Inspirerande helg

Bild från Live at heart

Den här helgen känner jag att jag fått en lite boost som författare och skrivpedagog. Den inleddes med en otroligt trevlig fikastund med en gammal kollega. Hon ville fika för att prata om min trilogi om Alvhilda. Det gick inte att bara ta på messinger utan något hon ville prata om. Vi träffades på ett fik där jag blev bjuden på finfika och sedan satt vi och pratade ett långt tag om böckerna, karaktärerna och de underliggande meningarna i boken. Hon hade sett det jag velat göra med böckerna och tyckte att de var garanterat vuxenböcker med ett sådant djup att man behövde lite livserfarenhet för att kunna ta de till sig.

Att någon vill sätta sig och prata med om mina böcker och karaktärerna på ett sådant levande sätt är jag inte bortskämd med och jag hoppas att fler än hon får samma känsla när de läser böckerna. Hon tyckte att man behövde de två första böckerna för att ta till sig tredje och hon tyckte inte att de första var mer ungdomsorienterade. Det var otroligt roligt att få känna att mina böcker berört så pass mycket, och på det sätt jag själv blivit berörd när jag skrev dem. Jag hoppas verkligen att fler hittar den känslan när de läser.

På lördagen var jag på nätverksträff för författare på festivalen Live at Heart i Örebro, vilket också var fantastiskt roligt. Jag såg många kända ansikten från tidigare och det var härligt att knyta nya band. Det är region Örebro län som efter Peter Almeruds rapport ”Att stärka litteraturens ställning” från 2017, tagit tag i det och arbetar med främjandeverksamhet, infrastruktur och talangutveckling i länet. Ett steg var just att dra igång ett nätverk där vi tillsammans kan träffas, prata om var behoven ligger och få stöd i våra kultur-verksamheter. Utöver det hade satsat på litteraturen under Live at heart och hade flera föreläsningar i det litterära ämnet och olika workshops. Jag hade planerat att gå på alla som fanns, men jag låg sjuk i veckan och orkade tyvärr inte mer än en under lördagen. Men jag både hann och orkade det viktigaste, samverka och prata med andra författare. Och jag är mycket tacksam för möjligheten och för den fantastiska maten som vi blev bjudna på.

Nu sitter och och önskar att jag hade mer tid över att skriva på dystopin som levat om i huvudet på mig, men eftersom jag ska börja ett längre vikariat på en skola under måndagen behöver jag ha huvudet klart och väljer att ta det lite lugnt. Det blir inte ens någon valvaka för mig i kväll, jag tror mina nerver skulle må allt för dåligt av det vilket som.

Research/efterforskning

Fotograf Lil_foot_

Olika böcker kräver olika mycket av efterforskning och man kan göra den på många olika sätt. Det kan vara de mest banala saker man måste ta reda på som för en läsare kanske inte alls märks. Jag minns när jag skrev andra delen i Alvhildatrilogin. Det är en mycket sexuellt frustrerad man som berättar sin historia. Mycket av hans upplevelser är i ruset av sexuell frustration och jag behöver då veta hur den känns. När det gäller kvinnlig sexuell frustration har jag bara mig själv att tillgå om jag inte sätter mig med väninnor och vi diskuterar ämnet. Det känns lättare än att bjuda in ett gäng män för att fråga dessa saker. Istället så frågade jag olika män som jag trodde skulle kunna svara ärligt och uttömmande på frågan, om de skulle kunna tänka sig att hjälpa mig. Jag fick många nyanserade svar som jag sedan använda mig av när jag satte min huvudkaraktär i olika situationer. Det var både de fysiska känslorna i kroppen och de som kan sitta i hjärnan som ville ha med.

