Me too

Om man är aktiv på sociala medier så är det nog svårt att ha missat kampanjen ”Me too”. Den har alltså gått ut på att alla kvinnor som varit med om övergrepp från män ska skriva me too. Vad ska det vara bra för, kanske någon undrar då. Jo, för att synliggöra problemet. Visst har det pratats om men har oftast viftats bort genom att män säger ”Inte alla män” eller på annat sätt göra sig själva till offer i debatten eller helt enkelt bara drar bort fokus från huvudtemat. Det är många som försökt här med genom att skrika ”Men glöm inte den här gruppen” eller ”Det här är ju väldigt exkluderande mot de här grupperna” och självklart de obligatoriska ”Män kan också bli utsatta/ kvinnor kan faktiskt också vara förövare”

Av någon anledning har kvinnor fått ansvaret att lyfta alla andras problem när de lyfter sitt eget. Men den här gången var det bara frågan om kvinnor som blivit utsatta av män och jag tycker att budskapet ändå gått fram ganska tydligt. Överallt har jag sett ”Me too” och det har blivit smärtsamt tydligt trots alla sidodiskussioner, att detta faktiskt är ett jättestort problem som inte går att viftas bort med ”Inte alla män”. Det handlar om så mycket mer än bara de män som gör övergreppen, det handlar om hela samhällets syn på dem och kvinnorna som utsätts.

Det största problemet är upprätthållarna. Jag har själv varit en sådan, under många år, utan att själv förstå det. Upprätthållare är både kvinnor och män. De gör inte själva övergreppen men de är med i processen av att förminska övergreppens betydelse samt stötta förövarna och på det sättet förstärka det dåliga beteendet. Det är vanligt och sker överallt.  Ett tydligt exempel är Linnea i Bjästa. Det står att många är i chock över att det kunde ske, men det händer dagligen utan att det står i tidningarna eller att det blir så stort. De flesta är ofta mer benägna att ifrågasätta en kvinna som säger att hon blivit utsatt för ett övergrepp än att lägga ansvaret hos killen. Det är bara att se hur det ser ut nu runt Martin Timell. Det har kommit fram flera år av dåligt beteende från honom. Visst jag kan förstå om vissa tycker det är magstarkt att det ska stå i så många tidningar och att så många sprider hat om honom, men se det från andra hållet istället. Han har haft möjligheten att göra övergrepp under många år, han har inte fått några konsekvenser och kvinnorna som anmält till chefen om vad som hänt, har inte fått något stöd. Om man inte tar hinken av skuld direkt och lär sig av den så blir alla hinkar till ett vattenfall till slut och då får man stå i duschen ett tag.

Det är en salig blandning av människor som står på hans sida och det är långt ifrån bara män. Många kvinnor skyndar sig till hans sida, uttrycker att det var ju så många år sedan att det inte räknas (även om vissa som anmält gjorde det så sent som 2016), att man som kvinna måste vara tydlig och säga ifrån direkt till honom så att han fattar, att man som kvinna måste kunna ta lite skämt och kanske tafsa tillbaka istället för att springa gråtande till chefen. Det är detta som är upprätthållande.

Det är en av anledningarna till att jag inte ens orkade fundera över att skriva vad min Me too ens handlade om, det räcker med att jag är med i uppropet. Det tog mig över tio år innan jag ens orkade berätta om det för någon och jag blev direkt ifrågasatt av folk om jag inte riktigt betedde mig så som ett offer borde bete sig, eller sa saker som ett offer inte borde säga. Alla hade gärna en nål framme som de var beredda på att sticka in i min ballong av lögner.

Men, som jag sa, jag har också varit en upprätthållare, under många år. Jag tyckte att kvinnor var gnälliga, att vi måste stå upp för vad vi tycker ordentligare så skulle det inte vara några problem, att män var lättare att umgås med eftersom kvinnor bara var skvallriga intrigskapare. Jag upprätthöll bilden av att kvinnor var sämre, inte skulle tas på allvar och gjorde sig själva till offer. Det gjorde jag trots att jag själv varit utsatt och dessutom blev utsatt under tiden. Men bilden var ju att jag fick skylla mig själv som inte sa ifrån ordentligare och det var väl kanske inte så farligt vilket gjorde det ännu svårare att faktiskt berätta om det. Jag hade ju själv redan sagt att jag fick skylla mig själv.

