Fjortisbröllopsdag

I dag för fjorton år sedan sa jag och maken ja till varandra. Enligt bröllopskalendern skall vi ha firat det med elfenben, passar väl bra med fjortis att bryta lite lagar och vara så där lagom opekå. Men vi valde att åka iväg till Katrinelunds sjökrog utanför Örebro.

wpid-20150728_230357.jpg

Jag klädde mig fint för maken i min nya startreklänning och vi åt så vi trodde magarna skulle spricka. Vi satt i ett rum med panoramafönster ut mot sjön där vi fick påhälsning av en svan. Utomhus ville man inte sitta i sveriges sommarväder, men man fick ändå känslan. Efter maten hade vi tänkt ta en mysig promenad i området men gav upp eftersom vi var för mätta. Med det sagt kan jag säga att maten var helt fantastisk. Vi tog Sjömenyn som framförallt bestod av fiskrätter. Förrätten – toast Skagen, dubbelt så stor mot vad de brukar vara. Huvudrätten var Hjälmargös med någon potatis och rödbetor. Efterrätten fick maken äta upp åt mig för jag hade ingen plats kvar.

wpid-20150728_230634.jpg

När vi åkte till sjökrogen hade gps:en velat att vi skulle ta en annan väg än den som skyltarna påstod. När vi åkte till krogen följde vi skyltningarna för säkerhets skull, men hem tänkte vi vara lite mer äventyrliga. Nästan direkt tyckte den att vi skulle välja en ganska smal grusväg istället för den lite större vägen. Först gick det bra. Det var en mysig skogsväg med fantastisk utsikt. Sedan förvandlades vägen till en av mer gropig skogsstigskaraktär. Vi oroade oss nästan över att fastna i bland men skrattande tog vi oss vidare. Vi åkte och kollade på några av de hus vi kikat på för tretton år sedan, och såg hur stora områden växt fram under åren. Gps:en försökte upprepade gånger lura iväg oss ut i terrängen, men den lyckade aldrig riktigt lika illa som vid första eftersom snälla människor satt upp stora stopp i vägen.

Nästa år hoppas jag att vi kommer kunna åka samma väg med vår jeep som varit på lagning i elva år.

Jag vandrar längs memorylane

Jag är sjuk och ligger till sängs utan att orka göra mycket. Det stör mina skrivplaner en del eftersom deadlinen närmar sig farligt snabbt. Jag har istället för att skriva, ägnat mig åt en gammal serie – Förhäxad eller Charmed som den hette på ursprungsspråket.
Jag började titta på Förhäxad för några veckor sedan, månader faktiskt om jag ska vara ärlig, och blev positivt överraskad. Det är ju en gammal nittiotalsserie med Aaron Spelling vid rodret, ni vet han som gjort så många lättsamma amerikanska ungdomsserier som Beverly Hills, Melrose place och Loveboat. Eftersom den absolut inte fått samma genomslag inom feminismen som till exempel Buffy fått, tänkte jag att det är väl det gamla vanliga könsstereotypa köret med kvinnor som har huvudrollen men som måste ha en man som hjälper dem ur de riktigt jobbiga situationerna, och där strävan efter kärleken och den rätta är den egentliga handlingen.
Döm om min förvåning när jag började titta och såg tre tjejer som var starka, löste situationer tillsammans och där männen bara var de som fanns runtomkring, aldrig några som egentligen behövde hoppa in och stötta. Jag kommer göra en ordentlig sammanfattning när jag sett färdigt första säsongen, men eftersom den är 22 avsnitt lång tar det en ganska bra stund. Men, det jag hittills kan säga är att de vänt på många klyschor genom att i stort sett aldrig låta kvinnan vara ett hjälplöst offer, genom att inte alltid låta kvinnan vara drömmaren efter kärlek utan även kan se nöjet med att ”leka” lite och genom att låta kvinnan vara en karriärist som inte låter någon manlig chef sätta sig på henne. Det finns även en del kvinnliga chefer som är stenhårda och krävande utan att för den delen behöva vara bitchiga.
Som sagt, jag återkommer när jag sett klart, jag ville bara slänga ur mig lite glädje över något som tagit mig lite med storm. (Jag har fått informationen om varför den inte är ihågkommen för eftervärlden med denna bild, men det kommer först efter två säsonger så låt om oss glädjas tills dess.)
Rubrikbild lånad från Movie trailer video

