Nystart

Jag har verkligen varit trött och nere den här vintern. Jag har stressat upp mig och tolkat saker på negativ sätt som liksom bara kedjat fast bojor vid fötterna. Det har så klart påverkat det mesta i mitt liv. Skrivandet har varit segt. Utslagen i ansiktet har blommat ut på mig så jag sett sjuk ut. Jag har haft svårt att inte småäta vilket gör att jag blir uppblåst och plufsig. Jag har inte orkat röra på mig och mitt självförtroende har varit i botten.

Men, nu vänder det. Kanske är det solen, kanske är det D-vitaminerna jag börjat käka, kanske är livet helt enkelt bara så mycket bättre.

I söndags gjorde jag och min son en överenskommelse att vi ska ta en promenad tillsammans direkt när jag kommer hem från jobbet. Vi kom iväg igår och det var jättetrevligt. Det är inte alla som har femtonåringar som faktiskt vill promenera med sin morsa och vi behöver båda komma ut och röra på oss. Jag har skrivande som intresse vilket är stillasittande och han har tevespelande som sitt.

När jag kom hem hade jag fått ny energi och satte mig inte framför datorn direkt som jag brukar. Istället städade jag och sorterade större delen av huset, skurade golvet i köket och hann ändå skriva en timme innan jag gick och la mig. I dag har jag varit på gott humör hela dagen vilket jag fick kommentar av en kollega om ”Sluta gå runt och vara så där glad, du ser nästan vansinnig ut”. Även idag kom vi iväg på promenad och när vi ätit middag fortsatte jag att komma ikapp med alla de där hushållssysslorna som släpat efter vid mitt totala energivakuum.

Mitt hela den här uppåtspiralen fick jag en förfrågan om något som är precis det jag önskat mig. Jag återkommer när jag vet mer, än så länge är det bara en fråga och inget är klart.

Nu ska jag rusa vidare in i morgondagen som ser ljus ut.

Tagga ner

Jag håller på att färdigställa en roman jag skrev råmanuset till för två år sedan och fick idén till för drygt femton år sedan. Det är en ung huvudrollen är både en fyrtioåring och en femtonåring på samma gång. Det är alltså en fyrtioåring som berättar i egenskap av en femtonåring. Det mesta utspelar sig alltså i tonårsmiljö men berättarrösten är mogen. Vem riktar sig då historien till, jag har tänkt en vuxen men eftersom det är en tonårsmiljö kommer den nog att tolkas som en ungdomsbok.

Det är svåra ämnen som mobbing, utanförskap, utsatthet, sexism, homofobi och skilsmässa och jag har inte riktigt kommit överens med mig själv om hur jag ska förhålla mig till dessa. Jag har skrivit och idéer har dykt upp men jag har fastnat, totalt. Jag har läst och inte varit nöjd, jag har försökt skriva men inte känt att det blivit bra. Därför lät jag en vän som läst mycket av det jag skrivit innan, få läsa de första femtio sidorna bara för att ge hennes bild av det jag skrivit. Mycket riktigt tog hon upp just det jag redan sett som svårigheter, hon vet inte vem boken riktar sig till och den känns allt för tillrättalagd.

Eftersom det är svåra ämnen har jag blivit väldigt noga med att inte skuldbelägga offer. Samtidigt kan jag inte tänka att den är applicerbar på alla situationer där mobbing och utsatthet förekommer, det här är ett, och det är inte vackert.  Jag kan inte utgå från att göra alla nöjda, läsare måste få kunna hata mina böcker för att någon annan ska kunna älska dem.

Jag måste helt enkelt lära mig att tagga ner, låta texten följa sin egen vilja och se vart jag hamnar, utan att ursäkta och förklara allt så in i vassen. Livet har inte någon voice over, vi är alla lämnade att göra våra egna tolkningar.

Dialoger

Jag sitter och går igenom mitt aktuella manus som måste bearbetas. Å ena sidan har jag tappat fokus och känner mig kass, du vet som man brukar göra periodvis. Å andra sidan kan jag fasta i dialogerna och ryckas med i deras sinnesstämningar.

Jag är väldigt självkritisk just nu och hittar de flesta felen jag möjligen kan ha och får leta en hel del efter guldkornen. Därför var det en utmaning när jag anmälde mig till Swecon/Kontur och jag skulle fylla i vad jag hade för specialområden, vad jag var bra på och kunde prata om. Jag mindes då att andra höjt mina dialoger och att jag hade dem som något jag kunde hävda. En kollega som läst och som dessutom är svensklärare höll med så jag vågade skriva det.
Att jag fastnar i just dialogerna när jag läser mitt manus kanske har ett samband.

Kanske har jag den egenskapen för att jag själv aldrig kan hålla klaffen.