Ord om Alvhilda

I går hittade jag två texter om Alvhilda på nätet. Den ena visste jag eftersom jag redan erbjudit en bok till en liten tävling i samband med hennes recension efter att hon skvallrat om att den skulle vara positiv. Den andra hittade jag när jag sökte på olika bokbloggare som jag varit i kontakt med i våras. När jag själv googlar på böckerna dyker det inte upp, därför missar jag ofta recensionerna. Men när man får två positiva omdömen samma dag lyfts författarsjälen en aning.

alvhilda framsidaBokhuset skrev om Alvhilda – Uppvaknandet bland annat dessa fina rader:
”Känslor känslor känslor. Lust, åtrå och erotik i mängder, mixat med gammal folktro och sagoväsen. Inte för att jag har något emot känslor och åtrå, men så här stora mängder av erotik fungerar inte alltid så bra i böcker. I den här fungerar det.
Hade Allie varit bara en liten aning mjukare så hade det troligen blivit platt fall, men författarens förmåga att ge henne nästan psykopatiska drag gör kombinationen oemotståndlig.”
”Det blir som en studie i en psykopats psyke och vad som händer om allt det ställs på ända. Språket känns också genomtänkt och insiktsfullt med nyanser som ger ett bra driv i läsningen.”
Jag kan inte se några betyg satta men orden i sig är värmande och det är skönt när läsare ser det där jag jobbat med, det psykologiska. Nu är jag nyfiken på vad hon tycker om andra boken.

 

 

Lidandet framDen har Livet enligt Jenny skrivit om, även den i positiva ordalag:
”Det här är Stephens berättelse, han som sedan barnsben varit förälskad i och besatt av Allie. Som jagas av odjuret inom sig som törstar efter blod. En dag bestämmer han sig för att göra slut på allt men hindras i sista stund av Henri, en man som bär på många hemligheter. Men frågan är om Stephen har räddats till något bättre eller till något ofattbart hemskt.”
”jag tyckte han var tvärjobbig i de första boken ”Alvhilda – Uppvaknandet”. Väldigt mycket ack-ve-mig-som-inte-får-flickan-jag-vill-ha-som-jag-vill-ha-henne-jag-som-offrar-allt-för-henne. Men nu när jag får lära känna honom, ta dl av hans tankar och känslor, så känner jag att det kanske är lite synd om honom trots allt. Jag får en annan förståelse för honom och är med på varför han säger och gör vissa saker. Där han i Allies ögon bara var jobbig och desperat är han i sin egen berättelse trofast och självuppoffrande. Jag vill inte möta honom i en mörk gränd, men…”
”Jag fastnade snabbt i berättelsen och kände det där drivet att bara läsa lite till. Så pass att jag läste ut den på bara lite mer än en dag.”
Jenny gav boken 4/5.

Och den där tävlingen som hon har, den kan ni läsa mer om i hennes blogg. Eftersom man kan vinna den andra boken i trilogin i hennes tävling har jag under samma vecka erbjudandet att man kan köpa första boken rabatterat genom hennes blogg, för den som är intresserad. ( Rabatterat är 100 kronor för första boken, ordinarie pris är 120)

