Äntligen får jag vara skrivpedagog!

Jag blev klar skrivpedagog för snart tre år sedan men att komma igång att jobba med det har varit segare. Allt handlar om möjlighet och mod. Jag har hela tiden haft ekonomin i fokus och att kasta mig in i skrivpedagogiken helt innebär osäkrare inkomst eftersom det vanligtvis inte är anställningar utan snarare entreprenörsuppdrag som gäller.

Förra läsåret arbetade jag som fritidspedagog på en lågstadieavdelning där jag bland annat jobbade bredvid lärarna. Jag försökte få till lite skrivpedagogik men eftersom jag jobbade mest med förskoleklasserna var det ganska svårt. Några sagolekar hann jag ha i alla fall, där barnen själva fick berätta sagorna med mig som guide. Först i slutet av vårterminen fick jag chansen att arbeta med tvåorna. Jag fick igång deras skrivarglöd och många skrev spännande sagor. Vi skrev även en tillsammans.

De här året arbetar jag i biblioteket, vilket är väldigt roligt. Barnen från alla avdelningarna kommer och pratar böcker med mig. Jag får både de glada utropen över vilka fantastiska böcker de fått i sina händer och de lite mer kritiska kommentarerna från besvikna läsare som vill prova något annat än just det de precis haft i händerna. Jag upplever ett ökat läsintresse och en vilja att prata om det de läst. Jag sa redan från börja att jag gärna ville gå in och jobba mer skrivpedagogiskt med mellanstadiet, där biblioteket ligger. Det mottogs positivt, så pass att vissa av svensklärarna ville att jag skulle gå in och börja direkt. Det hann jag dock inte eftersom jag hade ett bibliotek att organisera.

Under förra läsåret var det flera barn som klagade på att jag inte skrivit något som de kan läsa, eftersom jag satt femtonårsgräns på mina böcker. Därför började jag skriva på en bok som utspelar sig på skolan jag jobbar på. En portal-fantasy där barnen i femman hamnar i en parallell värld som de måste ta sig hem ifrån. Arbetet med boken har gått trögt så jag tänkte att jag skulle sätta lite mer eld i baken på mig själv och läste två kapitel i skolan för barnen på mellanstadiet. De tyckte det var jättekul och ville höra mer. Jag har därför börjat läsa två kapitel varje måndag för barnen och låter dem komma med konstruktiv kritik och tips och idéer på vad de vill ska hända i boken. Jag har redan skrivit ungefär åttio sidor och har en ganska väl utstakad väg, men vissa saker ska jag nog kunna knåda in i berättelsen så att de får känna sig delaktiga. Jag brukar gå igenom kapitlen jag ska läsa och se om det finns något speciellt tema som jag kan trycka på och tar fram lite skrivpedagogiska råd de kan få med sig från läsningen. När jag läste de första kapitlen så pratade jag bland annat om karaktärer och hur man kan presentera dem genom gestaltning och skillnaden mellan gestaltning och beskrivande. Efteråt gick vi igenom alla karaktärer de kommit ihåg att jag presenterat och så fick de säga vilken bild de fått av dem. Bland annat så var de snabba med att peka ut Wilma som bitchig och när jag frågade om jag skrivit att hon var det så sa de nej, men hon VAR ju det! I måndags så pratade jag om karaktärsutveckling och skillnaden mellan slutna och öppna karaktärer och sedan fick de till uppgift att kolla om någon av karaktärerna förändrats genom den omvälvande händelsen i historien. De tog upp alla förändringar som jag medvetet jobbat med i karaktärsutvecklingen vilket gör att jag känner att jag lyckats och att de är väldigt uppmärksamma. Efter varje gång har de sagt att de lärt sig jättemycket och att det är ett jätteroligt sätt att jobba på.

Jag sa till svensklärarna att jag gärna jobbar lite mer skrivpedagogiskt i vår och de högg direkt så jag kommer jobba med gruppen och ha skrivpedagogik varje tisdag också. Jag kommer framför allt jobba med karaktärer och hjälpa barnen att hitta glädjen i skrivandet. Jag sitter just nu och försöker utveckla ett spel där de ska skriva tillsammans åtta och åtta på en historia, där jag utgår från rollspel för att bygga upp reglerna och tillvägagångssättet.  Sedan ska jag jobba med textrespons och skrivpedagogik framförallt med de som ligger långt fram i sitt skrivande.

