Picnicon

Fredag och lördag var jag iväg i Västerås och Picnicon.

Det är ett mindre convent som Västerås Fandom håller i. Allt invigdes på fredagskvällen på Bishops arms där Niclas Silwerulv inledde med att prata om hur de använder sig av dramatiska texter i deras spelintroduktioner som han läste upp högt. Sedan läste Mattias Kuldkepp flera texter ur sina böcker vilket var rappt och roligt.

 

Jag fick bo hos mina underbara vänner The Kesselpuffs som hade bakat fantastiska minicupcakes till min ära.  Tack och bock!

På lördagen var vi på stadsbiblioteket. Jag satt mitt emellan Mattias Kuldkepp och Elin Holmerin och vi hade många väldigt roliga och givande samtal om utgivning, författarskapet och

 

 

 

 

 

 

Jag satt i en panel där vi pratade om novellen inom fantasy och sci-fi och jag blev intervjuad strax innan stängning. Jag var tvungen att åka så snart som möjligt efter det eftersom vi var bortbjudna på kvällen. Det kändes väldigt trist för de som blev intervjuade efter mig eftersom det var ganska glest med folk och alla vi som var där räknades in i publiken. Det var också tråkigt att det var så lite folk när det var intressanta paneler och författarintervjuer. Men vad jag förstått så hade väldigt få personer i Västerås nåtts av informationen om att det var något på gång och biblioteket stängde redan vid två vilket gjorde att folk inte kom dit.

 

Planering och tanke var väldigt bra, bara folket även skulle dyka upp, hade det varit perfekt. Till nästa år.

Genre

Jag har valt att skriva, framförallt inom fantastiken eftersom jag upplever att man får så mycket större möjligheter om man inte gränssätter sig vid världsliga saker. Samtidigt är genren en av de svåraste eftersom det är den genre som boxas in mest och motarbetas mest i Sverige.

När Leffe Grimwalker lektörsläste min trilogi om Alvhilda hade han en kommentar att inleda med när han kom till beskrivningen av mig som författare. Han sa:

”Du borde skriva i en annan genre och jag förstår om du inte vill det. Men du har en
annan ådra som du inte ser än. Men jag ser den.”

Det var inte så att jag tog illa vid mig av de orden, jag vill verkligen inte sitta fast i en genre även om Fantastiken är den som är mig varmast om hjärtat. På sistone har jag börjat kolla efter andra genre eftersom jag är så trött på attityden mot fantasy. Senast idag såg jag en diskussion som jag helt enkelt inte kan tänka mig att jag skulle se inom en annan genre. Frågan var: ”Vad skulle kunna få dig att köpa en svensk fantasybok?”

Och folk hade långa svar där de punktade upp alla kriterier som krävdes för att de alls skulle kunna tänka sig att pröva en svensk författare inom fantasy. En av punkterna som jättemånga tog upp var att det antingen skulle vara på ett etablerat förlag eller vara en redan känd författare, och så räknade de upp två.

Till att börja med har jag svårt att se att en sådan diskussion ens skulle vara aktuell inom någon annan genre och dessutom är det lite väl moment 22 över svaren. Svensk fantasy tas i stort sett inte in i de etablerade förlagen vilket gör att svenska fantasyförfattare antingen måste ge ut själva eller på mindre förlag. Och då faller den svenska marknaden på att fantasyläsarna är för fega för att våga prova några nya böcker och självklart vågar inte de etablerade ta in något som det inte är tillräckligt stor efterfrågan på. Då köper de hellre in utländska författare som de vet säljer eller redan etablerade författare eller historier som är tillräckligt lika de redan storsäljande utländska så att de kan göra bra jämförelseblurbar.

