bete sig, eller sa saker som ett offer inte borde säga. Alla hade gärna en nål framme som de var beredda på att sticka in i min ballong av lögner.

Men, som jag sa, jag har också varit en upprätthållare, under många år. Jag tyckte att kvinnor var gnälliga, att vi måste stå upp för vad vi tycker ordentligare så skulle det inte vara några problem, att män var lättare att umgås med eftersom kvinnor bara var skvallriga intrigskapare. Jag upprätthöll bilden av att kvinnor var sämre, inte skulle tas på allvar och gjorde sig själva till offer. Det gjorde jag trots att jag själv varit utsatt och dessutom blev utsatt under tiden. Men bilden var ju att jag fick skylla mig själv som inte sa ifrån ordentligare och det var väl kanske inte så farligt vilket gjorde det ännu svårare att faktiskt berätta om det. Jag hade ju själv redan sagt att jag fick skylla mig själv.

Därför är det viktigt att man, när en kvinna berättar om ett övergrepp, inte genast börjar leta fel eller ifrågasätter henne. Att man inte lägger skulden på henne. Att man inte genast springer och tar mannen i försvar utan överlåter sådant till advokater som kan sitt jobb. Om hon inte säger vem det är, kräv då inte att få veta det för då vill hon inte ha en hjälte, hon vill bara ha ett öra och förstående. Var då det. Lyssna, fråga om det finns något du kan göra för henne, hjälp henne söka den hjälp hon behöver, men ta inte över situationen hur frustrerad du än är.

Men framförallt, ta alla övergrepp på allvar och fundera över vad du själv kan ha gjort för att upprätthålla det. Har du skrattat åt sexistiska skämt, sa du inget när någon i din närhet pratat om övergrepp på ett positivt sätt, har du själv krävt en kvinnas uppmärksamhet sexuellt eller kroppsligt, har du snackat ner en tjej på grund av kläder eller beteende inför andra? Allt sådant är att upprätthålla möjligheten för män att göra övergrepp och komma undan med det.

Apati

Det händer inte mycket i min blogg och det är framförallt för jag känner mig helt mållös, apatisk och trött när det gäller nyhetsflödet och vad som händer i världen Jag vill skriva positiva saker om mitt skrivande, om Fantastika jag var på för två veckor sedan och om mitt fantastiska jobb men varje känner jag ett behov av att sätta mig och skrika ut min ilska över alla våldtäkter som sker överallt och hur diskussionen kring fenomenet mynnar ut i rasism och krav om ursäkt från vita kränkta män som känner sig mentalt påhoppade av utsatta kvinnor.

Våldtäkt är inte ett nytt fenomen som dykt upp med invandringen, det är ett problem som genomsyrar hela världen och som sker framförallt bakom stängda dörrar av någon offret känner väl. Det är mindre än hundra år sedan som det alls blev ett brott att våldta någon man var gift med. Våldtäkt inom äktenskap fanns inte så om en man tvingade sig på sin fru och penetrerade henne under en hård fylla och en rejäl misshandel, så var det helt okej, de var ju gifta. Idag är det förbjudet och straffbart men trots det så anmäls dessa brott inte så ofta, och när de väl har anmälts så tas anmälan ofta tillbaka eftersom den handlar om en beroendeställning och en maktposition som gör att många kvinnor inte vågar. Vi har ju redan bevis, svart på vitt, att utsatta och misshandlade kvinnor inte har tillräckligt stöd från samhället för att kunna lämna sina män. Exempel 1, exempel 2, exempel 3 (jag letade just efter kvinnor som lämnat och blivit dödade eller som anmält men där mannen släppts och misshandlat. Eftersom det är svårt att göra en så specifik sökning fick jag upp alla misshandlar av kvinnor och jag formligen drunknade i händelser där svartsjuka män misshandlat kvinnor de har en relation med eller haft en relation med, över trettio stycken under bara de senaste tre månaderna. Därför blev det bara tre exempel, hade jag gått längre bak hade jag haft fler exempel.)

Samma sak med vanliga våldtäkter, eller ovanliga, ni vet de där som sker ute på krogen, på färjan eller på festivalerna. Idag kan en kvinna bli gruppvåldtagen av flera män samtidigt eller på kö men ändå inte bli tagen på allvar. Det krävs bara att hon inte skrek tillräckligt mycket för att killarna eller männen ska kunna gå fria. Ytterligare ett bevis på att kvinnor inte har stöd nog när det gäller våldtäkter över huvud taget och att hela samhället normaliserar beteendet, ger förövarna ett gult kort men kan fortsätta vara med i matchen.