Jag är väldigt motiverad och peppad inför vad vårens termin har att erbjuda. Jag tror att det här kan bli precis hur bra som helst och äntligen får jag luft under mina skrivpedagogiska vingar. Äntligen får jag göra det som var tänkt, när jag satte mig i den skrivpedagogiska bänken på Skurups folkhögskola.

Att lära känna sina karaktärer

Jag har hållit på att skriva på två olika böcker nu ett tag och det har gått trögt. Jag har aldrig känt att historien kommit till mig eller att karaktärerna själva berätta för mig vad som ska hända. Det har varit ett tungt lass varje gång jag satt mig där jag fått vara aktiv hela vägen. Inte alls som när jag skrev Alvhilda där historien skrev sig själv och karaktärerna var aktiva i att berätta för mig vad som skulle hända och inte tvärt om.

Jag tror jag har kommit på varför och hur jag ska ändra på det.

Jag känner helt enkelt inte karaktärerna tillräckligt för att de ska ha fått sitt egna liv än. I varje scen måste jag fundera över vem som säger vad och varför och långsamt har det börjat utkristallisera sig vem det är som är den vitsiga, vem som är besserwisser, vem som inte törs med mera.

Jag höll på att skriva Alvhildatrilogin i fem år. Jag känner karaktärerna i de böckerna så väl att jag skulle kunna säga hur varje karaktär där skulle reagera i vilken situation som helst.  Självklart hade de egna röster och starka viljor i fråga om hur handlingen skulle utspela sig.

Idag ska jag bara ägna mig åt att lära känna karaktärerna i Almekia. Vad är det som driver Klara till att vara en översittare och vad är det som gör att Agnes behöver få bekräftelse så gärna. Vem i gänget Filip, Martin och Sune är det som är den självsäkre, den vitsiga och vem är den som kan allt och varför är det så?

Det finns många olika sätt som jag kan göra det på. Ett sätt är att intervjua mina karaktärer och be dem berätta om sig själva och skriva ner det. En annan är att skriva korta noveller om varje karaktär. Jag tror jag ska göra en blandning, jag kommer börja med att intervjua dem och sedan skriva en kortare händelse där jag sätter dem i en annan situation för att se hur de är. Vi ska helt enkelt umgås helt förutsättningslöst idag.

Hur brukar du göra när du ska lära känna dina karaktärer? Har du några bra tips så kan du gärna skriva dem här under så fler kan ta del av dem.

Picnicon

Fredag och lördag var jag iväg i Västerås och Picnicon.

Det är ett mindre convent som Västerås Fandom håller i. Allt invigdes på fredagskvällen på Bishops arms där Niclas Silwerulv inledde med att prata om hur de använder sig av dramatiska texter i deras spelintroduktioner som han läste upp högt. Sedan läste Mattias Kuldkepp flera texter ur sina böcker vilket var rappt och roligt.

 

Jag fick bo hos mina underbara vänner The Kesselpuffs som hade bakat fantastiska minicupcakes till min ära.  Tack och bock!

På lördagen var vi på stadsbiblioteket. Jag satt mitt emellan Mattias Kuldkepp och Elin Holmerin och vi hade många väldigt roliga och givande samtal om utgivning, författarskapet och

 

 

 

 

 

 

Jag satt i en panel där vi pratade om novellen inom fantasy och sci-fi och jag blev intervjuad strax innan stängning. Jag var tvungen att åka så snart som möjligt efter det eftersom vi var bortbjudna på kvällen. Det kändes väldigt trist för de som blev intervjuade efter mig eftersom det var ganska glest med folk och alla vi som var där räknades in i publiken. Det var också tråkigt att det var så lite folk när det var intressanta paneler och författarintervjuer. Men vad jag förstått så hade väldigt få personer i Västerås nåtts av informationen om att det var något på gång och biblioteket stängde redan vid två vilket gjorde att folk inte kom dit.

 

Planering och tanke var väldigt bra, bara folket även skulle dyka upp, hade det varit perfekt. Till nästa år.