Därför är det viktigt att man, när en kvinna berättar om ett övergrepp, inte genast börjar leta fel eller ifrågasätter henne. Att man inte lägger skulden på henne. Att man inte genast springer och tar mannen i försvar utan överlåter sådant till advokater som kan sitt jobb. Om hon inte säger vem det är, kräv då inte att få veta det för då vill hon inte ha en hjälte, hon vill bara ha ett öra och förstående. Var då det. Lyssna, fråga om det finns något du kan göra för henne, hjälp henne söka den hjälp hon behöver, men ta inte över situationen hur frustrerad du än är.

Men framförallt, ta alla övergrepp på allvar och fundera över vad du själv kan ha gjort för att upprätthålla det. Har du skrattat åt sexistiska skämt, sa du inget när någon i din närhet pratat om övergrepp på ett positivt sätt, har du själv krävt en kvinnas uppmärksamhet sexuellt eller kroppsligt, har du snackat ner en tjej på grund av kläder eller beteende inför andra? Allt sådant är att upprätthålla möjligheten för män att göra övergrepp och komma undan med det.

fish and chips eller fiskpinnar

Om jag kommer in på en restaurang som påstår sig servera fish and chips har jag fått lära mig den hårda vägen att jag är tvungen att fråga om det faktiskt är fish and chips och inte bara fiskpinnar och pommes. Men det räcker uppenbarligen inte.

När det står fish and chips på menyn här i Sverige så är det 99 av 100 gånger fiskpinnar med pommes och jag och maken har nu, efter att ha gått på niten två gånger samma sommar, bestämt oss för att helt enkelt sluta beställa det. För någon månad sedan när vi var i Stockholm så frågade jag ”Är det friterad fiskfilé eller fiskpinne?” innan vi beställde på barnens ö. Det skulle vara friterad fisk som såg ut att vara en filé enligt servitören. Vi beställde in och fick fiskpinne. I dag var vi i Nora och innan vi bestämde oss frågade jag ”Är det en fiskfilé som ni friterat?” och fick ja till svar. Men nej då, åter igen, fiskpinne.

Jag kan tycka att om man jobbar på en restaurang ska man veta vad fish and chips är, vet man inte det utan påstår att det är fish and chips men egentligen är en brödpanerad pressad fiskbit så ska man skämmas. Skriv fiskpinne inom parentes i alla fall så jag slipper lägga en massa pengar på skitmat. Jag älskar nämligen fish and chips och blir helt salig om jag hittar ett ställe som kan sin grej. The full English hade en fantastisk fish and chips men tyvärr finns dom inte kvar längre och jag har inte hittat något nytt ställe här i Örebro som kan sin sak.

Nu kanske det sitter folk där ute och inte vet vad jag pratar om eftersom de är uppvuxna med tron att det ska vara på det sättet. Därför ska jag visa skillnaden för alla som är intresserade, kockar, servitörer och privatpersoner:

Fiskpinne

Fish and chips

 

 

 

 

 

 

 

Fiskpinne: pressad fisk eller fiskfilé rullas i mjöl, rullas i ägg, rullas i ströbröd, steks eller friteras.

Fish and chips: Blanda vetemjöl, maizena och bakpulver.  Finhacka dill och blanda med öl och limesaft. Häll ölblandningen i mjölblandningen, rör om och låt svälla i tjugo minuter. Vänd fiskfiléer i smeten och fritera dem gyllenbruna i cirka 5-7 minuter.

Nej, jag är inte en snobb, jag vill bara bli serverad det jag förväntar mig utifrån det som annonseras i menyn! Kan man inte skillnaden mellan dessa två rätter bör man åka tillbaka till kockskolan och lära sig det.