Stockholm och spökvandringen

wpid-img_20150822_224009.jpgDe senaste veckorna har vi kört all in på alla helger. Efter zombiehelgen körde vi nu en spökhelg. Dock inte lika adrenalinframkallande, om man inte räknar med Grönalundbesöket precis innan. Stockholm ghostwalk ligger i Gamla stan i Stockholm och de ger guidade turer med lite extra krydda. Guiden berättar inte bara vad som hänt på olika delar i stadsdelen, de berättar det med inlevelse och skådespeleri. Många jumpscares och lite allmänt larv med deltagarna. Den mest räddhågade blev utpekad hela tiden till att göra de läskigaste sakerna. Jag och min man hamnade nästan hela tiden på olika sidor och sprang över till varandra vilket blev en grej för guiden att reta oss lite extra för. Hon frågade ibland vart jag hade honom och kollade så jag var trygg vid hans sida. Hon försökte skrämma mig en gång men jag var beredd så jag stirrade henne bara i ögonen och förklarade sedan att jag hållit i min mans hand, och att jag därför inte blivit rädd. Vi fick med inlevelse veta hur man dog i pesten, alla tre sorterna med blodig rekvisita, och var de grävde ner alla kropparna. Jag kan ge er en ledtråd, vi åkte karusell ovanpå dem tidigare samma dag. Hon berättade om hur gosig och tillgiven läkaren var, hur man ansökte om bödelsjobbet, var i en längre kö av dödsdömda man bör stå och varför, vi fick se var bödeln bodde, var helvetet låg och var det spökade. Vi fick även gå in i en gammal källare som använts som lokaler för förruttnelse av gamla lik och benrum. Blir du nyfiken ska du gå in och boka en tur med Stockholm ghost walk. Vi åt även middag efteråt som ingick i vårat paket. Nog för att vi var lite för trötta för att snacka för mycket under middagen, men gott var det.

wpid-20150824_211236.jpg

Utöver Ghostwalken hann vi även med Gröna lund, husbåtsvisit på en riktigt fin skuta och släktmiddag, innan vi åter åkte tillbaka till Örebro. För ovanlighetens skull åkte vi tåg båda hållen och gjorde hela resan till en mysig familjestund med kortspel, gott att fika och glada skratt.

 

Zombie escape

Idag åkte vi till Stråssa gruva och tog en glass i solskenet. När vi satt där och njöt av sommaren kom det en snubbe och sa att vi skulle följa med honom. Han lät angelägen. Snälla och nyfikna som vi är gjorde vi som han sa. Han tog med oss upp i en till synes utdömd kontorsbyggnad, gav oss ficklampor och vapen, knuffade oss genom en dörr och sa ”Se upp för zombierna”.

Nu gick det inte till exakt på det sättet, men vi låtsas som det.

wpid-dsc_0580.jpgStråssa gruva är, för de som inte vet om det, ett ställe där Batalj har sitt evenemang Zombie escape. Det innebär att de har byggt om ett kontorskomplex och en gruvbyggnad till en zombiehinderbarna. Med zombiehinderbana menar jag inte att det är en hinderbana för zombies utan med zombies som alla är ute efter att ta ditt liv och i liv menar jag det plastband som representerar ditt liv. Detta fick jag i fyrtioårspresent av min man i februari, vi drog ut på det ända tills dagen innan biljetten gick ut. Inte av skräck utan på grund av fulla kalendrar. Vi var fem tappra själar som åkte dit tillsammans, två av oss är socialarbetare som värnar om människors väl och ve. Vi hade mjuka vapen att slåss med och fick till oss att vi inte fick slå mot huvud eller skrev och vi fick inte använda andra tillhyggen heller. Vi fick inte slå för hårt heller, vilket kan vara lite svårt att reglera när man agerar i panik. Därför kunde man ofta höra ”Dö, zombie, dö!” medan vi upprepade gånger slog på dem för att sedan höra ”Gick det bra?” när de väl föll ihop.

wpid-mms_20150815_184304.jpgZombisarna var riktigt snyggt målade, banan var skitsnyggt gjord med helt fantastiska scenerier där man inte visste om det kunde hoppa fram någon när som helst. Det största problemet vi upplevde var att det var för många människor i huset samtidigt. Vi fick vänta länge på de framför som vi kom ikapp och de bakom oss kom ikapp eftersom vi var tvungna att vänta. Det gjorde att vi hörde vad som skulle hända, vi hörde andra människor som pratade vilket tog bort själva effekten och statisterna hann inte alltid förbereda sig för nästa grupp. Trots att det tog bort mycket av effekten och gjorde att jag inte var lika rädd som jag trodde jag skulle bli, så hade jag ändå en puls och en adrenalinprocent hög nog att däcka mig när jag väl kom hem.