Det talas om våldtäktskultur och det här om något är väl sådant som stödjer tesen om fenomenet. Men hur blir det på det sättet och på vilket sätt blir fler än våldtäktsmännen skyldiga? Jo, genom attityden.

Jag ska ge några exempel som jag tror många inte ens tänker på men jag ser det på Facebook dagligen.

Den här filmen har delats ett otäckt antal gånger med kommentarer om hur gulligt det är. Jag personligen tycket att filmen är fruktansvärt obehaglig men när jag skriver det i kommentarerna så är jag jättelarvig, blåser upp saker och är rabiat. Men titta på den och fundera. Tjejen är jättetydlig med att hon inte vill kramas, ingen vägleder killen och säger ”Nu vill inte flickan kramas, då låter vi bli.” Istället står föräldrarna bakom en kamera, filmar och fnissar troligtvis med huvudet på sned med ett kroppsspråk som säger ”gud va gulligt” och då fortsätter ju killen så klart. Killen lär sig att det är okej, tjejen lär sig att han får ta på henne trots att hon inte vill. Hur gulligt är det om de är tjugo på en festival mitt under en spelning? Inte samma sak säger ni, jo säger jag. Det är här fröet sås, det är här han lär sig hur man ska hantera tjejer som inte vill, man gör det ändå för det är gulligt.

Hur många gånger har inte vi tjejer fått höra, när killar tafsat på oss, dragit oss i håret, kollat på oss i omklädningsrummet eller dragit ner byxorna på oss under uppväxten, att det är bara för att de gillar oss eller är nyfikna. De orden sänder signaler både till pojkar och flickor, pojkar – det är okej att bete sig på det sättet, tjejer – vi har ingen makt över våra egna kroppar.

Vi är omringade av reklam med samma budskap, att våra kroppar inte är våra egna, det är medias, männens och marknadens.  Bilder normaliserar våldtäkter och kvinnokroppens allmänhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och sedan till krogens, fikarummet och sociala mediers sexistiska skämt. Det är nog här som allmänhetens skuld kommer in. Om man berättar, skrattar, försvarar, ursäktar eller låter detta passera så är man faktiskt en del av problemet. Även om man inte personligen utför handlingen så förminskar man den, man normaliserar den och man säger att bilden av kvinnan som okej att våldta är inte bara helt okej, den är uppenbarligen rolig också. Här vill jag ändå säga att det är inte ”alla män” det är faktiskt ”i stort sett alla män och väldigt många kvinnor” som upprätthåller denna bild.

”Rape is such a harsh word – why not call it surprise sex?”

– Vad kallas den sladdriga skinnbiten längst ute på kuken?
– Kvinnan!”

”- Varför får jag bara ett paket när kalle får sju stycken.
– Jo därför att Kalle har våldtagit sju kvinnor, du har bara
blivit våldtagen en gång! ”

http://www.anny.se/wp-content/uploads/2013/05/spit.jpg

 

 

 

 

 

Så jag ställer frågan: hur kan man missa våldtäktskulturen som omringar oss i vardagen, överallt och hela tiden? Hur kan man inte, som både man och kvinna, sätta ner foten och förfärat utbrista ”Men för i helvete, vad håller vi på med?”

Jag hoppas min apati släpper snart och att jag kommer kunna skriva blogginlägg med mer positiv prägel med skrivandet och läsandet i fokus. Dock kommer jag inte släppa genus och frågan om sexism, för det kommer jag ha med mig i allt mitt arbete, inom skola, socialt arbete, skrivpedagogik och författarskap. Men inte lika desperat och förtvivlat som jag känner just nu.

Hur det verkligen är

Det är viktigt att bilden blir nyanserad. Jag har märkt att bilden av hur det är att jobba på ett hem för ensamkommande är att det är livsfarligt, folk har en bild av att det är våld och övergrepp mest hela dagen. När jag berättar hur det verkligen är blir de förvånade och undrar hur det kommer sig att den bilden aldrig visas. Kanske, som jag såg någon annan skriva, är det för att det inte går att sälja lösnummer på det. Kanske är det för att det trivsamma, fungerande, inte är en nyhet utan vardag och det har inte nyheterna tid med. Istället är det viktigt att vi som faktiskt vet, och har en röst, ger vår bild av vardagen så att den inte glöms bort.

Om något av det som beskrivs i medier eller av de ”främlingsfientliga” ”invandringskritiska” säger så skulle mitt jobb bestå av att ha tafsande, skäggiga trettioåringar som försöker våldföra sig på mig varje arbetspass. Att jag skulle ägna alla mina arbetsdagar till att vara rädd, vittja efter vapen med metalldetektor med jämna mellanrum och stoppa IS-uppvigling varje eftermiddag.

