Det här med texttolkning

Sverige vann Eurovision i natt, vilket var otroligt roligt. Inte bara att vi vann, men att se en sådan genuin glädje från Måns. När han gick upp på scenen var han glädje personifierad rakt igenom. Jag blev glad av att se honom och ville bara ge honom en sådan där moderlig kram (bevis på att jag blivit gammal är jag rädd).  Självklart dröjde det inte speciellt lång stund innan diskussionen om låtens värdighet dök upp. Det är intressant att det alltid finns någon som vet bättre och som sitter på sanningen, facit, över hur det borde vara. Jag är själv en sådan ibland, som liksom tar fram mitt facit över hur det BORDE vara och talar om för de som tycker att det gick rätt till, varför det var fel. Men när man själv inte är på den sidan, när man själv är relativt neutral, då blir det hela rätt så fånigt. Jag är nämligen varken en av de som ansåg Heroes som en av de bästa låtarna genom hela skapelsen men jag tycker ändå det är en värdig vinnare och som svensk blir jag lite extra glad. Det sista jag hörde, förutom att den inte hade någon bra melodi, var att texten bara var blaha och inte betydde något. Jag började fundera över det och kunde inte låta bli att kolla på texten lite noggrannare.

Det första man måste tänka på när man tar itu med text är att man ofta inte kan läsa rent ordagrant vad som sägs. Om man gör det blir de flesta dikter och låttexter väldigt konstiga. En musiktext har många krav på sig. Den ska stämma till melodin, den ska helst rimma och det ska vara så att man kan följa med i texten. Det gör att man sällan kan skriva rakt ut, exakt, ordagrant, det man vill säga med texten. Det gör även att det finns många tolkningar av texten, beroende på var personen som läser den befinner sig. Om man då, redan från början, har bestämt sig för att låten inte betyder något, då kommer texten att vara tom. Om man är på en plats där orden letar sig in, då kan det betyda allt som själen söker.

Här är hur jag tolkar texten:

Jag har försökt, det gick åt helvete, men gjort är gjort. Nu är det bäst vi springer och tar skydd. Shit, tänk om allt hängde på mig, då är vi förlorade, beväpna er nu och för alltid i så fall. Gud sa att jag skulle torka tårarna och försöka glömma den överhängande domen och sprida budskapet om att det är vi alla är som hjältar i vår nutid men vi måste försöka komma över våra inre demoner som drar ner oss.
Vi måste se även de minsta, lyssna riktigt noga på allas behov. Även de är en del i det stora. Även den lilla betydelselösa kan bli något vackert och starkt som stretar mot himlen. Vi måste vakna och vända på världen till rätt riktning. Uppskatta det vi har istället för att försöka förändra och rasera det som redan är vackert. Gud säger sig aldrig ha lämnat vår sida och följde precis i våra spår när vi varit vilse. Och vi måste sprida orden om att det är vi som är de som kan rädda världen, som är hjältarna. Men vi är upptagna med att dansa med våra inre demoner.

Det här var en femminutersöversättning från min sida och om jag gav den ännu mer tid skulle jag kunna formulera mig ännu mer och hitta ännu fler djup. Men vad jag vill säga är att i mina ögon säger texten något viktigt och betydelsefullt som är rätt i tiden. Här är det även viktigt att lägga till att det är min tolkning och alltså inte något jag vill påstå är den absoluta sanningen som alla måste förhålla sig till.
Hur tolkar du texten?
Har du exempel på en text som du tycker är missförstådd?
Här kan du läsa texten och så klart kan du se en video med texten på youtubeklippet under.

 

Frustration ahead

Natten till torsdag gick sista avsnittet av Supernatural för den här säsongen. Det har lågt ifrån varit den bästa säsongen de gjort men de vet hur man ska avsluta för att få en att vilja se nästa säsong också. Säsongen i fråga ligger nog bara snäppet över säsong sju, vilket är den genom alla säsonger absolut sämsta.  Här under kommer lite av vad jag tycker om säsongen vilket kan innehålla en del spoilers.

Vad jag inte tyckte var speciellt bra med den här säsongen var framförallt att de byggt upp förväntningarna på något som aldrig riktigt levererades. I slutet av nionde säsongen fick vi alla se Dean öppna de svarta ögonen och vi matades med reklam om hans ondska och hur han skulle gå bärsärk i världen som demon. Men, istället blev han en karaokepartytönt som kanske slogs lite för mycket. Men demon, naäääh. Och efter bara några få avsnitt var han inte demon längre. Jag kan förstå att de ville få bort demonen innan de gjorde det fantastiska avsnittet, som är mitt favorit från hela säsongen, Fan fiction. Vad jag inte förstår är att de inte kunnat senarelägga det hellre och liksom riktigt kunna exorcise that demon så han blev rent utsagt svettig! I januari var jag ganska neutral till hela serien. När de dödade en av mina absoluta favoritkaraktärer blev jag väldigt irriterad, även om jag inte valde att lägga ner serien helt, som några av mina vänner gjort. Jag sitter och hoppas att det inte riktigt var på riktigt, eftersom vi inte fick se det hända. Om vi inte sett det, kan det vara falskt och hon kan återvända. Hoppet är det sista som lämnar människan, säger de. Och ja, jag kommer titta nästa säsong också för jag är helt fast.

Favoritavsnitt från säsongen, förutom min listetta Fan fiction, är:

  • Ask Jeeves, även om Jared verkade vara lite mer ur form än vanligt här.
  • There’s No Place Like Home, eftersom allt med Charlie är bra, liksom.
  • About a boy, gillade jag eftersom man fick en mer komplex bild av Deans barndom.
  • Inside Man, eftersom, ja, måste jag förklara – Bobby!
  • Book of the damed, Charlie igen.

Slutligen vill jag dela med mig av den fina parodi av säsongen som jag hittat på youtube som The Hillywood show gjort.

 

Redo att kasta loss

image

Idag är jag på väg till sista träffen på Skurups folkhögskola och det är bara en vecka kvar på min utbildning. Framtiden är lika oviss som det var innan men jag har i alla fall ett extra redskap i min verktygslåda som jag kan använda på vägen mot mitt drömjobb.

Hela året har handlat om böcker, text, skriva, läsa och redigera. Ord helt enkelt. Det har varit inspirerande, frustrerande, fantastiskt, överväldigande och sorgligt att det tar slut.

Jag har utvecklat min läsning, min skrivning, min plats bland orden.
Jag har redigerat färdigt två böcker, fått en nyutgiven, en annan ges ut om en månad, jag har skrivit ett nytt råmanus och hållit i en första skrivkurs.

Livet börjar vid fyrtio säger de. Jag sitter med fingret på startknappen beredd att trycka!