Nytt år nya tag

Hela 2016 har gått på pausknapp för mig och med tanke på allt som hände världen önskar man att pausknappen sträckt sig lite längre. Året inleddes med att jag hade ett fantastiskt jobb som slukade all min tid och energi. Jag jobbade med ensamkommande barn och det var fantastiskt, det jag velat ända sedan jag började plugga till socionom. Alla planer och tankar runt mitt skrivande fick ta ett steg bakåt för mitt nya jobb, ända tills jag blev obekväm. När de började bygga om och jag fick kraftiga allergier som gjorde att jag var tvungen att sjukskriva mig under en kortare tid och bad att de skulle försöka isolera byggdammet till endast byggarbetsplatsen så att jag skulle kunna återgå till arbetet var det bekvämare att säga upp mig eftersom jag bara vara provanställd. Någon drog bort mattan från under mina fötter och jag var i chock och den chocken höll i sig ganska länge. Det kan lätt bli så när man lagt ner hela sin själ och hjärta i något, blivit extramamma till tio pojkar och äntligen upplevt att man hittat hem. Men jag hann inte mer än jobba klart mina två veckors uppsägningstid förrän jag hade ett nytt jobb. Det var inte inom min profession utan jag återgick till det gamla – förskolan.

Det innebär att jag fått gå ner i lön, jag måste lära mig nya saker och fått lägga mer tid på min arbetssituation än på det mål jag satt upp när jag studerade till skrivpedagog. Idag har jag ett helt fantastiskt arbete på en skola som fritidspedagog där jag håller i drama, pyssel och jag ska även jobba för att få in skrivandet nu till våren.

På grund av turbulensen på min gamla arbetsplats blev arbetet med sista delen av Alvhilda utdraget men hon kom trots detta ut under hösten och jag känner att jag fått en nystart. Under hösten har det känts lite som om jag svidat om, jag har kastat av mig det dåliga och nu förvandlas jag lite. Vi gjorde en rejäl ommöblering här hemma och gick från en lätt kaosig inredning till något riktigt snyggt. Nu i vår skall vi tapetsera om och få ordning på allt det där som ännu är i oordning.

Efter att ha arbetat på ett ställe där jag känner mig trygg, uppskattad och känner att jag kan utvecklas är jag ett år senare tillbaka på den ruta jag var då. Nu ska jag satsa. Mitt vikariat går ut till sommaren och jag ska under vårterminen arbeta på att starta den firma som jag tänkt. Jag ska börja arbeta som skrivpedagog, planera kursprogram och ge mig ut i matchen.

Bloggen som legat övergiven ska få en nystart. Här kommer ni kunna läsa recensioner på de böcker jag läser, ni kommer få skrivtips och skrivövningar, lite från mitt eget skrivande och mina böcker och även lite pysseltips och lite personligt. Jag ska schemalägga mitt arbete med skrivandet, läsandet, utvecklandet av min firma och min egen hälsa som även den försummats.

Det här låter som ett ganska tungt nyårslöfte men det är inte vad jag tänker, utan snarare en satsning på framtiden.

 

 

 

 

Sociala medier

Rubriksbild från Dagens analys

Som jag tagit upp tidigare så funderar jag på hur jag ska utveckla min närvaro på de sociala medierna. Jag är redan aktiv på Facebook och Instagram, jag har konto på twitter och men där är jag väldigt oaktiv. Jag får regelbundet följare men jag förstår inte vad de följer där med tanke på min inaktivitet. O, ja just, så har jag ju även ett Tumblr och en Youtube (som jag nämnde tidigare) som aldrig används. Jag hamnar i samtal en hel del med människor som är lite motståndare mot sociala medier då de säger att de inte är sociala, att namnet är motsägelsefullt eftersom man sitter själv och inbillar sig att man är social men egentligen så håller det en ifrån att ha utbyte med människor på riktigt. Jag håller inte med. Jag brukar säga det att för mig var det absolut tvärt om när jag väl var aktiv.