Just det här med manligt och kvinnlig är ganska intressant, hur svårt det ändå verkar vara att förstå sig på det andra könet. Jag själv upplever att vi är ganska lika känslomässigt och att det finns fler skillnader mellan olika individer inom gruppen än mellan grupperna. Därför porträtterar jag ofta en man på det sätt som jag porträtterar en kvinna, fast jag ger mannen de förutsättningar som en man har i livet. Jag har märkt att det finns vissa manliga författare som har en bild av kvinnor utifrån den skeva norm som är uppsatt och som stämmer in på väldigt få kvinnor. Ofta, precis som i filmens värld, är det kvinnans utseende som är i centrum och den måste alltid vara felfri och väldigt sexig. Det är något som vissa kvinnliga författare tycker det är roligt att skämta om, vilket du kan läsa om här.

Just nu håller jag på att skriva en dystopi för barn i mellanstadiet. När jag skriver karaktärerna så brukar jag utgå ifrån det jag iakttagit när jag jobbat med barnen och även låtit barn i den åldern läsa för att se om de tycker att det känns rätt. Jag har tagit kontakt med Pär Holmgren för att fråga om framtidens klimat i Sverige. Något som är väldigt viktigt är att hänga med i den nutiden debatten både när det gäller klimat och politik för båda saker är stora delar i en dystopi. Slutligen är även annan litteratur i ämnet en viktig del. Just nu läser jag Kallocain av Karin Boye som framförallt är mycket politisk. Jag tittar även på dystopier och på naturprogram för att få fram fler vinklingar och sätt att beskriva den katastrof som ska ligga till grund för dystopins utveckling.

Hur stor del av ditt skrivprojekt brukar vara efterforskning?

Hur viktig tycker du efterforskning är när du skriver?

Möss och människor

Av: John Steinbeck

Eller ska vi döpa om den till möss och män, som den heter på originalspråket. För om den ska heta människor skulle jag vilja se mer än bara män, för  det blir lite missvisande när boken bara representerar en liten del av ordet. Enda anledningen till att jag ursäktar det är för att den är skriven på trettiotalet och det var en annan tid.

Boken är inte speciellt tjock, bara 137 sidor i pocketversion. Men i detta marginella omfång är det många fantastiska personporträtt målade med detaljrikedom. Det är miljöbeskrivningar som stannar kvar inom en, detaljrika de också.  Det är mycket samhällskritik, det är ett naket porträtt av arbetarklassen och jag tycker att boken är värd att läsa gärna mer än en gång. Men …

Jag kunde inte låta bli att lägga märke till författarens sätt att porträttera kvinnor. De var i stort sett inte där alls. De nämndes som horor som männen kunde gå till. Den enda kvinna som egentligen namngavs var en bordellmamma. Det fanns en kvinna där men hon presenterades bara som frun och tillhörande sin make.  Det centrala med frun var att man skulle hålla sig borta från henne, hon var nämligen bara problem. Hon beskrevs bara utifrån sitt utseende och det var mycket nedsättande ord om henne.

Det var även nedsättande ord om en svart man som bodde där, men det problematiserades på ett sätt så att man fick en bild av hans utsatthet och en känsla av hans ensamhet på gården. Frun däremot, hon blev skambelagd och fick bära hundhuvud för de allra värsta av brott, även om hon själv var offer. Det snuddas ett litet ögonblick så att man med någon form av genusglasögon kan förstå att hon haft ett rent helvete med utnyttjande och ensamhet men det problematiseras aldrig. Hon får aldrig upprättelsen hon förtjänar, det blir mer en slags I told you so-känsla som ger dålig eftersmak.

Vad jag har förstått så används denna bok en del i undervisningen på både högstadiet och gymnasiet, vilket jag tycker är superbra med tanke på språket, gestaltningen och arbetarnas utsatthet. Men jag hoppas innerligt att alla lärare som ser bokens potential, även tar ansvaret att ge barnen en ordentlig genusproblematiserad genomgång av boken så att inte tjejer går ifrån läsningen med ytterligare en bild av sin egen skam och skuld i männens dåliga impulskontroll.