Jag låter en häst frusta lite

Bild från Pixabay.com

Som vanligt snubblar man över många intressanta saker i sitt Facebookflöde. Allt beror förstås på vad man har för vänner som fyller upp flödet men om man har mitt flöde så snubblar man i alla fall över många intressanta saker. Senast i ledet är en intervju med Katarina Gospic.

Hon säger saker som:

”Vi är inte rationella beslutsfattare och jag skulle säga att vi är oerhört mycket inne i mönster som hindrar vår utveckling.”

Hon jämför våra hjärnor med hästar:

Vår förmåga att reglera våra impulser sitter i frontalloben, hjärnans smartaste del och ryttaren. Det är den som – förhoppningsvis – håller oss ifrån att inhandla och trycka i oss tio muffins bara för att de ser lockande ut och i stället behärskar oss, för att det är mer gynnsamt.”

”När vi skriver elaka saker på nätet låter vi hästen skena. Vi faller för våra impulser. Att låta hästen skena kan i stunden ge en omedelbar belöning, på samma sätt som det kan vara skönt att låta ilskan gå ur en när man är arg. Men det är inte långsiktigt, fördelaktigt beteende. Vår 40.000 år gamla grundprogrammering kan i dagens samhälle vara det största hindret för vår utveckling.
I dag har vi tillgång till sekundsnabb information från hela världen. Vi matas med krig, sjukdomar och att folk dör och det gör att vår uppfattning för sannolikheter är totalt fel. Det leder många gånger till panikbeteende.”

Hon förklarar att vi är ögontjänare som gör allt för att passa in och bli godkända av den stora massan eller i alla fall av det sociala sammanhang man tillhör. Det är på grund av våra gamla hjärnor som är anpassade efter det liv vi levde för flera tusen år sedan. Då var det viktigt att bli godkänd av gruppen så man inte blev ensam på savannen och ett lätt byte, därför vill vi bli bekräftade och håller gärna med massan. Det sätter fart på belöningssystemet i hjärnan.

När jag läst igenom artikeln läste jag några kommentarer under länken inne på Facebook. Uppenbarligen inte på DN:s egen Facebooksida eftersom jag letat efter kommentarerna nu i efterhand och inte hittat dem. Det måste alltså ha varit en väns egen delning. Det var i alla fall en lång kommentar som handlade om hur vissa personer kanske är för bra på det där med att hålla in hästarna och att det kan vara grunden till många sjukskrivningar som dyker upp i dag. Att vi inte är gjorda för den återhållsamhet som krävs i en så global värld som vi lever i.

Det fick mig att analysera mig själv, som så många gånger tidigare. Jag skriver mer och mer sällan blogginlägg eftersom jag så ofta är stressad eller i affekt över något. Det gör att jag är rädd att skriva något som helt grundar sig i mina känslor och inte i vetenskap eller sanning. Jag går alltid igenom på vilket sätt mina blogginlägg kan påverka min framtid, andras tyckande och tänkande om mig och påverka vänskapsband eller framtida arbetsmöjligheter.

Just nu ältar jag och processar något som påverkar mig djupt. Mina vilda hästar och primitiva behov vill att jag skriver om det jag precis blivit utsatt för. De delarna vill hänga ut människor som jag anser har behandlat mig illa och kanske vill jag även använda min författarkunskap till att brodera ut lite extra för att verkligen få ut min frustration och ilska. Jag vill inte tillhöra den procent som min man säger – aldrig kommer över det – men jag vill inte heller släppa och gå vidare utan att få någon form av upprättelse. Mina behov av att få ur mig allt går ut över min man som får höra alla tankar och ilska.

Det är tur att jag är författare och jag ser fram emot den dag jag kan få ur mig allt och bearbeta genom att skriva ner det, använda det i en roman, skriva en novell om det eller kanske en krönika.

Men det får bli efter att jag blivit klar med Ragnvalds upprättelse.

Tills dess får hästarna hållas hårt, det här är den enda stegring ryttaren tillåter för tillfället.

Kommentarer

I början med den här bloggen fick jag väldigt lite kommentarer. Sedan kom de i massor. Kanske tjugo om dagen. Visst är det roligt när folk visar intresse för ens inlägg, men när det bara är spam, reklam och skräpinlägg, då dalar ens glädje ganska kraftigt. Samtidigt hade andra visat intresse och jag hade fått några riktiga kommentarer vilket jag ändå gladde mig åt. Jag följde rådet från en vän och skaffade kommentatorshotell eller vad det nu kallas. En annan sajt hade hand om kommentarerna och de kommentarer jag fick på bloggen syntes inte.

Jag såg däremot alla kommentarerna som tillhörde bloggen eftersom de ramlade in i inboxen och de var över 1500 stycken mot slutet. Däremot stannade det helt av i fråga om seriösa kommentarer. Jag blev osäker på om någon alls läste bloggen och när man inte får någon respons tappar man suget att säga något, ibland. Jag har ju fått kommentarer på länken inne i Facebook, men det är, även om det egentligen är samma sak, inte riktigt samma sak.

När jag gjort en helt ovetenskaplig undersökning angående kommenteringen så säger de flesta att om man måste skaffa sig ett nytt konto någonstans för att kommentera eller kommentera med sin Facebook-/eller Googleprofil så struntar man hellre i att kommentera. Det är visste väl jag redan eftersom jag är likadan. Därför tog jag bort kommentarstjänsten och har återgått till bloggens egen kommentarsfält.

Jag började med att radera alla 1500 spamkommentarerna, tog bort kommentarstjänsten och installerade en captcha. Under de tio minuterna hann det ramla in 10 spamkommentarer.  Nu får jag bara kanske fyra om dagen och de försöker jag hinna ta bort. Snart hoppas jag kunna få fler riktiga kommentarer än spam, då kanske det till och med är värt det.

Vill tillägga att det problemet hade jag aldrig på Blogger.