Att tvinga sig igenom krampen

Jag är en person som motarbetar sig själv. Jag har själv insett det men fick det bekräftat förra veckan av en person som är utbildad i det mänskliga psyket. Jag har en inneboende mekanism som motarbetar nederlag, misslyckanden och om man aldrig genomför drömmen så kommer man ju heller inte kunna misslyckas. Ens framgång är den där man aldrig unnade sig men den är heller inte motsagd. Om jag hade gått vidare, om jag satsat, då hade jag gjort karriär, jag hade haft framgång. Jag var inne på teater under min uppväxt och skulle bli stor skådespelare när jag blev stor. Jag gick estet med inriktning på teater i gymnasiet och började söka till folkhögskolor och högskolor när jag var klar. Jag sökte bland annat till Fridhems folkhögskola två år. Första året gick så där, anda året gick jag vidare och hamnade på reservplats, tredje året sökte jag inte. Jag hade kommit på att man inte kunde livnära sig på teater och det är därför bättre att satsa på en riktig utbildning till ett yrke och sedan skulle jag kunna ägna mig åt teater på sidan av. Jag sökte därför till teaterpedagog på Västberga folkhögskola. Jag gick vidare och hamnade på reservlistan och sökte inte året därpå.

Grejen är ju den att jag fått höra från folk att om man hamnar på reservlistan ett år så har man i stort sett en given plats året därpå och att väldigt få kommer in första året de söker och väldigt få kommer in utan att ha stått på den där reservplatsen först. Alltså var chanserna överhängande att jag kommit in året efter, om jag bara sökt. Varför sökte jag då inte? För nu har jag ju inte misslyckats, jag har en framgång i bakfickan utan att behöva bevisa något mer för mig själv. Min framgång ligger hos Schrödingers katt. Jag har inte öppnat lådan och därför är jag både lyckad och misslyckad och jag kan välja att vara lyckad. Om jag hade satsat hade jag gjort succé.

Nu har jag skrivit böcker. Tre böcker varav två blivit utgivna och de sitter ihop i en trilogi. Jag tycker så klart att de är skitbra och jag har fått många positiva kommentarer av folk. Tyvärr är det bara folk som räknas hos mig, alltså folks åsikter som betyder något för mig, men tyvärr är det inte några av de stora recensenterna som gör skillnad. Jag fick kommentaren av min lektör när han läst igenom trilogin att det var bra men han såg en annan potential hos mig. Han uttryckte att om jag fortsatte skriva och utvecklades kunde jag bli framgångsrik men jag hade inte hittat min nisch än, att trilogin i fråga inte kommer bli mitt genombrott men jag har stor möjlighet till att komma långt.

Nu när jag skrivit min trilogi och jag ska gå vidare i mitt författarliv och skriva annat så kommer den där tvekan. Den har inte funnits innan i skrivandet utan jag har varit motiverad och producerat och jobbat med trilogin. Men när jag sätter mig och försöker skriva annat nu så tar det emot. Min inre kritiker har blivit väldigt högröstad och pekar på texten. Allt känns dåligt. Allt känns ytligt och tråkigt. Jag börjar tro att folk bara är snälla mot mig och säger att det är bra för att inte göra mig ledsen. Min skrivlust har börjat sjunka.

Det slår mig då att Alvhildatrilogin är min reservplats. Min hjärna kände sig trygg i lektörens ord. Det var riskfritt att ge ut trilogin för jag vet innerst inne att den inte kommer slå igenom, trots att jag själv känner att den visst har den potentialen. Men jag kan hela tiden luta mig mot hans ord och om jag slutar skriva nu kommer lådan med katten vara stängd och jag kommer fortfarande inte ha misslyckats. Jag kommer fortfarande kunna peka på lådan och säga – vi vet faktiskt inte, jag skulle kunnat blivit lika stor som Stephen King om jag fortsatt men jag valde att inte skriva mer därför att (fyll i passande ursäkt här).

Det var när jag insåg det som jag tvingade ner mig själv i stolen igår och skrev tills novellen var klar. Klockan två gick jag och la mig, relativt missnöjd med min text men väldigt lycklig över att jag faktiskt tvingat mig själv att simma mot strömmen.

 

 

.