Så är det dock inte. Ett ganska normalt arbetspass brukar bestå i att (när man räknar bort all myndighetskontakt, överlämningar, möten eller administrativt arbete, som inget av dem innefattar några övergrepp eller skäggiga trettioåringar (om de inte möjligen är en god man eller annan personal)):

  1. Jag kommer till jobbet och möts att flera glada killar som vill ge mig en kram (vill poängtera att det inte är av övergreppsnatur, detta finns två bevis på: Deras händer är på min rygg, ovanför svanken och jag är en fyrtioårig överviktig tant som de brukar referera till som mamma).
  2. Flera killar vill att jag ska vara med och spela biljard med dem (ett litet miniatyrbiljardbord som de är lika glada över som om det vore ett stort riktigt så använd inte ”bortskämd-kortet för det passa inte in här”). Det är alltid någon som mer än gärna ger sin plats för att jag eller någon annan av de vuxna som jobbar ska vara med och spela.
  3. Jag sitter och läser någon svensk lättläst bok tillsammans med någon kille som är genuint intresserad av att lära sig svenska (trots att de får läsa barnböcker som handlar om Pelle och Lisa som ska leka i sandlådan).
  4. Lagar middag tillsammans med några killar eftersom de alltid ska vara delaktiga, men det är aldrig några problem att få med dem i arbetet. Ibland lär jag dem typisk svensk husmanskost och ibland lär de mig mat från sin kultur, alltid med ett intresse av att lära sig i fokus och många skratt.
  5. Äter middag tillsammans, allihop. Efter maten säger alla tack till oss som jobbar och städar undan efter sig, torkar bordet och gör fint i köket (mycket osvenskt ungdomsbeteende, håller med).
  6. När kvällen kommer och det är dags att gå och lägga sig sitter jag och tröstar några som saknar sin mamma,
  7. jag får säga till några att gå in på sina rum och inte sitta uppe hela natten (vilket huliganbeteende, inte något man skulle vara tvungen att göra med en vanlig svensk ungdom inte),
  8. och jag kollar av överallt så att det inte är stökigt eller något kvarglömt.
  9. När morgonen kommer går jag runt och väcker många sjusovare som har svårt att komma upp på morgonen (vilket huliganbeteende, inte något man skulle vara tvungen att göra med en vanlig svensk ungdom inte).

Med detta vill jag inte säga att det inte finns risker i mitt jobb men riskerna är inte att de i sig är våldsbenägna eller trettioåringar med sned kvinnosyn.

Riskerna är att många av ungdomarna har historia som vi inte känner till som kan påverka dem i krissituationer. När en kille som vanligtvis är glad, skrattar ofta, är artig och hjälper till med allt till slut inte orkar hålla uppe sin mask längre, när det tidigare livet kommer ikapp och mardrömmarna tar över även dagarna, då vet inte jag hur han kommer reagera. När han hamnar i en trängd situation som på något sätt triggar ett svårt minne som jag inte ens kan föreställa mig, då vet inte jag om hans instinktiva reaktion blir att attackera för att han inte klarar av skräcken som tar över, just där och då.

Jag vet inte heller hur en desperat ungdom, som satsat allt, offrat mer än vad många i trygga Sverige inte ens kan förstå, för att lämna sin familj, sin mamma, sina syskon och tagit sig igenom fruktansvärda svårigheter, för att ta sig hit, hur han skulle reagera om han får ett nej till asyl. Jag vet inte om det kommer påverka denna person på ett sådant sätt att han kan tänka sig att offra ännu mer, se en desperat möjlighet att bli kvar om han kidnappar eller håller fast någon vilken han kan skada. En trängd och desperat person kan få för sig många saker för att hitta ett strimma hopp om att klara sig.

Eller att personen helt enkelt inte ser någon annan möjlighet än att ta sitt eget liv och hur personen väljer att göra det kan påverka min säkerhet eftersom jag har ett ansvar i att försöka avstyra dessa försök i så lång utsträckning som möjligt.

Så till alla nya fikabordsrasister där ute, som läser nyheter blandat med rasistisk propaganda som smygs in i våra facebooksflöden, gör som Kristoffer Appelquist säger: Ta kontakt med flyktingar, prata med asylboenden eller hem för ensamkommande för att se om det finns något ni kan hjälpa till med. Prata med ungdomarna, försöka sudda ut vi och dem, se dem för vad de är istället för den hatiska bild som nu målas upp i samhället.

Kristoffer Appelquist, jag kånkar lådor mest hela dagen, men nog fasen behövs det lite mer annonsering så vi blir fler som bär.