wpid-mms_20150815_184250.jpgJag kan meddela att vi alla överlevde och fick med oss vaccinet som vi skulle, men det var nära några gånger. Maken gick längst bak och hörde plötsligt hur vi blev förföljda av en zombie. Han ropade då till oss andra och meddelade att det var en zombie och han var helt obeväpnad. Vi andra gick bara, var vad han upplevde. jag gick nästan längst fram så jag kände att jag ville hålla koll framåt så jag ville inte vända mig om. Den som gick precis framför maken hade en rejäl skiftnyckel som hon, enligt maken, inte använde. Så han vred den helt enkelt ur hennes händer och gick lös på zombien. Denna händelse fick vi höra ett antal gånger från hon resten av promenaden och även efteråt några gånger. Första zombien kom emot mig och tog i mig med varma händer, vilket förtog lite av inlevelsen. Jag slog och jag slog och jag slog tills det kändes som om han aldrig skulle då. Då sa jag rakt ut: ”Hur många gånger ska man slå på en zombie innan den dör?” varpå den föll till marken och dog. När vi kommit en bit bort började den dock väsande följa efter oss vilket höjde adrenalinet hos de som gick längst bak.

wpid-mms_20150815_184310.jpgJag gick näst längst fram, vilket jag tyckte var en riktigt bra position. Den som gick först hade ficklampa och jag hade träklubba. Även om vapen är makt är ficklampan också makt. Om jag skulle tagit den fanns det dock risk att jag skulle hamna först, därför valde jag bort den. Jag var däremot noga med att meddela den som gick först vart hon skulle lysa. Till exempel, när någon längst bak i ledet, som också hade ficklampa, började ropa att det var en zombie på ingående, var jag noga med att tala om med ganska hög röst, att hon som gick första skulle fortsätta lysa framåt för det kunde ju faktiskt komma zombies där med. Jag kunde även uppmana, med barsk röst, att hon skulle lysa bakom dörrar och i skrymslen som jag tyckte såg allt för misstänksamma ut. Nej, jag erkänner, jag var inte en bra chef, jag var en tyrannisk boss, men det måste man vara när man blir attackerad av zombies.

Vid ett tillfälle kom det ut en zombie från ett skrymsle, mellan mig och hon med lampan. Jag var ju den med vapen och jag tror hon var ute efter mig. Någon, jag gissar zombien, tog ett rejält tag i min klubba så jag inte kunde slå och började närgånget att gå på mig. Jag kämpade så klart emot och vi snubblade på varandra så vi föll i en liten hög på golvet. De andra slog på henne med sina vapen och hon släppte min klubba och låg kvar. Jag kollade så hon mådde bra, ni vet ”Gick det bra”, innan jag sprang vidare, som den socialarbetare jag är. Blodiga blev vi helt klart eftersom alla zombisarna som tog i oss var blodiga men även eftersom de gnidigt in alla räcken i trapporna med blod också.

Tips: Något wpid-img_20150815_164407.jpgman kan roa sig med när man är tvungen att stå och vänta med flera andra grupper, är att ställa sig precis på andra sidan av en dörr och låta som en zombie så att de som står närmast får lite panik. Man kan börja låta som en zombie lite random i sin egen grupp också bara för att hålla alla alerta inför de riktiga zombisarna. Viktigast av allt; om man blir rädd för att det händer något bakom dig, spring inte iväg i panik själv. Detta var något jag fick hindra en av våra deltagare från några gånger. Hon var tacksam efteråt, men tyckte det var lite jobbigt när hon inte fick springa ifrån faran, rätt in i en annan fara, fast helt ensam.

Vi avslutade det hela med en härlig middag på en idyllisk lite krog, Värdshuset älgen. Och nu kollar på på Shaun of the dead, för att följa ett visst tema.

För de som gillar att bli lite skrämda, som har en förkärlek till blod och skräck, rekommenderar jag den här upplevelsen till hundra procent. Räddharar bör hålla sig utanför.

 

 

.