Bergslagsleden

image

Idag tvingade jag ut mina barn i skogen. Sex kilometer i kuperad terräng och utan en enda sur min. Jag hade pratat om grottorna så det var de vi tog sikte på. När vi kommit knappt hundra meter såg vi två skyltar på marken var av den ena pekade mot blockgrotta. Eftersom det var för tidigt och åt fel håll enligt kartan tvingade jag på familjen i spåret. När vi väl kom fram till grottan var besvikelsen ganska stor, större än grottan kan man säga. Men vägen dit hade varit mysig sa barnen och det blev ännu roligare när vi lagade ravioli på trangiaköket. Sonen ställde sig på klippavsatsen och citerade lejonkungen, star Wars och sagan om ringen. ”Simba, allt som solen lyser på kommer bli ditt en dag – men det i skugga då? -hör på nu för fan!”
med vandringsstaven över huvudet vrålade han som The sandpeople på klippan i ”a new hope” för att sedan ränna staven i backen och vråla ”You shall not pass”. På vägen tillbaka uttryckte jag att jag kände mig som en hobbit, There and back again.

image

Det var en helt fantastisk skog att vandra i, ibland förtrollande och andra tillfällen spöklik och läskig. Om ni är i trakterna kan jag rekommendera en promenad i spåren.

image

När vi vandrat färdigt åkte vi till rusakulan, den bästa utsiktsplatsen i Närke. Man kan se hela vägen till Örebro Och Kumla.

Egentligen skulle vi sovit i tält också men vi var för trötta så vi åkte hem istället.

Det blir en antologi i höst

Nu är det klart vilka noveller som är aktuella för Andra världars spökantologi. Min novell ”Spegel spegel” kommer med. Nu är det bara redaktörsredigeringen av novellen som återstår inför tryck.

Vilka noveller som kommit med kan ni läsa mer om här.

Bild lånad av Andra världar

Det här med att faktiskt ta tid till att vila

wpid-wp-1436914512853.jpeg

Alltså ett större skrivmotstånd var det länge sedan jag kände som nu. Jag vet precis vad jag ska skriva och jag har längtat i två veckor. Ändå har jag inte kommit mer än en sida på sju timmar. Verkar vara inne i en läsperiod för tillfället, synd att deadlines inte går att flytta på så jag kan följa min inre drivkraft.

Just nu är det lite så när det gäller det mesta. Här händer det väldigt lite och i bokmanus händer det ännu mindre. Just nu använder jag all kraft till att jobba, umgås med familjen och när jag får ork över läser jag lite. Jag hade planen på att skicka in noveller till tre olika antologier med helt rätt genre, men vet ni vad – just nu tänker jag inte kräva något av mig alls. Huvudsaken är att jag hinner leva lite och njuta av det också. Det här verkar bli den enda lediga vecka jag får den här sommaren och då kanske jag inte ska lägga den på datorn och skrivandet, när jag redan gjort det ett helt år.

Att ens formulera tanken om kapitulation innan jag ens gett det en chans gör ont i varje por i kroppen, men jag tror smärtan kommer vara mer påtaglig om jag inte lyssnar på mina behov av vila i den här stunden.