När jag började göra mina trevande försök att skriva romaner och noveller var just de sociala medierna det största stöden för mig. Det var framförallt bloggar från början men sedan flyttade det in på Facebook. Jag använde mig framförallt av bloggen Skrivpuff som drivs av Ann Ljungberg. Varje dag dyker det upp en liten skrivövning som man kan utföra på den nivå och med den tid man själv har. Om man vill kan man lägga upp resultatet i sin blogg och skriva ett litet inlägg inne på Skrivpuff med länk och sedan dröjer det inte länge förrän andra kommer in och kommenterar. Självklart måste man själv gå in på de andras länkar och kommentera deras arbeten och det är här det sociala kommer in. Genom att visa intresse för någon annan ökar deras intresse för en själv. Om man ger och ger utan gensvar kommer man till slut att tröttna eftersom det behöver vara ett jämt utbyte.

Genom Skripuff fick jag kontakt med många andra som gillade att skriva och jag började läsa andra skrivares bloggar vilket gav bra stöd i min egen utvecling och jag skrev kommentarer hos dem och de började följa mig. När jag väl åkte på min första bokmässa träffade jag många av dem i verkligheten för första gången och då visste jag redan vilka de var och de visste vem jag var. Utan de sociala medierna skulle jag inte vara där jag är i mitt skrivande idag. Jag har fått så mycket socialt av det som det bara går.

För ett tag sedan snubblade jag över en blogg som skrev om just detta och det är sedan dess jag funderat på att skriva mina egna tankar. Annien tar upp problemet med folk som promotar på sociala medier eftersom det bara blir en röst som ropar utåt och inte något socialt och jag håller med. Jag själv har märkt en tydlig nedgång i interaktionerna när jag inte hunnit vara hos andra och kommentera, då blir besökarna på min egen blogg också lägre. Tyvärr har jag inte samma tid att vara inne och skriva i andras bloggar nu när jag blivit så aktiv romanskrivandet att jag börjat få deadlines. Men det är något jag måste bli bättre på. Hon tar upp att det är tråkigt med bloggare och twittrare som bara skriver olika varianter på ”Kom och köp min bok” vilket jag också håller med om. Därför är det viktigt att man kan komma på vad det är man ska skriva istället för att öka intresset på ett socialt sätt.

Samtidigt tror jag att det är bra om man håller sig till någon form av tema så att läsare vet ungefär vad de har att vänta sig inne i ens forum. Just nu lägger jag framförallt upp inlägg från vardagen inne på Instagram med personlig prägel. Jag gjorde så med min förra blogg också. Framöver kommer jag nog blanda lite här men framförallt kommer jag försöka hålla mig till mitt skrivande, skrivpedagogiken och genus.

Hur tänker du när du använder sociala medier? Har du något speciellt tema, göra du mycket reklam eller skriver du bara rakt ifrån hjärtat, personligt?

Har du något speciellt tips om hur det bästa sättet är att använda sig av bloggen på?

Apati

Det händer inte mycket i min blogg och det är framförallt för jag känner mig helt mållös, apatisk och trött när det gäller nyhetsflödet och vad som händer i världen Jag vill skriva positiva saker om mitt skrivande, om Fantastika jag var på för två veckor sedan och om mitt fantastiska jobb men varje känner jag ett behov av att sätta mig och skrika ut min ilska över alla våldtäkter som sker överallt och hur diskussionen kring fenomenet mynnar ut i rasism och krav om ursäkt från vita kränkta män som känner sig mentalt påhoppade av utsatta kvinnor.

Våldtäkt är inte ett nytt fenomen som dykt upp med invandringen, det är ett problem som genomsyrar hela världen och som sker framförallt bakom stängda dörrar av någon offret känner väl. Det är mindre än hundra år sedan som det alls blev ett brott att våldta någon man var gift med. Våldtäkt inom äktenskap fanns inte så om en man tvingade sig på sin fru och penetrerade henne under en hård fylla och en rejäl misshandel, så var det helt okej, de var ju gifta. Idag är det förbjudet och straffbart men trots det så anmäls dessa brott inte så ofta, och när de väl har anmälts så tas anmälan ofta tillbaka eftersom den handlar om en beroendeställning och en maktposition som gör att många kvinnor inte vågar. Vi har ju redan bevis, svart på vitt, att utsatta och misshandlade kvinnor inte har tillräckligt stöd från samhället för att kunna lämna sina män. Exempel 1, exempel 2, exempel 3 (jag letade just efter kvinnor som lämnat och blivit dödade eller som anmält men där mannen släppts och misshandlat. Eftersom det är svårt att göra en så specifik sökning fick jag upp alla misshandlar av kvinnor och jag formligen drunknade i händelser där svartsjuka män misshandlat kvinnor de har en relation med eller haft en relation med, över trettio stycken under bara de senaste tre månaderna. Därför blev det bara tre exempel, hade jag gått längre bak hade jag haft fler exempel.)

