Att tvinga sig igenom krampen

Jag är en person som motarbetar sig själv. Jag har själv insett det men fick det bekräftat förra veckan av en person som är utbildad i det mänskliga psyket. Jag har en inneboende mekanism som motarbetar nederlag, misslyckanden och om man aldrig genomför drömmen så kommer man ju heller inte kunna misslyckas. Ens framgång är den där man aldrig unnade sig men den är heller inte motsagd. Om jag hade gått vidare, om jag satsat, då hade jag gjort karriär, jag hade haft framgång. Jag var inne på teater under min uppväxt och skulle bli stor skådespelare när jag blev stor. Jag gick estet med inriktning på teater i gymnasiet och började söka till folkhögskolor och högskolor när jag var klar. Jag sökte bland annat till Fridhems folkhögskola två år. Första året gick så där, anda året gick jag vidare och hamnade på reservplats, tredje året sökte jag inte. Jag hade kommit på att man inte kunde livnära sig på teater och det är därför bättre att satsa på en riktig utbildning till ett yrke och sedan skulle jag kunna ägna mig åt teater på sidan av. Jag sökte därför till teaterpedagog på Västberga folkhögskola. Jag gick vidare och hamnade på reservlistan och sökte inte året därpå.

Grejen är ju den att jag fått höra från folk att om man hamnar på reservlistan ett år så har man i stort sett en given plats året därpå och att väldigt få kommer in första året de söker och väldigt få kommer in utan att ha stått på den där reservplatsen först. Alltså var chanserna överhängande att jag kommit in året efter, om jag bara sökt. Varför sökte jag då inte? För nu har jag ju inte misslyckats, jag har en framgång i bakfickan utan att behöva bevisa något mer för mig själv. Min framgång ligger hos Schrödingers katt. Jag har inte öppnat lådan och därför är jag både lyckad och misslyckad och jag kan välja att vara lyckad. Om jag hade satsat hade jag gjort succé.

Nu har jag skrivit böcker. Tre böcker varav två blivit utgivna och de sitter ihop i en trilogi. Jag tycker så klart att de är skitbra och jag har fått många positiva kommentarer av folk. Tyvärr är det bara folk som räknas hos mig, alltså folks åsikter som betyder något för mig, men tyvärr är det inte några av de stora recensenterna som gör skillnad. Jag fick kommentaren av min lektör när han läst igenom trilogin att det var bra men han såg en annan potential hos mig. Han uttryckte att om jag fortsatte skriva och utvecklades kunde jag bli framgångsrik men jag hade inte hittat min nisch än, att trilogin i fråga inte kommer bli mitt genombrott men jag har stor möjlighet till att komma långt.

Nu när jag skrivit min trilogi och jag ska gå vidare i mitt författarliv och skriva annat så kommer den där tvekan. Den har inte funnits innan i skrivandet utan jag har varit motiverad och producerat och jobbat med trilogin. Men när jag sätter mig och försöker skriva annat nu så tar det emot. Min inre kritiker har blivit väldigt högröstad och pekar på texten. Allt känns dåligt. Allt känns ytligt och tråkigt. Jag börjar tro att folk bara är snälla mot mig och säger att det är bra för att inte göra mig ledsen. Min skrivlust har börjat sjunka.

Det slår mig då att Alvhildatrilogin är min reservplats. Min hjärna kände sig trygg i lektörens ord. Det var riskfritt att ge ut trilogin för jag vet innerst inne att den inte kommer slå igenom, trots att jag själv känner att den visst har den potentialen. Men jag kan hela tiden luta mig mot hans ord och om jag slutar skriva nu kommer lådan med katten vara stängd och jag kommer fortfarande inte ha misslyckats. Jag kommer fortfarande kunna peka på lådan och säga – vi vet faktiskt inte, jag skulle kunnat blivit lika stor som Stephen King om jag fortsatt men jag valde att inte skriva mer därför att (fyll i passande ursäkt här).

Det var när jag insåg det som jag tvingade ner mig själv i stolen igår och skrev tills novellen var klar. Klockan två gick jag och la mig, relativt missnöjd med min text men väldigt lycklig över att jag faktiskt tvingat mig själv att simma mot strömmen.

 

 

.

Bergslagsleden

image

Idag tvingade jag ut mina barn i skogen. Sex kilometer i kuperad terräng och utan en enda sur min. Jag hade pratat om grottorna så det var de vi tog sikte på. När vi kommit knappt hundra meter såg vi två skyltar på marken var av den ena pekade mot blockgrotta. Eftersom det var för tidigt och åt fel håll enligt kartan tvingade jag på familjen i spåret. När vi väl kom fram till grottan var besvikelsen ganska stor, större än grottan kan man säga. Men vägen dit hade varit mysig sa barnen och det blev ännu roligare när vi lagade ravioli på trangiaköket. Sonen ställde sig på klippavsatsen och citerade lejonkungen, star Wars och sagan om ringen. ”Simba, allt som solen lyser på kommer bli ditt en dag – men det i skugga då? -hör på nu för fan!”
med vandringsstaven över huvudet vrålade han som The sandpeople på klippan i ”a new hope” för att sedan ränna staven i backen och vråla ”You shall not pass”. På vägen tillbaka uttryckte jag att jag kände mig som en hobbit, There and back again.

image

Det var en helt fantastisk skog att vandra i, ibland förtrollande och andra tillfällen spöklik och läskig. Om ni är i trakterna kan jag rekommendera en promenad i spåren.

image

När vi vandrat färdigt åkte vi till rusakulan, den bästa utsiktsplatsen i Närke. Man kan se hela vägen till Örebro Och Kumla.

Egentligen skulle vi sovit i tält också men vi var för trötta så vi åkte hem istället.

Det blir en antologi i höst

Nu är det klart vilka noveller som är aktuella för Andra världars spökantologi. Min novell ”Spegel spegel” kommer med. Nu är det bara redaktörsredigeringen av novellen som återstår inför tryck.

Vilka noveller som kommit med kan ni läsa mer om här.

Bild lånad av Andra världar