Och då faller ju det argument som jag såg i en annan tråd direkt efter, att fantasy ofta har kopplingar till det samhälle som författaren är kopplad till och att det ofta har kritik eller ett budskap inlindat som inte är riktat till Sveriges samhälle om den är skriven i USA. Men många svenskar skriver som kan vara direktkopplat till vad som händer här och nu. I det finns det även många svenska som använder vårt nordiska ursprung i sina böcker som dessutom efterfrågas, men som inte ges ut på etablerade förlag i samma utsträckning som på indieförlag, vilket gör att det inte säljer på grund av redan tidigare nämnda argument.

Nu kommer etablerade utländska författare och skriver om nordisk folktro och det kommer så klart slå stenhårt men då kommer vi till det absurda, att en amerikansk författare ska skriva om vårt kulturarv för att våra svenska författare kanske ska ha en chans att få göra det samma? Kommer vi svenska fantasyförfattare som gjort det under flera år då kallas för härmapor?

Det är den stora anledningen till att jag funderar på att ändra genre, för att slippa bli motarbetad bara för att jag är en svensk författare, för det upplever jag inte inom någon annan genre. Och då har jag ändå upplevt att just fantasykulturen, framförallt bland författarna, är väldigt välkomnande, varm och hjärtlig. Jag har upplevt det i mötet med många läsare också, de där som faktiskt vill satsa på den svenska fantasylitteraturen. Jag önskar bara att det kunde sprida sig så pass mycket att fantasyförfattare ska få den chans de är värda, för som det är nu känns det lite väl som en dövande negativitet.

Högläsning av skräck

I dag och i går hade jag högläsning på jobbet. Jag hade på mig en grå kappa som kollegorna kallade för sagokappan och hämtade barnen från de olika avdelningarna. Temat var så klart spökhistorier. Jag har upptäckt Dan Höjer som barnbibliotekare eftersom barnen är helt sålda på just skräckhistorier, och han levererar. Vi snackar inte de där historierna som luras när det bara är ett lakan som rör sig i vinden eller när skuggan med de långa klorna bara är ett träd. De historierna där förtroende mellan författaren och läsaren liksom bryts. För när ett barn vill ha en spökhistoria vill de inte ha en moralkaka om att allt de tror är spöken bara är fantasier, de vill ha ett spöke och de vill att spöket ska vara riktigt läskigt. Där håller Dan Höjer hela vägen och jag läste flera av hans historier dessa två dagar.  Han har en bra balans mellan att göra det läskigt men ändå hålla sig inom gränserna för vad de små barnen faktiskt kan ta innan det blir för otäckt.

Vanligtvis brukar det vara svårt att få barnen att lyssna. De sitter bara och skruvar på sig eller tisslar med någon av sina kompisar.

Inte nu.

De satt helt koncentrerade på historierna som jag läste med nästan viskande stämma i det dunkla rummet. Jag stressade inte utan läste ganska långsamt och tog ofta konstpauser då jag lyfte blicken och mötte deras storögda nunor. Det gjorde att jag höll kvar dem i spänningen och känslan av mystik. Efteråt fick jag vid ett tillfälle applåder, ett annat ville de prata om de stygga vuxna som inte var snälla och att spöket som skulle skrämmas gjorde helt rätt. Alltid var det någon som med stora ögon sa ”Oj, det där var verkligen läskigt, va bra det var!” för de fick precis det de förväntade sig, spöken och läskigheter.

Jag själv stormtrivdes och kollade av hur de reagerade på läsningen på tisdagen för att höja lite på onsdagen. Jag gick till och med så långt att jag svetsade ihop två spökhistorier för de äldre där den ena började jättebra och hade ett otroligt spännande tema men slutade lite för försiktigt, medan en annan historia var lite för försiktig i början men hade ett fantastiskt spännande slut. De historierna var så bra tillsammans att barnen var överlyckliga. Till och med tuffingen, som efteråt sa att den inte var så läskig, hade suttit med stora ögon, utan att ge ifrån sig ett pip, på hela tiden.

Som tur är kommer det vara högläsning redan om två veckor igen så jag slipper gå för länge utan denna fantastiska upplevelse. Nu måste jag bara hitta de där spännande historierna utanför temat spöken och skräck.