Samma sak med vanliga våldtäkter, eller ovanliga, ni vet de där som sker ute på krogen, på färjan eller på festivalerna. Idag kan en kvinna bli gruppvåldtagen av flera män samtidigt eller på kö men ändå inte bli tagen på allvar. Det krävs bara att hon inte skrek tillräckligt mycket för att killarna eller männen ska kunna gå fria. Ytterligare ett bevis på att kvinnor inte har stöd nog när det gäller våldtäkter över huvud taget och att hela samhället normaliserar beteendet, ger förövarna ett gult kort men kan fortsätta vara med i matchen.

Det talas om våldtäktskultur och det här om något är väl sådant som stödjer tesen om fenomenet. Men hur blir det på det sättet och på vilket sätt blir fler än våldtäktsmännen skyldiga? Jo, genom attityden.

Jag ska ge några exempel som jag tror många inte ens tänker på men jag ser det på Facebook dagligen.

Den här filmen har delats ett otäckt antal gånger med kommentarer om hur gulligt det är. Jag personligen tycket att filmen är fruktansvärt obehaglig men när jag skriver det i kommentarerna så är jag jättelarvig, blåser upp saker och är rabiat. Men titta på den och fundera. Tjejen är jättetydlig med att hon inte vill kramas, ingen vägleder killen och säger ”Nu vill inte flickan kramas, då låter vi bli.” Istället står föräldrarna bakom en kamera, filmar och fnissar troligtvis med huvudet på sned med ett kroppsspråk som säger ”gud va gulligt” och då fortsätter ju killen så klart. Killen lär sig att det är okej, tjejen lär sig att han får ta på henne trots att hon inte vill. Hur gulligt är det om de är tjugo på en festival mitt under en spelning? Inte samma sak säger ni, jo säger jag. Det är här fröet sås, det är här han lär sig hur man ska hantera tjejer som inte vill, man gör det ändå för det är gulligt.

Hur många gånger har inte vi tjejer fått höra, när killar tafsat på oss, dragit oss i håret, kollat på oss i omklädningsrummet eller dragit ner byxorna på oss under uppväxten, att det är bara för att de gillar oss eller är nyfikna. De orden sänder signaler både till pojkar och flickor, pojkar – det är okej att bete sig på det sättet, tjejer – vi har ingen makt över våra egna kroppar.

Vi är omringade av reklam med samma budskap, att våra kroppar inte är våra egna, det är medias, männens och marknadens.  Bilder normaliserar våldtäkter och kvinnokroppens allmänhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och sedan till krogens, fikarummet och sociala mediers sexistiska skämt. Det är nog här som allmänhetens skuld kommer in. Om man berättar, skrattar, försvarar, ursäktar eller låter detta passera så är man faktiskt en del av problemet. Även om man inte personligen utför handlingen så förminskar man den, man normaliserar den och man säger att bilden av kvinnan som okej att våldta är inte bara helt okej, den är uppenbarligen rolig också. Här vill jag ändå säga att det är inte ”alla män” det är faktiskt ”i stort sett alla män och väldigt många kvinnor” som upprätthåller denna bild.

”Rape is such a harsh word – why not call it surprise sex?”

– Vad kallas den sladdriga skinnbiten längst ute på kuken?
– Kvinnan!”

”- Varför får jag bara ett paket när kalle får sju stycken.
– Jo därför att Kalle har våldtagit sju kvinnor, du har bara
blivit våldtagen en gång! ”

http://www.anny.se/wp-content/uploads/2013/05/spit.jpg

 

 

 

 

 

Så jag ställer frågan: hur kan man missa våldtäktskulturen som omringar oss i vardagen, överallt och hela tiden? Hur kan man inte, som både man och kvinna, sätta ner foten och förfärat utbrista ”Men för i helvete, vad håller vi på med?”

Jag hoppas min apati släpper snart och att jag kommer kunna skriva blogginlägg med mer positiv prägel med skrivandet och läsandet i fokus. Dock kommer jag inte släppa genus och frågan om sexism, för det kommer jag ha med mig i allt mitt arbete, inom skola, socialt arbete, skrivpedagogik och författarskap. Men inte lika desperat och förtvivlat som jag känner just nu.